Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invertera, omvända - Invertera 1. Mat. Inverteradt värde - Invertera 2. Kem. - Invertin, kem. detsamma som invertas. Se Enzym - Invertsocker, kem. - Investera, bekläda med ett ämbete - Investitur - Investiturstriden. Se Investitur - Invidia gloriae comes est, lat. - Invigning, teol. Se ock Mysterier - Invincibel, oövervinnerlig - In vino veritas, lat, vinet lossar tungans band - Inviolabel, lat. okränkbar - Invisibel, osynlig - Invisning, detsamma som anvisning - Invit, inbjudning - Invita Minerva, lat., utan fallenhet - Invitation (Se Invit), inbjudning - Invitera. Se Invit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
82J
Invertin-Invitera
822
heten -. Om a är ett bråk, erhåller man det
inver-a
terade värdet omedelbart genom att göra
tälj aren till nämnare och nämnaren till
täljare. Så är t. ex % inverterade värdet af
2 och f inverterade värdet af J. Liktydigt
med inverteradt värde nyttjas ofta termen
reciprokt värde. - 2. Kem. Invertera är att
genom hydrolys spjälka rörsocker i glukos
och fruktos. Genom denna reaktion omvändes
lösningens optiska vridningsförmåga. Se
B i o s e r och I n v e r t-s o ek er.
1. (LF.) 2. H. E.
Invertin, kem., detsamma som in vert as. Se
Enzym.
Invertsocker, lem., kallas en blandning af
glukos (drufsocker) och fruktos (fruktsocker),
som uppstår vid inverkan af invertas (ett
enzym i jäst) eller utspädda syror på sackaros
(rörsocker). Namnet har uppkommit till följd
däraf, att den blandning af lika delar druf-
och fruktsocker, som uppstår vid nämnda hydrolys
(se d. o.), är vänstervridande till skillnad
från det ursprungliga rörsockret, hvars
lösning vrider det polariserade ljusets plan
(se Polarisation) åt höger. Jfr A f f in i te t.
P. T. C. (H. E.)
Investera, meddela investitur (se d. o.);
bekläda med ett ämbete.
Investitur (af lat. investire, bekläda)
betecknade en hos västgermanerna öflig
högtidlig ceremoni (genom öfverlämnandet,
resp. pådragandet af en handske) vid öfverlåtelse
af jord. Inom länsrätten kom ordet senare att
beteckna den högtidliga (och sinnebildliga)
handling, hvarigenom en läntagare insattes
i sin förläning. Då vissa kyrkliga dignitärer
(biskopar och abboter) med sina kyrkliga ämbeten
äfven förenade världsliga förläningar och man
att börja med icke skilde mellan de andliga
ämbetena och deras världsliga dependenser,
kom ordet (första gången kort efter år 1000)
ock att beteckna nämnda kyrkliga dignitärers
insättande i och beklädande med ämbetet, en akt,
som under 1000-talet kom att uppfattas som en
beläning. Liksom regenten öfvade ett afgörande
inflytande på ämbetenas tillsättning, så insatte
han äfven de nye innehafvarna efter från deras
sida presterad handräckning (commendatio) och
huldhetsed i ämbetet genom öfverlämnande af en
herdestaf, hvartill senare (från Henrik III:s
tid) i fråga om biskoparna kom en ring.
Kyrkan kunde naturligen i längden ej vara nöjd
med detta sakernas tillstånd, och reformpartiet
riktade redan tidigt sina angrepp däremot
(kardinal Humberts 1057–58). Gregorius VII
(se d. o.) utfärdade på fastesynoden 1075 sitt
förbud mot lekmannainvestitur, och därmed
upplågade i flera länder kring denna punkt
strider mellan stat och kyrka. I Tyskland fyllde
den, förd med växlande framgång, hela Henrik
IV:s (se d. o.) och större delen af Henrik V:s
(se d. o.) regering. Förgäfves sökte man frågans
lösning i biskopars och abboters uppgifvande af
sina världsliga besittningar (regalier). Genom
Wormskonkordatet 1122 löstes frågan genom en
kompromiss. Biskopar och abboter skulle väljas
i Italien och Burgund utan konungens medverkan,
i Tyskland i hans närvaro och med rätt för honom
att vid tvistiga val inlägga ett afgörande
ord. Från investituren med ring och staf
afstod konungen. Däremot skulle investituren i
afseende på regalierna gifvas af honom förmedelst
öfverlämnande af en spira,
i Tyskland före vigningen, i Italien och Burgund
inom sex månader efter densamma. Det konungen
inrymda inflytandet i afseende på tvistiga val
var redan vid 1200-talets början försvunnet,
men bestämmelserna ang. investituren fortforo
att gälla. – I England afstodo konungarna
visserligen från investituren med ring och
staf, men bibehöllo sitt inflytande på valen,
liksom äfven biskopars och abboters länsed
kvarstod. – I Frankrike hade frågan icke samma
betydelse som i Tyskland. De andlige stormännen
hade där icke samma politiska betydelse som i
Tyskland. Endast somliga biskopar och abboter
mottogo investitur af konungen, andra åter af
vissa storvasaller. Kampen upplöste sig därför
i en mängd smärre konflikter med kurian, med
växlande resultat. I allmänhet har på 1100-talet
det fria kanoniska valet trängt igenom,
investituren med ring och staf försvunnit. För de
världsliga besittningarna åter aflade biskopar
och abboter i allmänhet länsed. Se Schröder,
"Lehrbuch der deutschen rechtsgeschichte"
(5 uppl. 1907), Hinschius, "Kirchenrecht" (bd
2), Mirbt, "Die publizistik im zeitalter Gregors
VII." (1894), Viollet, "Histoire des institutions
politiques et administratives de la France" (bd
2, 1898), Böhmer, "Kirche und staat in England
und in der Normandie im XI. und XII. jahrhundert"
(1899).
T. H-r.
Investiturstriden. Se Investitur.
Invidia gloriæ comes est, lat., "afunden är
ärans följeslagarinna"; citat från Cornelius
Nepos’ "De vita excellentium imperatorum".
Invigning, teol., hvarje kulthandling, hvarigenom
under iakttagande af vissa rituella bruk någon
eller något göres till föremål för kyrkans
särskilda välsignelse. Inom den romersk-katolska
kyrkan ha såväl de flesta sakramenten som en
mängd s. k. benediktioner (se d. o.) en sådan
karaktär. Lutherska kulthandlingar af samma art
indelas (jfr U. L. Ullman, "Evangelisk-luthersk
liturgik", 1879) i två slag: initiationsakter,
genom hvilka vissa individer sättas i ett
nytt förhållande till kyrkan, såsom dopet,
konfirmationen, prästvigningen, installationen
samt, på sitt sätt, invigningar af kyrkor,
kyrkokäril m. m., och benediktionsakter, i
hvilka kyrkan möter enskilda af sina medlemmar
med sin välsignelse vid vissa betydelsefulla
tillfällen i deras naturliga och borgerliga lif,
såsom brudvigsel, barnsängskvinnors kyrkogång,
jordfästning, kröning af regenter. Se ock
Mysterier. P. F. (J. T. B.)
Invincibe! (lat. inmncifbilis), oöfvervinnelig.
In vino véritas, lat., "i vinet finnes
sanningen", vinet lossar tungans band.
Invioläbel (af lat. nekande in och violäre,
kränka), okränkbar, oantastlig.
Invislbel (fr. invisibtc, af lat. nekande in
och vid er e, se), osynlig.
Invisning, detsamma som anvisning (se d. o.).
Invit (af lat. inviiäre, inbjuda), inbjudning,
maning, vink; i spel kallas det invit att
genom utspelande af lågt kort i en färg uppmana
medspelaren att draga samma färg. - Invitera,
inbjuda, gifva en vink.
Invlta MineYva, lat., "mot Minervas
(vetenskaps-främjerskans)-vilja", d. v. s. utan
fallenhet, utan inspiration (utföra ett andligt
arbete); citeras i Ciceros "De pfficiis" och
Horatius’ "De arte poetica".
Invitatiön (se I n v i t), inbjudning.
Invitera. Se Invit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
