Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjälpkår. Mot Tyrone förmådde Elisabets gunstling
Essex (se Devereux 3) föga uträtta,
men sedan kufvades upproret i grund af lord
Mountjoy (se Blount 1), hvilken genom
den af görande segern vid Kinsale (24 dec. 1601)
tvang spanjorerna att lämna ön och kort därpå
nödgade Tyrone till underkastelse (1602). I. led
oerhördt under dessa blodiga strider, som ej
minst från engelsk sida fördes med trolöshet
och grymhet, och 1/3 af befolkningen beräknas ha
omkommit genom våldsam död eller hungersnöd och
umbäranden i samband med den stora ofreden. Nu
utrotades alldeles den gamla irländska rätten
(”brehonernas lag”) och med den äfven den
fomiriska jordeganderätten. Tyrones och hans
släkting Tyrconnells stämplingar och flykt ledde
till omfattande godskonfiskeringar och Ulsters
kolonisering med protestantiska nybyggare,
mest från Skottland (plantation of Ulster,
1607). Ett par årtionden senare styrde Strafford
(se Wentworth) Irland (1633—40), visserligen
som sträng despot, men höjd öfver de nationella
motsatserna och under insiktsfull sträfvan för
landets materiella uppblomstring. Han fortsatte
konfiskeringspolitiken och försökte t. o. m. att
mot irländska katoliker och puritanska skotska
nybyggare genomföra Lauds tyranniska kyrkliga
uniformitetspolitik. Efter hans fall indrogs
I. i det stora inbördeskrigets hvirfvel,
närmast till följd af det stora uppror, som
i okt. 1641 iscensattes i Ulster af Roger
O’Moore och i första hand var en hämndeakt
från dem, som genom Ulsters kolonisering mist
sina gamla jordegendomar. Den fruktansvärda
massaker på engelska protestanter, hvarmed
upproret inleddes, har till sin omfattning
hejdlöst öfverdrifvits af samtida och senare
häfdatecknare; dock torde inemot 5,000
personer mördats och dubbla antalet dukat
under för köld och hunger under flykten. Till
upproret anslöto sig senare äfven de engelske
katolikerna på ön, och i Kilkenny bildades 1642
ett stort ”förbund af irländska katoliker”,
som tillvällade sig det irländska parlamentets
myndighet och till en tid leddes af en påflig
utskickad, Rinuccini. Karl I sökte genom sin
ståthållare på I., Ormonde (se Butler 4)
träffa en ofverenskommelse med de irländske
katolikerna för att kunna spela ut dem för sina
syften mot det puritanska engelska parlamentet,
men Karls opålitlighet och splittringen inom de
irländske upprorsmännens led hindrade effektiv
samverkan dem emellan, och efter Karl I:s
afrättning (1649) utnämnde parlamentet Oliver
Cromwell till I:s ståthållare. Han landsteg i
aug. s. å. och ”kufvade I. så som det aldrig
förr varit underkufvadt” (jfr Cromwell,
sp. 882). Hans verk fortsattes först af hans
måg Ireton (se d. o.), sedan af en annan
måg, Fleetwood, och i moderatare former, af
Henry Cromwell, hvilka efter hvarandra voro
styresmän på I. Den ursprungliga planen gick ut
på att konfiskera alla ”upproriska papisters”
jordegendomar och sammantränga dem i Connaught,
medan de ledigblifna trakterna skulle fyllas med
kolonister af engelskt blod och kalvinistisk tro,
dels soldater i parlamentshären, dels puritanska
”adventurers”, män, som nu belönades, därför
att de med penningar bidragit till kostnaderna
för I:s återeröfring. Tusentals deltagare
i upproret deporterades till Västindien,
och irländska soldater uppmuntrades att gå i
utländsk krigstjänst. Koloniseringsplanen kom endast delvis
till utförande, och massor af de nye jordinnehafvarna
antingen sålde sina anspråk till irländare
eller uppgingo förvånande hastigt i den
irländska landtbefolkningen. I större delen
af landet rådde emellertid från denna tid en
protestantisk och utländsk härskarkast öfver
en underkufvad katolsk befolkning, och blodiga
minnen af ömsesidiga grymheter söndrade dem
för århundraden från hvarandra. Karl II beslöt
efter restaurationen på inrådan af Clarendon att
(genom Irish acts of setllement) i det hela
bekräfta de Cromwellska konfiskeringarna och
tillgodosåg vid nya godsförläningar mera sina
gunstlingar än de forne irländske jordegarna. Ön
styrdes under större delen af hans regering
af Ormonde, som med framgång återupptog
Straffords sträfvanden för dess materiella
uppblomstring. Jakob II (fr. 1685) sökte uppkalla
de irländske katolikerna till hjälp mot Englands
protestanter och parlament samt utnämnde i detta
syfte (1687) en katolik, earlen af Tyrconnel
(se Talbot), till lordlöjtnant. Denne
förberedde en fullständig omhvälfning af
förhållandet mellan katoliker och protestanter
och af jordeganderättsförhållandena på I., då
1688 års revolution beröfvade Jakob kronan. På
I., dit Jakob begaf sig 1689, hyllades han
fortfarande med entusiasm, och ett öfvervägande
katolskt parlament upphäfde Karl II:s ”Acts of
settlement” samt konfiskerade Jakobs fienders
jord. Hans franska hjälphär understöddes af en
väldig irländsk folkresning, men Vilhelm III:s
arméer segrade vid Boyne (l juli 1690) och vid
Aughrim (12 juli 1691), hvarefter Jakobs välde
på I. definitivt upphörde genom den i sina för de
irländske jordegarna rätt förmånliga bestämmelser
sedermera af det irländska parlamentet kasserade
kapitulationen i Limerick (3 okt. s. å.).
Nu följde tvångslagarnas långa, dystra
tidehvarf. I:s katoliker beröfvades genom en
lång rad undantagslagar under Vilhelm III:s,
Annas och de båda förste Georgarnas regeringar så
godt som alla medborgerliga rättigheter, såsom
valrätt och valbarhet till irländska parlamentet,
tillträde till domarkåren, advokatståndet och en
mängd ämbeten och kommunala förtroendeposter. De
fingo ej inneha vapen, ej ega en häst af mer än 5
pd st:s värde, ej meddela skolundervisning eller
sända sina barn att uppfostras utomlands. Ingen
katolik fick köpa eller ärfva eller i gåfva
mottaga jord af protestanter eller ens arrendera
jord på längre tid än 31 år eller inneha
arrende på sådana villkor, att nettovinsten
uppgick till mer än 1/3 af arrendesumman. Ingen
katolik kunde vara förmyndare för ett barn, och
protestantiska förmyndare uppmuntrades direkt
genom lag till proselytmakeri. Om en katoliks
äldste son öfvergick till protestantismen,
skulle han ärfva faderns hela egendom, och denne
inskränktes då under sin lifstid betydligt i sin
förfoganderätt däröfver, så godt som ställdes
på undantag. Ett katolskt barn, som förklarade
sig för protestant, togs genast ur faderns
vård. Hvarje protestant, som gifte sig med en
katolik, ställde sig därmed under tvångslagarna,
och blandade äktenskap nästan omöjliggjordes
genom stränga förbudsbestämmelser. Den katolska
kyrkan förföljdes och trakasserades på mångahanda
sätt. Äfven I:s protestanter ledo delvis rätt
kännbart förtryck. Presbyterianerna i Ulster
trakasserades, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
