- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
939-940

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, ö i Atlantiska hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slutligen från I., hvarefter han begaf sig till Norge
(1237). Därefter kämpade Gizurr med Sighvat och
Sturla, hvilka slutligen 1238 vid Örlygsstaðir
blefvo slagna och dödade. 1239 återvände
Snorre till I. trots konung Håkans förbud,
hvarigenom han ådrog sig dennes ovänskap;
och emedan han var närmast till att hämnas
sin broder och brorson, blef han äfven Gizurrs
fiende. På konung Håkans uppmaning öfverföll
och drap Gizurr Snorre (1241). Redan 1229
hade Snorre, för att förekomma ett af norske
riksföreståndaren Skule Jarl tillämnadt
tåg till I., lofvat att förmå islänningarna
att godvilligt gifva sig under Norge, men
därefter ingenting gjort vid saken. Sedermera
hade såväl Sturla Sighvatsson som Gizurr
gjort konung Håkan liknande löften. Efter
Snorres död fortsattes de inre striderna,
under hvilka Sighvats andre son, Thórðr, den
äldre Thords son, Sturla, och dennes brorson,
Thorgils Skarði, trädde i förgrunden. Efter
Thords död (1257) och Thorgils’ fall (1258)
stod omsider Gizurr som segrare; han blef 1258
konung Håkans man och jarl samt förmådde med
våld och goda ord I:s bönder att gifva sig
under Norges konung (1262–64). Genom den då
ingångna öfverenskommelsen (sáttmáli) bestämdes,
att Norges konung skulle vara I:s herre och
uppbära skatt af landet, men icke att I. skulle
vara en del af Norges rike; konungen skulle
gifva islänningarna fri seglats på Norge och
årligen låta minst 6 norska skepp besöka I. Vid
Gizurrs död (1268) försvann jarlsvärdigheten,
och därefter styrdes I. af kungliga sysslomän,
hvarmed följde tingslagsindelningens afskaffande
och syssloindelningens införande. – Alltinget
fortfor att vara domstol och att ha ett slags
lagstiftningsmakt; men både den dömande och
lagstiftande myndigheten utöfvades af lagrättan,
som dåmera bestod af 36 röstberättigade,
af sysslomännen utnämnda medlemmar och som
till ordförande fick icke en vald lagsagoman,
utan en kunglig förtroendeman, enligt norsk sed
kallad "lagman". Den förste lagmannen blef 1272
Sturla Thordsson (Thórðarson), hvilken i Norge
slutit sig till konung Magnus Lagaböte (1263–80)
och blifvit hans skald och sagoman. Slutligen
ombildades de gamla lagarna. Sedan ett första
förslag, lagboken Járnsiða (1272), förkastats
såsom alltför norskt, blef en ny, af konungen
1280 stadfäst lagbok, Jónsbók godkänd på
alltinget på lagmannen Jón Einarssons förord. Med
åtskilliga sedermera gjorda förändringar gäller
den ännu.

II. I. under Norge och Danmark. 1. Biskopsväldets
tid
(1264–1550). Icke så mycket konungen som
hierarkien ärfde höfdingarnas makt. Den myndige
Skálholtbiskopen Arne Thorláksson ("Staða-Arne"
l. Prästgårds-Arne, 1269–98), som redan 1275
lyckades genomdrifva en ny "kristenrätt",
hvilken betydligt utvidgade biskoparnas makt,
genomdref äfven med våld och användande af
kyrkans straff, att prästgårdarna (staðir)
och kyrkorna öfvergingo från böndernas i kyrkans
ego. För samma mål verkade Hólar-biskopen Jörund
(1267–1313) i sitt stift, och omkr. 1300 var
förändringen genomförd i hela landet. En följd
af densamma var, att prästvalet blef biskopens
ensak. Vidare genomdref Arne förbud mot de
andliges giftermål. Slutligen utsträcktes kyrkans
domsrätt ej blott till mål, som rörde kyrkans
män och gods, utan äfven till alla äktenskaps-
och sedlighetsbrott. Då kyrkan ständigt
som straff ålade höga böter, blef denna
domsrätt tillika med dispensationer och aflat
(införd 1275) en hufvudkälla till kyrkans
rikedom. En tid blomstrade det kyrkliga lifvet –
i romersk-katolsk mening – under jämförelsevis
goda biskopar, framför allt under den fromme
och lärde Laurentius i Hólar (1324–30). Två nya
kloster stiftades, och I. fick ett tredje helgon:
Gudmund Arason. Men efter hand förvärldsligades
kyrkan alltmera, och årsböckerna fyllas
med berättelser om kyrkliga processer samt
om osedliga och rofgiriga biskopar. Dessa
voro i allmänhet utlänningar, såsom den från
Uppsala fördrifne, tyskfödde Jöns Jerricksson
(Jón Gerreksson). Under de ytterst härsklystne
biskoparna Olaf (1459–99) och Gottskálk (d. 1520)
i Hólar samt Stefan i Skálholt (1491–1519) nådde
missbruken sin höjd, och ett lekmannaförsök att
hämma dem misslyckades, då det därpå syftande,
af 23 nord- och västländske bönder fattade,
s. k. Leiðarholmsbeslutet (1517) icke biträddes
af det öfriga folket eller understöddes af
konungens ombudsman. Äfven den världsliga
styrelsen försämrades. Öfverenskommelsen
med konungen förnyades i början flera gånger
(1302, 1319), hvarvid islänningarna betingade
sig, att lagmän och sysslomän skulle vara
infödda, att ingen ny skatt finge påläggas
och att konungen årligen skulle sända till
I. 6 skepp med lifsförnödenheter. Men dessa
villkor höllos icke: skeppen uteblefvo ofta;
både sysslomän och lagmän voro ganska ofta
utlänningar. Konungens skatteindrifvare
och befallningsmän, de s. k. hirdstyrarna
("hirðstjórar"), voro äfvenledes ofta
utlänningar, som icke sällan förpaktade skatten
samt tilläto sig de största godtyckligheter
och utpressningar. Enstaka ätter kunde stundom
samla stor förmögenhet, synnerligast
Vatnsfirðinga-ätten (Björn Jorsalafare, Lopt Guttormsson
och Björn Thorleifsson, d. 1467); men dylika
män tyckas som oftast ha gjort gemensam
sak med konungens tjänare. En mycket viktig
orsak till I:s tillbakagång under denna period
voro de upprepade, förfärliga naturolyckorna:
jordbäfningar, vulkanutbrott, missväxt och
farsoter, framför allt "svartidauði" (digerdöden)
1402–04, hvilken skall ha bortryckt 2/3 af
folkmängden, så att denna antagligen ej var
större än 20–30,000 personer. Under 1400-talet
tillväxte befolkningen ånyo, men minskades
åter betydligt genom den stora pesten ("plágan
mikla") 1493–94. Under sådana hemsökelser och
en dålig regering måste gammalt välstånd och
materiell kultur gå under. Med skeppsfartens
förfall kom också all handel i utlänningarnas
händer, på samma gång som konungarna började
betrakta all handel på ett "skattland" som sin
ensak, hvaraf de borde draga största möjliga
fördel. Under början af 1400-talet råkade den
isländska handeln i hansestädernas händer. Till
handelns förlust kom omkr. 1500 förlusten af
fisket, emedan hamburgarna då anlade faktorier
på I. och slogo under sig fisket, så att
de isländske fiskarna blefvo deras dåligt
aflönade tjänare. - 2. Reformationstiden
(från 1550). Den romersk-katolska kyrkan hade –
trots allt sitt förtryck – djupt slagit rot
i sinnena. Biskoparna, när de voro infödda,
voro i egenskap af de störste maktinnehafvarna
ett stöd mot de nästan alltid utländske
"hirdstyrarna". Reformationen stötte därför på
lika starkt motstånd som på sin tid kristendomen
själf. De första tecknen till reformationen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free