- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
827-828

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ionisering, fys., uppdelning i ioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

827

lonisering

828

som visa sig vid elektricitetens ledning genom
gaser, öfver detta område lämnas här nedan en
öfverblick. All elektricitetsledning i gaser
är förmedlad genom vandrande ioner. Gasens
ledningsförmåga är större, ju större antal
(större ionise-ringsgrad) och ju lättrörligare
ioner den innehåller per kbcm. lönerna ha
alltid en tendens att återförenas, och för
att hålla en gas ioniserad och naturligtvis
äfven för att från början åstadkomma ionisering
behöfves därför en i o n i s a t o r, ett agens,
som lämnar den nödiga energien för att rycka
elektroner loss från partiklar, som binda och
neutralisera dem. Som ionisatorer verka korta
elektromagnetiska vågor, såsom ultraviolett
ljus och röntgenstrålar, samt vidare ioner eller
elektroner, som nått stor hastighet; dessa sägas
då ionisera genom stöt. Becquerelstrålning
(se Becquerelstrålar och Kadioakti-v i t
e t) är en viktig ionisator; den består af
a-strålar, d. v. s. positiva heliumatomer,
utslungade med en hastighet af omkr. 2 . 10°
cm./sek., och /3-strålar, d. v. s. elektroner
med en utgångshastighet af från 2 . 1010 till
åtminstone 2,85 . 1010 cm./sek., båda sorterna
ioniserande genom stöt, samt y -strålar,
som torde vara tvära elektromagnetiska vågor
liknande röntgenstrålarna och liksom dessa
ioniserando genom att med elektrisk kraft drifva
ut elektronerna. - loniseringen i lågor vid
hvit-glödgningstemperatur (jfr Dissociation)
torde i hufvudsak bero på stötverkan till följd
af smådelarnas lifliga rörelse. Med ioner kan
en gas förses äfven på annat sätt än genom
gasmolekylernas ionisering. Från hvitglödande
och från med kort-vågigt ljus bestrålade
(jfr Fotoelektriska fenomen) kroppar inslungas
elektroner i omgif-vande gas. Luften i närheten
af långsamt oxiderande fosfor förses med tröga
ioner. Gasioner ha den viktiga egenskapen
att underlätta dimbildningen vid afkylning
af en fuktig gas därigenom, att de liksom
dammpartiklar (ehuru mindre beredvilligt än
dessa) tjänstgöra som kondensationskär-n o r,
kring hvilka vätskedropparna bildas; härvid
råder den egendomliga skillnaden, att vatten
kondenseras lättare kring negativa än kring
positiva ioner. Om dimma bildas i dammfri gas,
så betecknar hvarje droppe en ion. Däraf har man
begagnat sig för att räkna ionerna och bestämma
en enskild gasions laddning. Det har visat sig,
att ionladdningen är densamma i olika gaser och
oberoende af ioni-seringsmedlet samt lika med
laddningen på en elektron. Genom försök öfver
ionernas diffusion har vidare ådagalagts, att
en gasion bär samma laddning som en envärdig
ion i elektrolyter. Det för närvarande (1909)
sannolikaste bestämda värdet på denna kvantitet
är 4,i . 10-10 elektrostatiska enheter (enligt
Perrin). - öfverallt i naturen finns någon
radioaktiv strålning, och hvarje gasmassa kan
leda någon, om än ytterligt svag, ström, hvilken
emellertid når ett maximi- eller m ä 11-n i
n g s - värde, då alla i gasmassan bildade
ioner föras ut till elektroderna, innan någon
märkbar återförening egt rum. Mättningsvärdet
kan höjas därigenom, att ioniseringen ökas,
t. ex. genom bestrålning med röntgenstrålar,
ökning af spänningen kan drifva strömmen öfver
mättningsstadiet, först då de af spänningen
framdrifna ionerna få fart och energi nog att
genom stöt alstra ännu flera ioner till forsling
af strömmen. I gasen försiggår då s. k.

själfständig ionisering. Huruvida ioner skola
kunna få tillräcklig hastighet att ionisera,
beror därpå, om spänningsfallet på deras fria
väglängd (det stycke, som de löpa mellan två
sammanstötningar med molekyler) uppnår ett visst
volttal - för olika positiva ioner mellan 150
och 400 volt, för elektroner ungefär 6 till 10
volt. Har en partikel mycket större hastighet,
än som nätt och jämt kräfves för ionisering,
kan den slå loss elektroner ur ett större
antal molekyler, innan den absorberas. Så
ioniserar en från radium utkastad a-partikel
bortåt 100,000 molekyler. Den fria väglängden
är omvändt proportionell mot gastätheten,
och själfständig ionisering fordrar därför
betydligt mindre spänningsfall per cm. uti
förtunnad än i tät gas. - Olikheten i de
positiva och negativa ioniserings-spänningarna
vållar en viss ensidighet hos de elektriska
urladdningsfenomenen. Vid anoden, dit
elektronerna rusa, behöfs endast ringa
potentialfall för ioniseringens underhåll. Men
om icke från ett af-stånd af ionernas fria
väglängd framför katoden till denna råder
ett potentialfall på några hundratal volt,
katodfallet (minst = de positiva ionernas
ioniseringsspänning och beroende af gasen
i fråga, elektrodmaterialet och - äfven
strömtätheten), så förmå de mot katoden inrusande
posi- ". ti va ionerna ej ionisera. Den själf
ständiga strömledningen måste då i hufvudsak
afstanna, ty strömmen af elektroner måste ha sitt
upphof strax utanför katoden. Inne i gasmassan
frigöras nog också elektroner, men alltid genom
elek-tronstöt, och elektron-strömmen härrör
alltså ursprungligen från området strax utanför
katoden (i någon mån troligen äfven från katoden
själf), det enda gebit i strömledningen, där
positiva ioner måste ombesörja ioniseringen. På
andra ställen förekommas de af elektroner. Om
sålunda själfständig ionisering förefinns
med elektron-stötionisering vid anoden och
positiva ioners stöt-ioniscring vid katoden,
så säges dubbel gräns-ionisering vara för han-
Glimuriaddningsrör. (Skugg-den. - Genom dubbel
ningarna beteckna ljusa om-

gränsionisering underhål- ^mn £" SSSjSoSS les
S. k. g l i m S t r ö m deras ungefärliga färg
i luft.) 1. glimurlad dning.

Namnet syftar på de för stötioniseringen
karakteristiska ljusfenomenen. Vid l å 2 mm:s
tryck och en ström på några milliampére ter sig
glim-strömmen i ett urladdningsrör (geisslerrör)
ungefär som fig. visar. Hela spänningen i
glimurladd-ningsröret går upp till flera hundra
volt (ibland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:00:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free