Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inne för en eftergift och genomdrefvo
därför motvilligt 1829 en lag om katolikernas
emancipation, hvilken omsider gaf I:s katoliker
rätt att sitta i parlamentet och att bekläda
statens ämbeten.
Den stora parlamentsreformen 1832 åtföljdes
af en Irish reform act, som gaf irländarna
ytterligare några representanter i underhuset,
men Greys whig-ministär var ej benägen
för några djupgående irländska reformer,
och O’Connell vann ej anslutning från något
engelskt parti, då hän 1834 igångsatte en
häftig agitation för upphäfvande (repeal)
af 1800 års union. Lord Melbournes ministär
var medgörligare, och 1838 genomdrefs, efter
en bullersam folkrörelse på I. mot erläggande
af tionde till det anglikanska prästerskapet,
en konvertering af den hatade tionden till en
penningskatt, hvilken drabbade företrädesvis
jordegarna. O’Connell fick till en tid stort
inflytande på irländska ämbetens besättande,
och i understatssekreteraren Th. Drummond
(se d. o.) hade I. 1835—40 en insiktsfull
och dugande styresman. Då whigkabinettet 1841
efterträddes af Peels konservativa ministär,
förnyade O’Connell repeal-agitationen, som
1843 antog väldiga proportioner, men sedan
snart aftog i styrka utan att ha åstadkommit
några praktiska resultat. Betänkligare voro de
outhärdliga agrariska missförhållandena. Jordens
ojämna fördelning, de fåtaliga, ofta i England
boende, storgodsegarnas vanvård af sina
stora possessioner samt arrendatorernas och
jordarbetarnas osäkra ekonomiska ställning voro
missförhållanden, som direkt ledde sitt ursprung
från gångna århundradens konfiskeringspolitik
och på 1800-talet ytterligare förvärrats genom
folkmängdens oerhörda tillväxt (från 5,356,594
år 1803 till 8,295,061 år 1845). De nödlidande
massorna i många trakter af ön lefde nästan
uteslutande af potatis, och när potatisskörden
delvis slog fel 1845 och fullständigt förstördes
af potatissjukan 1846, framkallade denna
katastrof sjukdomar och hungersnöd, som anses ha
kraft omkr. 1 mill. offer, och denna förfärande
folkminskning stegrades ytterligare genom den
väldiga emigration, framför allt till Förenta
staterna, hvilken tog fart efter hungersnöden
och under de närmast följande årtiondena
fortfor med ansenlig, om ock växlande styrka,
så att befolkningen 1881 nedgått till 5,159,839
människor. Revolutionsåret 1848 fick man äfven
på I. bevittna ett, dock med lätthet af polisen
undertryckt upprorsförsök, ledt af Smith O’Brien
(se d. o.), en af hufvudmännen för den
radikala oafhängighetsrörelse, hvilken under
namnet Young Ireland (”Unga I.”) efterträdt
O’Connells betänksammare och af de katolske
prästerna i moderat riktning påverkade tidigare
folkrörelse. Efter upprorets underkufvande
rådde några årtionden på I. skenbart lugn,
linneindustrien uppblomstrade, och något
sundare förhållanden inträdde inom jordbruket
efter minskningen af jordbruksproletariatet
och den styckning af en mängd skuldsatta
stora jordagods, som underlättades genom
lord John Russells Encumbered estates act
(1848), hvilken befriade dylika egendomar från
deras fideikommisskaraktär. Många anledningar
till missnöje kvarstodo emellertid, och det
underblåstes energiskt af de till Amerika
utflyttade irländarna, bland hvilka bildades
hemliga brödraskap med I:s våldsamma lösryckande
från Storbritannien som mål (se därom närmare
Fenier). Deras på I. af J. Stephens
och O’Donovan Rossa ledda
uppviglingsförsök misslyckades liksom några
i England planerade anarkistiska våldsdåd, men
de påskyndade den liberala (första Gladstoneska)
ministärens sträfvanden att genom irländska
reformer dämpa missnöjet. Gladstone genomförde
1869 den (anglikanska) irländska statskyrkans
afskaffande samt 1870 års Land act, hvilken afsåg
att bereda arrendatorerna ersättning för under
arrendetiden på jorden genomförda förbättringar
samt skadestånd vid arrendets nödtvungna frånträdande
(jfr Gladstone, sp. 1257.) Dessa reformer
förmådde emellertid icke göra slut på
den irländska agitationen. Politiskt tog den form
af allt ifrigare yrkanden på unionens upphäfvande
och införande af fullständig parlamentarisk själfstyrelse
för I. (home rule), och det agrariska
missnöjet fick sin centralpunkt i den 1879 af
M. Davitt (se d. o.) grundade irländska
jordligan (Irish land league), som ytterst
åsyftade de engelske jordegarnas fördrifvande. De
båda rörelserna förenades, då Ch. St. Parnell
i okt. 1879 blef jordligans ordförande och
våren 1880 utsågs till ledare äfven af det förut
i relativt parlamentariska former af I. Butt
(d. 1879) ledda home-rule-partiet i underhuset.
Då Gladstone i april 1880 för andra gången
blef premiärminister, var ställningen på
I. högst betänklig, och den förvärrades snart
än mer. Parnell hade på en agitationsresa
i Amerika förvärfvat där boende irländares
ekonomiska stöd för sin plan att underminera
uionen med England och, om möjligt, vinna I:s
fulla oberoende genom ett hänsynslöst fälttåg
mot de engelske jordegarna på ön. Dessa hade i
stor utsträckning höjt arrendesummorna, och några
års dåliga skördar hade minskat arrendatorernas
betalningsförmåga, samtidigt med att jordligan
agiterade för, att de utan vidare skulle vägra
att betala arrende, och lofvade göra lifvet
surt för nya arrendatorer, om uteblifven
arrendebetalning föranledde vräkning. Ministern
för I., W. E. Forster, genomdref i underhuset
en bill om understöd åt vräkta arrendatorer,
hvilken emellertid ej tillfredsställde irländarna
och dessutom förkastades i öfverhuset. Jordligan
svarade nu med att skärpa agitationen mot
arrendebetalning, ”agrariska förbrytelser”,
såsom stympning af kreatur o. s. v., blefvo
allt vanligare, och Parnell organiserade mot
misshagliga godsförvaltare och arrendatorer
en brutal förföljelse, som efter ett af
de första offren fick namnet ”bojkottning”
(fjr Boycott, Ch. C.). Nu måste Gladstone för
ordningens upprätthållande tillgripa samma
tvångslagstiftning, för hvars användning
han förut så skarpt klandrat den konservativa
ministären. Trots home-rule-partiets obstruktion
genomdrefs (2 mars 1881) en sträng tvångslag
för I., och i april framlade Gladstone sin
jordbill, hvilken till arrendatorernas förmån
inskränkte jordegarens fulla eganderätt
genom att gifva arrendatorn rätt att hos
grefskapskommissionen (land court) få
arrendesumman efter billighetsgrunder bestämd
för 15 år framåt och därjämte bl. a. gaf honom
full frihet att till annan person öfverlåta sitt
arrende. (Därmed realiserades i det väsentliga
de s. k. ”tre F’ens” program; se F. F. F.) Denna
bill blef lag i aug., men jordligans utmanande
upproriska beteende föranledde regeringen att
(13 okt.) låta arrestera Parnell och 4 andra
dess ledare samt (20 okt.) förklara ligan upplöst
såsom olaglig och brottslig. Våldsbragderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
