Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isara, astron., en småplanet - Isara, lat., flod. Se Isére - Isaria, bot. Se Cordyceps - Isaakretsen. Se Oberbayern - Isarnus, ärkebiskop i Lund - Isaaskar, son till Jacob - Isaszeg, storkommun i Ungern - Isatan, kem. - Isatin, kem. - Isatis L. bot. - Isaura, stad. Se Isaurien - Isaure, Clémence. Se Jeux floraux - Isaurien, forntida landskap i Mindre Asien - Isawi, arab. - Isba, ry., bondstuga - Isbark l. Glatt-is
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Isara, astron., en af småplaneterna.
Isara, lat., flod. Se Isère.
Isaria, bot. Se Cordyceps.
Isarkretsen. Se Oberbayern.
Isarnus, ärkebiskop i Lund 1303-10, var
urspr. sydfransk prelat och blef kaplan hos
påfven Bonifa-tius VIII. Han sändes 1295
till Danmark för att förhandla om ärkebiskop
Jens Grands lössläppande och återkom 1298
för att kungöra påfvens dom i striden och
lysa landet i interdikt, då Erik Menved ej
ville underkasta sig domen. I. blef därefter
ärkebiskop i Riga, och då 1303 förlikning
åstadkoms, i det påfven nedsatte den först
ådömda boten till en långt ringare summa, bytte
I. stift med J. Grand. Han tycks ha visat stor
måttfullhet och stod på god fot med konungen,
men flyttade 1310 till Salerno, där han dog s. å.
E. Ebg.
Isaskar, enligt l Mos. 30: 17 ff. Jakobs 5:e son
med Lea. I:s stam hade sitt hemvist i trakten
af Jisreelsslätten. Af mera bemärkta personer
från denna stam må nämnas Barak och Debora,
konung Baesa enligt 1 Kon. 15:
27. I Jakobs välsignelse l Mos. 49: 14 (möjligen
från Domartiden) skildras stammen som stark,
men som skattskyldig under kananéerna. I 5
Mos. 33: 18 (troligen efter rikets delning)
namnes I. tillsammans med Sebulon som
firande fester och marknader, möjligen på
Tabor, dit de inbjuda handelsfolk, som draga
genom deras område. Hesekiel förlägger vid
sin nya lagstiftning I:s område till södra
delen af landet (se Hes. 48: 25 ff., 33).
E.S-e.
Isaszeg [i’jaseg], storkommun i
ungerska komitatet Pest, vid järnvägen
Budapest-Hatvan. 3,206 inv. (1901). Där besegrade
Klapka och Aulich Jellacié 6 april 1849.
J. F. N.
Isatan, kem., en i vejde (Isatis tinctoria}
förekommande indikanliknande glukosid.
Isatin, kem., ett i vackra, mörkröda prismor
kristalliserande ämne, hvars konstitution kan
återgifvas genom formeln
CO
C6H4 CO.
NH
Det uppkommer vid syrsättning af indigoblått. Med
tiofen (se d. o.) lämnar en lösning af
isatin i svafvelsyra en kraftig blå färg.
P. T. C:*
Isatis L., bot., ett örtsläkte inom
fam. Cruciferae, igenkännes genom den aflångt
tunglika, något plattryckta, släta, glatta
och vingkantade skidan, hvars skiljevägg under
skidans utväxande försvinner, så att den blir
enrummig och enfröig. I. tinctoria L., vejde
(se fig., sp. 896), en tämligen högväxt, glatt
ört, med många små gula blommor i täta klasar
och med hängande skidor, förekommer, ehuru
sällsynt, utmed Sveriges östersjökust upp till
Gäfle skärgård samt på Öland och Gottland. Innan
man i Europa började använda den ostindiska
indigon, bereddes indigo af I. tinctoria, som
därför odlades i stor skala i Frankrike och
Tyskland, särskildt i Thüringen. Redan under
1200-talet odlades vejde allmänt. Vejdeindustrien
kunde emellertid ej uthärda konkurrensen
med den ostindiska indigon. För beredning
af s. k. vejdekyp odlas dock I. ännu något.
O. T. S. (G. L-m.)
Isaura, stad. Se Isaurien.
Isaure [isår], Clémence. Se Jeux floraux.
Isaurien, i forntiden landskap i Mindre Asien, begränsadt
i n. af Taurus och Cilicien, i ö. af
Lykaonien, i n. af Frygien och i v. af
Pisidien. Om isauriernas ursprung och
etnografi är ingenting kändt; de anses ha
varit stamförvanter till pisidierna. I de
äldre perioderna af Asiens historia omtalas de
ej. Under första årh. f. Kr. uppträdde de jämte
cilicier och andra som sjöröfvare, men tvungos
till underkastelse af romerske prokonsuln
P. Servilius, som däraf fick tillnamnet
Isauricus. Ehuru de ånyo blefvo slagna af
Pompejus (67 f. Kr.), fortsatte de dock sina
plundringståg och sjöröfverier samt skola först
under kejsar Justinianus (6:e årh. e. Kr.) ha
blifvit fullständigt underkufvade. Af deras
hufvudstad Isaura, nära Taurus, finnas
ruiner vid Zengibar Kalesi, omkr. 75 km. s. om
Konia. Efter dess förstöring genom romarna 74
f. Kr. anlades ett nytt Isaura, hvars ruiner
1901 påträffades 30 km. längre i n. ö. på
slätten vid Dorla. De östromerske kejsarna Zeno
(474-491) och Leo III (717-41, grundläggaren
af en dynasti, som i tre generationer satt
på Bysans’ tron) voro af isaurisk börd.
(J. F. N.)
Isawi, arab. (turk. utt. i’sevi’;
af arab. Isa, Jesus), och det vanligare
arab. nasrani (turk. utt. na’srani’; af
arab. en-Nasira, Nasaret), nasareisk, nasaré,
äro de muhammedanska benämningarna på "kristen"
(såväl subst. som adj.).
Isba (Izba’), ry., bondstuga. De ryska
bondstugorna äro af trä, med bjälkväggar och
sparrtak, samt bestå af ett enda rum med en mäkta
stor murad spis, utanpå hvilken äro anbragta
flera sofhyllor öfver hvarandra.
Isbark 1. Glatt-is (ty. glatteis, fr. verglas),
internationellt meteorologiskt tecken OO, en
vanligen mycket glatt, nästan glasliknande
bark eller hinna af is, som bekläder träd,
husväggar, vägar, marken o. s. v. och som bildas
ur ett kallt, ofta snö- eller isblandadt regn,
hvilket vid nedfallandet fryser. Detta regn är
ofta öfverkyldt, d. v. s. af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
