Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen III. Upplysningstidehvarfvet - Isländska litteraturen IV. Den nationella pånyttfödelsens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
Isländska litteraturen
968
i hand därmed en icke obetydlig
nationell-historisk verksamhet samt till sist en
ny diktning. Naturforskaren och skalden Eggert
Ölafsson (f. 1726, d. 1768) vardt den litteräre
banbrytaren, dels genom sina "ekonomiska"
resor på Island och sin lärorika beskrifning
öfver dem samt genom en viktig skrift om Islands
matnyttiga växter, dels så till vida som han är
den förste, hvilken afgifvit en öppen protest mot
språkskämningen, samt genom en mängd dikter, som
i nya, lättare versformer uttalade en dittills
sällan yttrad fosterlandskärlek och naturglädje
äfvensom en egendomlig rationalistisk-filosofisk
lefnadsåsikt. Till Eggerts verksamhet slöt sig
det viktigaste af hans samtids och den följande
tidens andliga idrott. Först ha vi, på 1760-
och 1770-talen, en rad ekonomiska skrifter;
därjämte gjordes det första försöket att utgifva
en periodisk skrift på Island, fastän på danska,
nämligen de af under-domaren Magnu sKetilsson
skrifna "Maa-nedstidender", som trycktes i det af
bonden Bogi Benediktsson på Hrappsey inrättade
tryckeriet (1773 -76). Island fick nu också sin
första lagsamling, de af M. Ketilsson samlade
"Forordninger og aabne breve" från 1096 till 1720
(tr. 1776-87). Emellertid hade det kommit nytt
lif i den historiska och litterärhistoriska
forskningen; arbetena på detta område tyckas
väl till en stor del vara danska, men de
härröra till allra största delen från isländska
pennor. I det tysta och genom andra verkade den
grundligt lärde Jon Ölafsson från Grunna-vik
(f. 1705, d. 1779), den förste arnamagnseanske
stipendiaten. Förberedd af en latinsk af
handling af Hannes Finsen, utkom (i Sorö 1768)
den stora uppl. af "Konungaspegeln" med dansk
och latinsk öfversättning, utförlig inledning
samt upplysningar af Jon Erichsen och Hålfdån
Einarsson, ett i sin art epokgörande verk. Sedan
följde en lång rad arnamagnaeanska upplagor, som
alla härrörde från islänningar, bland hvilka Jon
Erichsen (d. 1787) och Grimur Jönsson Thorkelin
(d. 1829) intogo de förnämsta platserna, den
sistnämnde i synnerhet genom sitt "Diplomatariurn
arna-magnaeanum" (I-II, 1786). Islänningar ha
ock betydlig andel i den stora danska upplagan af
"Heimskringla" (1777-83). Emellertid hade Island
fått sin första utförliga fäderneslandshistoria
alltsedan sagorna, ehuru på latin, nämligen
Finnur Jönssons (d. 1789) "Historia
ecclesiastica Is-landise" (1772-78), till
hvilken slöt sig Hålfdån Einarssons (d. 1785)
"Sciagraphia historiae lit-terariD3 Islandiae"
(1777). Yid samma tid författades (ehuru den
trycktes först 1814) en ny isländsk ordbok, af
den förut nämnde prästen Björn H a 11-d or ss
o n (d. 1794). - En för hela Nordens framtid
särdeles fruktbärande granskarverksamhet
hade utvecklats på jämförelsevis kort tid;
men därunder hade man icke släppt ur sikte
arbetet för folkets materiella utveckling och
för allmogens upplysning - naturligtvis i tidens
ensidigt rationalistiska riktning. Häråt syfta
särskildt de första litterära föreningarna. Bland
isländska studenter i Köpenhamn stiftades (1779)
det s. k. "Laerdöms-listafélag" ("Sällskap för
lärda idrotter"), som skulle "utbreda upplysning
om jordbruk, konstflit och slöjder" samt upplysa
allmogen i ämnen, hörande till don "pnfurliga
rpliffioTion, filosofi, sedelära, naturhistoria"
m. m. Det utsände 15 bd delvis ut-
märkta skrifter (1781-96). På detta sällskaps
ruiner stiftade lagmannen, sedan justitiarius
i lands-öfverrätten Magnus Stephensen
(f. 1762, d. 1833) ett nytt sällskap:
"LandsuppfrseÖingar-félag" (1794), med liknande
syfte, men med säte i själfva landet, hvarjämte
det fick förfoga öfver landets tryckerier. Magnus
Stephensen utgaf nu månadsbladet "Minnisverö"
tiöindi" (1796-1806), hvarmed den isländska
tidskriftslitteraturen begynner, samt
fullföljde den började verksamheten på egen
hand under många år, fastän med af brott. -
Eationalismen trängde emellertid aldrig riktigt
in i sinnena. Folket hängde fast vid sina gamla,
tros-varma andaktsböcker; och då en ny psalmbok
skulle utarbetas (1796), upptogos visserligen
många nya psalmer, bl. a. af Thorvaldur
BöÖvarsson (f. 1758, d. 1836), men samlingen
blef långt ifrån så opoetisk eller fjärmad från
sant kristlig tro som motsvarande psalmböcker
i andra länder. Slutligen bröt den isländska
skaldeanden igenom tidens prosa. Stundom upptogos
forntidsäjnnen och forntidsformer, t. ex. af
den lärde prästen Gunnar Pålsson (d. 1791),
hvars dikter i gammal stil t. o. m. funno väg
till afskrifter af Sämunds Edda och gäckade de
lärde. Därjämte framträdde omkr. 1800 flera
skalder, som visserligen ofta nyttjade nya
former och voro mer eller mindre påverkade af
tidsandan, men som också vanligen uppträdde i
skarp motsats till densamma och röja innerlig
f rändskap med de äldre lyrikerna. I synnerhet
gäller detta om tidsskedets förnämste skald,
Jon Thorlåksson (f. 1744, d. 1819), en kraftig
lyriker, i synnerhet hvass skämtdiktare, men
äfven hjärtlig, änskönt något torr psalmdiktare
samt utmärkt öfversättare, särskildt af Milton
och Klopstock. - SigurÖur Pétursson (f. 1759,
d. 1827), parodisk skald efter Wessels mönster,
men med vida ringare poetisk begåfning, var
Islands förste, rätt obetydlige dramatiker.
IV. Den nationella pånyttfödelsens
tid. På Island, som i andra länder, ha
nationalmedvetandets frambrytande och de
nationella krafvens öfvervikt öfver alla andra
intressen företrädesvis gifvit sin prägel åt
1800-talets folklif. Den nya tidsrörelsen,
som senare tog en stark politisk och delvis mot
Danmark fientlig riktning, begynte rent litterärt
och sattes i gång af en dansk man, språkforskaren
E a s k, i det att denne, i förening med sina
vänner Sveinbjörn Egilsson, Arni Helgason, Bjarni
Thor-steinsson och Finnur Magnusson i Köpenhamn,
stiftade (1816) ett nytt litteratursällskap:
"Hi<5 islenzka bökmenntafélag" med det stora
syftemålet att verka för språkets rensning och
folkets nationella bildning. Under särdeles
dugliga ledare (i synnerhet Jon Si-gurösson,
1851-79) har detta ännu blomstrande sällskap
uträttat utomordentligt mycket för Islands
utveckling på så godt som alla den andliga
odlingens områden. Så har Bökmenntafélag en stor
andel i islänningarnas viktigaste vetenskapliga
idrott: utgif-vandet af fornskrifter samt studiet
af fornspråket och dess litteratur, såväl genom
särskilda afhand-lingar och samlingar som genom
periodiska skrifter: "Timarit hins islenzka
bökmenntafélags", af litteraturhistoriskt
och historiskt innehåll, nedlagd 1905, samt
"Skirnir", af litterärt och allmänbildande
innehåll, båda årsböcker. På detta område är
likväl det mesta och största isländska arbetet
ut-fördt utan Bökmenntafélags medverkan. De del-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
