Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
all irländsk handel och industri höllos
nere genom exportförbud och liknande
tvångsbestämmelser, som genomdrefvos af det
engelska köpmansintresset. De protestantiske
store jordegarna residerade sällan själfva
på sina gods, där deras ställföreträdare och
arrendatorer ostördt fingo förtrycka godsens
katolska underhafvande. Tvångslagarnas
hänsynslöshet förfelade emellertid
genom själfva sin öfverdrift den afsedda
verkan. Proselytmakeriet hade föga framgång,
de förföljde katolske prästerna blefvo böndernas
betrodda ledare, angifvare utsattes alltmer
för allmänt förakt, och det för protestanter
och katoliker lika betungande trycket på
handel och industri skapade en för framtiden
fruktbringande känsla af en viss gemensamhet i
intressen. Under 1770-talet började tvångslagarna
mildras; redan tidigare hade bondeoroligheter
(t. ex. af de fruktade whiteboys, 1760) varslat
om faran af att drifva tvångspolitiken till
det yttersta, och då I. under nordamerikanska
oafhängighetskriget blottades på krigsfolk,
organiserades, nominellt till öns försvar, ganska
imponerande skaror af frivilliga (volunteers),
hvilka snart af skickliga politiker användes som
påtryckningsmedel, då det gällde att aftvinga det
motsträfviga brittiska parlamentet upphäfvande
af det tryckande handelstvånget. Henry Grattan
(se d. o.) genomdref på så sätt (1779—80)
afskaffande af flertalet inskränkningar i
I:s handelsfrihet, och 1782 framtvang han
på enahanda sätt upphäfvande af ”Poynings’
lag” och de flesta andra inskränkningarna i
det irländska parlamentets själfständighet,
så att det, åtminstone i teorien, blef nästan
sidoordnadt med det brittiska. Tvångslagarnas
ytterligare mildring blef en första åtgärd
för detta ”Grattans parlament”, som emellertid
egentligen representerade det protestantiska
I:s intressen. Den reformverksamhet det nya
parlamentet under tvekan och många svårigheter
påbörjade i syfte att ”utvidga den protestantiska
kolonien till en irländsk nation” afbröts
genom de franska revolutionsidéernas våldsamma
påverkan på det irländska samhället.
Th. Wolfe Tone (se d. o.) bildade 1791 i Belfast
föreningen Society of united irishmen (”förenade
irländare”), hvars ursprungliga syfte endast
var att arbeta för grundlig parlamentsreform
och katolikernas emancipation, men som snart
genomsyrades af långt gående revolutionära
idéer. En äldre sammanslutning i Dublin för
de katolska syftenas främjande (the catholic
commiltee) radikaliserades kort därefter och
utsåg Wolfe Tone till sekreterare, och ur dessa
båda föreningars allians framgick en häftig
agitation, hvars ledare ej försmådde att tillråda
de våldsamma medel (agrariska förbrytelser),
som ”whiteboys” och andra banditföljen tidigare
bragt till användning. Pitts önskemål att genom
omfattande eftergifter åt katolikerna motverka
upprorsrörelsen motarbetades af regeringen i
Dublin, hvars inflytelserikaste ledamot var
kanslern Fitzgibbon (se d. o.). Dock gafs genom
1793 års Relief act rösträtt åt katolikerna,
som emellertid alltjämt förblefvo ovalbara
till parlamentet och därför endast kunde draga
föga nytta af reformen. Under tiden tilltog
laglösheten, särskildt i Ulster, där protestanter
och katoliker inbördes sammanslöto sig i väpnade
förbund mot hvarandra (Orange society och de
katolska Defenders). Wolfe Tone sökte i spetsen
för en katolsk delegation 1796 hjälp i Frankrike hos
direktoriet, och general Hoche företog s. å. ett
misslyckadt landstigningsförsök. En ny fransk
invasion förbereddes, och dessförinnan sökte
regeringen i Dublin krossa upprorsrörelsens
hemliga organisation. Arresteringen af lord
Edward Fitzgerald (se Fitzgerald 3) och andra
ledare samt regeringstruppernas brutalitet vid
sökandet efter dolda vapen o. s. v. framkallade
upprorets utbrott i maj 1798, innan den
franska hjälpsändningen hunnit anlända. När
general Humbert omsider i aug. landsteg med
en obetydlig styrka vid Killala i grefskapet
Mayo, var upproret redan efter fruktansvärd
blodsutgjutelse kufvadt, och efter tappert
motstånd måste Humbert snart kapitulera. Wolfe
Tone hade tillfångatagits och räddade sig genom
själfmord från schavotten. Nu föreslog Pitt en
formlig union mellan Storbritannien och Irland,
en plan, som redan föresväfvat Cromwell. Genom
hänsynslösa medel, bland hvilka mer eller
mindre uppenbara mutor spelade en verksam
roll, genomdrefs Pitts unionsbill i irländska
parlamentet af lordlöjtnanten Cornwallis’
sekreterare lord Castlereagh (se
Stewart, R.) och blef i juli 1800 gällande
lag. Genom denna union afskaffades irländska
parlamentet, och irländarna representerades
i stället i det brittiska genom 100 af
grefskap, städer och köpingar valda cmbud
i underhuset samt 4 protestantiska biskopar
och 28 af sina ståndsbröder valda peerer i
öfverhuset. I. behöll emellertid sin gamla
förvaltning med centralpunkt i Dublin castle och
sin protestantiska statskyrka; handelns frihet
vanns omsider, men I:s bidrag till riksutgifterna
sattes orättvist högt, och Pitt afstod inför
konungens motstånd från att uppfylla sina och
lord Cornwallis’ mer eller mindre bestämda
löften om, att unionen skulle åtföljas af
katolikernas emancipation till medborgerlig
likställighet med I:s protestanter. Katolikerna,
för hvilka ställts i utsikt statsunderstöd till
deras prästers underhåll och som därför i stor
utsträckning främjat unionens tillkomst, gäckades
fullständigt i dessa förhoppningar. Robert Emmet,
en ung entusiast från 1798, erhöll af Napoleon
bedrägliga löften om fransk hjälp och uppgjorde
en plan till nytt uppror, hvilket skulle utbryta
i Dublin; det hela resulterade endast i ett
gatutumult och Emmets afrättning som rebell
(1803).
De närmaste årtiondena efter 1800 års
union utmärktes på I. af den protestantiska
byråkratiens politiska öfvervälde och af
ständigt häftigare agitation för katolikernas
emancipation. Som minister för Irland
(”lordlöjtnantens förste sekreterare”) åren
1812—18 genomförde Robert Peel en grundlig
reform af polisväsendet på landsbygden,
hvarigenom den allmänna ordningen väsentligen
främjades. De irländske katolikerna leddes från
1810 af advokaten Daniel O’Connel (se d. o.),
hvilken med agitatoriskt mästerskap samlade dem
i en mäktig folkrörelse, för hvilken den 1823
bildade sammanslutningen Catholic association
blef brännpunkten. Dess styrka pröfvades,
då O’Connell 1828, ehuru som katolik ovalbar,
vid ett fyllnadsval till parlamentet med glans
besegrade en af ministärens medlemmar, Vesey
Fitzgerald. Redan förut hade han för katolikernas
kraf vunnit whigpartiet och dissenters; nu funno
Peel och Wellington tiden vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
