Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iskällare - Iskära l. Inskära, sjöv. - Isla, José Francisco de - Isla Corisco. Se Corisco - Isla Espaniola l. endast Española. Se Haiti - Islam, det arabiska namnet på muhammedanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
913
Iskära-Islam
914
nivå med de källare, där jäsningsprocessen
försiggår och öl ligger på lager, s. k. iskistor, i hvilka isblocken uppstaplas medelst
hissverk och hvilka äro skilda från jäst- och
lagerkällrarna genom tunna väggar, ofta blott
glest sittande träslåar. Iskistans golf sluttar
inåt, så att det smälta vattnet samlas i en murad
grop, hvarifrån det bortpumpas eller afrinner genom ett rör eller en ränna. Murverk och
järn användas till konstruktionen; väggarnas
murverk skyddas genom en lätt träbeklädnad
mot isens åverkan. Ytterväggarna äro dubbla,
med isoleringsskikt eller ett inneslutet
luftlager; för att hindra atmosfärisk luft
att intränga anbringar man två- till tredubbla
dörrar framför ingången. Numera åstadkommes vid
bryggerierna allmänt den behöfliga afkylningen
medelst kylmaskiner. G.H-r.
Iskära 1. Inskära, sjöv., sticka sladden
(ändan) af ett tåg genom ett block, hål,
skifgatt, en kaus, ögonbult e. d. samt
därefter hala igenom en del af tåget.
R.N.*
Isla, José Francisco de, spansk författare
och jesuit, f. 1703 i Vidanes (León),
d. 1781 i Bologna efter att ha nödgats lämna
Spanien vid jesuiternas utvisande under Karl
III. I. idkade studier i teologi, filosofi
och historia i Salamanca och blef professor
i filosofi och teologi i Segovia, Santiago
och Pamplona. Redan under studietiden väckte
I. uppmärksamhet genom La juventud triunfante
(1727), en festskrift på vers och prosa med
anledning af ett par jesuiters kanonisation,
där förf:s ironiska talang starkt framträder. I
Cartas de Juan de la Encina (1732) ger I. en
kvick satir öfver läkarna med anledning af en
Segovia-läkares bok om botande af kylsår. En
annan bitande satir öfver en fest med anledning
af Ferdinand VI:s tronbestigning, Triunfo del
amor y de la lealtad ó día grande de Navarra
(1746), nödgade I. att lämna Pamplona. I:s
hufvudverk och ett af det mest betydande
litterära monument i 18:e århundradets Spanien
är den under Francisco Lobón de Salazars namn
publicerade Historia del famoso predicador fray
Gerundio de Campazas ("predikstolens Quijote"),
som är ej blott en burlesk roman full af lif
och saft, en stor satir af kritisk betydelse,
utan därjämte ett arbete af en framstående
och kunskapsrik teolog, som i reformvänligt
syfte går skarpt till rätta med prästernas
uppstyltade och smaklösa predikosätt. Boken,
som föranledde en långvarig polemik och många
följdskrifter, af pater Marquina, Maimó y Rivas
m. fl., utkom 1758 i en upplaga af 1,500 ex.,
som inom några dagar slutsåldes. Fortsättningen
förbjöds af inkvisitionsdomstolen, men en andra
del trycktes i hemlighet 1768, båda delarna ånyo
1770 och 7:e upplagan 1842. Dessutom ha upplagor
utgifvits i Frankrike, England, Italien och
Tyskland, den senaste och bästa i Leipzig 1885
af Edv. Lidforss. Af mycket intresse är ock
Cartas familiares (1786). I. har äfven gjort
sig bemärkt som öfversättare af latinska
och franska författare; mest känd som sådan
är han genom öfversättningen af Le Sages "Gil
Blas", där han i företalet söker visa, att den
franske författaren stulit ett spanskt original,
hvilket emellertid af flera gendrifvits, senast
af jesuitpatern Bernard Gaudeau: "Les prêcheurs
burlesques en Espagne au XVIII:e siècle. Étude
sur le P. Isla" (Paris 1891). Urval af I:s
arbeten finnes i Rivadeneiras "Biblioteca de
autores espanoles", bd
XV o. XVI. Se vidare "Zeitschrift für romanische
philologie" (1892, sid. 533) och E. Lidforss,
"Les prêcheurs burlesques en Espagne".
Ad. H-n.
I’sla Corisco [kåri’skå]. Se Corisco.
I’sla Española l. endast Española
[espanjå’la]. Se Haiti.
Islam, det arabiska namnet på
muhammedanismen. Ordet betyder
eg. "hängifvenhet", "underkastelse under
Guds vilja"; af samma stam kommer
den arabiska benämningen på muhammedan,
muslim (eg. "hängifven", "undergifven
Guds vilja"). Islam innehåller i främsta
rummet judiska och därnäst kristna element
i förening med religiösa föreställningar,
hämtade från parsismen, och ett och annat drag,
som direkt härstammar från den fornarabiska
hedendomen. Dessa olikartade element utsmyckades
af Muhammed (d. 632) med egna tillsatser och
sammansmältes sedan till ett helt.
Om den gamla arabiska religionen ega vi en
ganska ofullständig kännedom. I regel hade
hvarje särskild stam sin lokalgud, men under
det somliga af dessa gudaväsen tänktes som
symboler af himlakropparna och sålunda hänvisa
på en urgammal stjärndyrkan, voro andra bundna
vid vissa jordiska föremål, såsom heliga
träd eller stenar. Vid sidan af dessa olika
lokalgudar existerade vidare ett slags lägre
andeväsen af mycket mystisk beskaffenhet, de
s.k. djinnerna (se Djinn). Till religionen
hörde äfven åtskilliga offer och andra
högtidliga sedvänjor. I det stora hela höjde
sig emellertid den fornarabiska religionen på
Muhammeds tid föga öfver en rå fetischdyrkan. I
skarpaste motsats till denna hedniska polyteism
står Muhammeds lära om Allah som den ende
guden. F.ö. öfverensstämmer hans uppfattning
af Gud i hufvudsak met det gammaltestamentliga
gudsbegreppet, om ock Guds allmakt och absoluta
herravälde öfver hela den skapade världen i
koranen (se d. o.) betonas ännu kraftigare än i
gamla testamentet. Däremot är Guds helighet en
egenskap, på hvilken det i koranen lägges mindre
vikt. I närmaste sammanhang med denna uppfattning
af Allah som den allsvåldige härskaren och den
oblidkelige domaren står ock läran om människan
i hennes förhållande till det högsta väsendet,
och för de muhammedanske teologerna i senare
tid var steget ej långt till en fullständigt
fatalistisk världsåskådning, enligt hvilken
allting och således äfven den enskilda människans
lott i det kommande lifvet på förhand bestämts
genom Guds eviga rådslut. Angående denna viktiga
punkt tyckes emellertid Muhammed själf aldrig
ha kommit till full klarhet; så förekomma
i koranen vid sidan af sådana ställen, som
med nödvändighet förutsätta människans fria
vilja, andra, som bestämdt hänvisa på en absolut
predestination. Mot den kristna treenighetsdogmen
uppträdde Muhammed med den största skärpa. "Säg:
Gud är en, Gud, den evige; ej har Han födt,
och ej är Han född, och ingen är Hans like"
heter det i ett af de mekkanska kapitlen i
koranen, och på flera andra ställen opponerar
han sig i mycket bestämda ordalag mot läran om
Kristi gudomliga natur. Visserligen omtalas Gud
i koranen under olika benämningar, t. ex. "den
mäktige", "den ende", "den öfverseende",
o. s. v., men dessa äro ingenting annat än namn
på hans olika egenskaper. Enligt muhammedanerna
har Gud icke mindre än 99 olika namn; det hundrade
är Allah,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
