- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
925-926

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, ö i Atlantiska hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andra Tungnafellsjökull och Hofsjökull
(omkr. 1,725 m.), mellan hvilka går en stråkväg
från syd- till nordlandet. Väster om dessa
vidgar sig det inre höglandet åter till en
stor jökelgrupp, den västra (omkr. 1,375
kvkm.), hvars hufvuddel utgöres af Langjökull
(1,300 kvkm.). Högst bland dessa jöklar
är den kupolformiga Eiríksjökull (fig. 2;
1,798 m.). Nordväst om denna jökelgrupp
ligger Holtavörðu-heiði, ett högland af
300–500 m. höjd, från hvilket utgår dels den
nordvästra halföns bergsträcka med de breda
jöklarna Gláma (900 m.) och Drangi (890 m.),
dels halfön Snæfellsnes’ fjäll, bland hvilka
den väldiga Snæfellsjökull (1,436 m.), ett af
I:s ståtligaste berg. Från Langjökulls södra
hörn sträcka sig åtskilliga berg åt v. och s.,
bl. a. de, som utbreda sig på Reykjanes. Från
det inre höglandet sträcka sig mer eller mindre
kuperade fjällslätter ("heiðar"), som skilja
floddalarna åt och ofta löpa ut i högre fjäll
och fjällgrupper. Från Skaptárjökull utgår
sålunda mot s. v. ett högland, hvars sydöstra
sluttning, Siða, kantas af branta fjälltoppar
(bl. a. Lómagnúpur, 770 m.) och som slutar i
den till storleken tredje af I:s jökelgrupper,
den södra. Till denna höra Torfajökull,
Tindfjallajökull (1,580 m.), från hvilken
en ås med det vackra berget Thríhyrningur
(812 m.) skjuter ut i låglandet mot v.,
samt de fyra sammanhängande jöklarna Merkur-,
Goðalands-, Mýrdals- och Eyjafjallajöklarna,
den sista högst (1,705 m.) och nära hafvet. Från
hedarna ö. om Vatnajökull utgå östfjordarnas
fjällpartier, som i de södra förgreningarna nå
sin största höjd, bl. a. Búlandstindur, nära
inloppet till Berufjörður (1,063 m.). Jämnast,
men starkt ombildadt af vulkaniska utbrott,
sluttar höglandet från Vatnajökulls norra sida,
tills det förlorar sig i Langanes’ låga fjäll och
i den nordligaste halföns nästan flacka kust,
Melrakkaslétta. I:s största lågland är Árnes-
och Rángárvalla-sysslorna. Det sträcker sig
öfver 4,400 kvkm. areal mellan Ingólfsfjall
(547 m.) och Eyjafjallajökull från södra
kusten halfvägs upp till midten af det inre
höglandet. De vulkaniska bildningarna, som
på många sätt genombrutit och täckt de äldre,
ligga från Axarfjörður och Skjálfandi i ett allt
bredare bälte med sydvästlig hufvudriktning
till Reykjanes. S. om Axarfjörður ligger
Skinnstakka-hraun; från Skjálfandi längs Laxá
till dennas källsjö Mývatn ligga Laxá- och
Mývatnshraunen (det senare bildadt 1724–29 af de
nu utbrunna vulkanerna Krafla och Leirhnúkur)
och söder därom Óðáðahraun (3,500 kvkm.),
bildadt väsentligen i den historiska tiden
(1151, 1188, 1360) af vulkanerna Trölladyngja
(1,491 m.) och den jättestora Askja (1,150 m.).
Ö. om Óðáðahraunet utbreda sig I:s största
sandöknar, Mývatns-öræfi – också en verkan af
samma vulkaner. I en linje söder ut från Askja
ligga de genom jökelsprång (d. v. s. genom
skridjöklars sprängning på grund af
bottenfjällets upphettning) bildade sandöknarna
mellan Öræfa- och Skeiðarár-jöklarna samt
hafvet, och något v. därom ligger Skaptáhraunet
(bildadt 1783). S. v. om Skaptá ligger längs
kusten nedanför Mýrdalsjökeln den svartaktiga
sandöknen Mýrdalssandur samt v. om Skaptá,
på låglandet, I:s verksammaste vulkan, Hekla
(se d. o., med fig.). Förhistoriskt är det stora
Thingvallahraun, som från Skjaldbreið har fyllt
den dalbotten, i hvilken Thingvallavatn ligger. Gamla äro äfven de många
vidsträckta hraun, som fylla större delen af
Ölfusnejden och halfön Reykjanes. Till och med i
hafvet utanför Reykjanes ha flera lavautbrott
egt rum (1211, 1422, 1783, 1830) och öar
uppstått, hvilka sedan åter försvunnit. Äfven
på Snæfellsnes ligga flera hraun, i synnerhet
omkring jökeln. Märkliga lavabildningar äro
grottorna Hallshellir nära Thingvallarna
(uppkallad efter den engelske författaren
Hall Caine) och Surtshellir (se d. o; fig. 2)
vid Eiríksjökeln samt den 1909 upptäckta
Raufarhólshellir, ett trettiotal km. s. ö. om
Reykjavík. Andra verkningar af de vulkaniska
krafterna äro såväl de ofta inträffande
jordbäfningarna (från 1013 till 1878 känner
man 75, många af flera månaders varaktighet)
som de vulkaniska källorna, dels kalla eller
ljumma surbrunnar ("öl-keldur"), i synnerhet på
Snæfellsnes, dels alkalisk-kiselhaltiga varma
källor, af hvilka några äro ständigt rinnande
("laugar", eg. "bad"), andra kokande springkällor
("hverar", eg. "kittlar"), såsom "stora Geysir"
(se Geysir, med fig.) och Uxahver på nordlandet
s. ö. om Skjálfandi. Svafvelkällor finnas
bl. a. vid Krisuvík på Reykjanes-halfön samt
strax ö. om Mývatn på nordlandet (Hliðarnámur),
något längre söderut (Fremrinámur) äfvensom
i Kerlingarfjöll midt i landet; på de två
förstnämnda orterna har tidtals svafvelbrytning
egt rum, men fyndigheterna äro icke tillräckligt
gifvande för att möjliggöra konkurrens med det
sicilianska svaflet.

I:s vattendrag äro synnerligen talrika. Bland
sjöarna är Thingvallavatn på sydvästra I. störst
med en ytvidd af omkr. 100 kvkm.; därnäst komma
Mývatn ("Myggsjön") i östra delen af nordlandet,
11 km. lång och 5 km. bred, men mycket grund (7
m.), Hvftárvatn invid Långjökeln, Thórisvatn
och Langisjór ("Långsjön") jämte de sju
Fiskivötn midt på södra höglandet, Arnarvatn
jämte de tallösa Fiskivötn på Arnarvatns-
och Tvídægraheden (på västra höglandet),
Skorradalsvatn nära Borgarfjorden på västlandet,
Hóp jämte en del mindre sjöar i Húnavatns syssla,
och Dyngjuvatn invid vulkanen Askja i innersta
ödemarken. Många af dem äro särdeles rika på
fisk, i synnerhet forell. – Åarna och floderna
äro till största delen ytterligt strida och
bilda en mängd forsar. Jökelälfvarnas vatten är
oftast mjölkhvitt af uppslammadt grus, och många
af dem förändra ofta sitt lopp. Mestadels äro
de så grunda, att de kunna genomvadas – ehuru
icke alltid utan lifsfara –, men vid vårflöden
eller vulkanutbrott kunna de svälla otroligt,
och deras öfversvämningar ha mångenstädes lämnat
stora spår efter sig och ödelagt vida bygder. De
viktigaste äro följande. På sydkusten: Jökulsá
á Breiðamerkursandi, endast 600 m. lång, men
bred samt ytterst svår och farlig att passera,
Skeiðará med ett stort delta, de tre genom
Hvalsíki gemensamt utmynnande Núpsvötn;
Djúpá och Hverfisfljót, Skaptá, hvars västra
gren Eldvatn förenad med några mindre åar
bildar den breda mynningen Kúðafljót, alla
dessa kommande från Vatnajökeln och dess
utlöpare, vidare den svafvelvätehaltiga
Jökulsá á Sólheimasandi l. Fúlilækur
("Stinkbäcken"), från Mýrdalsjökeln, kort,
men bred och våldsam, farlig att vada öfver,
Skógá, från Eyjafjallajökeln, Markarfljót,
från Torfajökull, med sina fyra grenar (den
egentliga Markarfljót, Álar, Affall och Thverá),
mellan hvilka Landöarna (isl. Landeyjar) ligga;
i Thverá utmynna Eystri och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0501.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free