Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen IV. Den nationella pånyttfödelsens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
971
Isländska litteraturen
972
hör ännu på Island mer än annanstädes till
dagligt bröd i andligt hänseende, och färdigheten
i att improvisera är ingalunda utdöd. Utgifvandet
af den föregående tidens förnämsta skaldeverk
har därför varit ett viktigt medel till
att väcka och styrka nationalkänslan. Men
därjämte har den nationella rörelsen gifvit
upphof åt en egen diktning, hvilken till
sitt innersta väsen är nordisk renässans, men
visserligen på annat sätt än den motsvarande
diktningen i det öfriga Norden, ehuru ingalunda
utan inverkan af denna. Den hufvudsakliga
diktarten är lyrik, och den, som angifvit
tonen, är B j a r n i Thörarensen (f. 1786,
d. 1841), en icke synnerligt produktiv, men
särdeles kärnfull och specifikt isländsk skald,
romantikens förste representant på Island. Vid
sidan af honom står den känslorike och fine
verskonstnären Jonas Hallgrims-son (f. 1807,
d. 1845). Kring dessa tvenne grupperar sig
en stor skara lyriker, de fleste med alldeles
säregen prägel hvar för sig. Bland dem må nämnas
Finnur Magnusson, Sveinbjörn Egilsson, Hj ålmar
Jönsson (1796-1875), mest bekant som nidskald med
bitande satirisk kraft, Jon Thöroddsen (1819-68),
mera framstående som novellist än som lyriker,
G r i m u r Thomsen (1820-96), Jon Thorleifsson
(1825-60), Krist j ån Jönsson (1842-69), G i si
i G. Brynjulfsson och Benedikt Sv. Gröndal, Påll
Ölafsson (1827-1906), Steingrimur Thorsteinsson
(f. 1830), en blid, stämningsdjup lyriker, och M
a 11 h i a s Jöchumsson (f. 1835), en kraftig och
mångsidig, högt begåfvad, men ej sällan oklar
skald. Åtskilliga af de nämnde lyrikerna ha
tillika försökt sig i andra diktarter. Sålunda
har Jöchumsson skrif-vit dramer, särskildt
det lyckade stycket "Utilegu-menn" (1871),
likaledes Gröndal ett mytologiskt läsdrama,
"Ragnarökkur" (1868), och IndriÖi Einarsson (f;
1851) ett par folksägensdramer, "Nyårsnöttin"
och "Hellismennirnir", samt ett historiskt
skådespel "SverÖ og bagall" med ämne från
Sturlungatiden äfvensom ett modernt stycke
"SkipiÖ sekkur". Därjämte ha St. Thorsteinsson
och M. Jöchumsson börjat omplantera Shakspere på
isländsk mark. Bland den senaste generationens
skalder må framhållas Jon Ölafsson (f. 1850),
Hannes Hafstein (f. 1861), Thorsteinn Er-lin g
ss ön (f. 1858), Einar Benedikts-son (f. 1864),
stor språkkonstnär och betydande lyriker,
dock ej sällan oklar, Einar Hjörleifs-son
(f. 1859), något matt som skald i bunden form,
GuÖ mundur FriÖ Jönsson (f. 1869), bonde,
talangfull och kraftig lyriker, men stundom
obehärskad och svulstig, samt GuÖmundur
Magnusson, typograf, älskvärd stämnings-och
naturlyriker utan egentlig originalitet. Dessa
skalder äro allesammans påverkade af Brändes
och den nyare danska litteraturen, utan att
därför vara osj älf ständiga; den äldre skolan
fr. o. m. Bjarni Thörarensen t. o. m. Grimur
Thomsen och Matthias Jöchumsson stå däremot under
romantikens inflytande. - Den nationella episka
diktarten, rimuTy har ännu under 1800-talet
funnit odlare, bland dem en ganska framstående,
nämligen den äfven såsom fin och kvick lyriker
anmärkningsvärde SigurÖur BreiÖfjörÖ (f. 1798,
d. 1846). I formen afvikande, men till innehållet
af samma
art som rimur är Gröndals episka dikt "Dråpa um
Orvar Ödd" (1851). Men dessutom har man i Jon
Thorlåkssons spår fortfarit att införlifva
med Islands litteratur främmande epiker;
särskildt har Homeros funnit goda öfversättare i
Sveinbjörn Egilsson och Gröndal. M. Jöchumsson
har öfversatt Tegnérs "Fritjofs saga"
och Runebergs "Fänrik Ståls sägner" samt
Topelius’ "Fältskärns berättelser" jämte
många andra skaldeverk ur olika litteraturer,
St. Thorsteinsson Tegnérs "Axel", delar af
"Tusen och en natt" samt ett stort antal
dikter från danska, tyska och engelska. - Den
poetiska prosaberättelsen ("skåldsaga") har,
märkligt nog i sagans hemland, icke försökts,
förrän Jonas Hallgrimsson i "Fjölnir" (1840-41)
kom fram med några små särdeles intagande
skisser ur hvardagslifvet. Dock lät den första
fullständiga novellen länge vänta på sig: det
var Jon Thöroddsens "Piltur og stiilka" (1850),
hvilken följdes af en mera omfattande, kraftigt
humoristisk bild af isländskt hvardagslif
för ett par mansåldrar sedan: "MaÖur og kona"
(1876). Nyare novellister äro Gestur Pålsson
(1852 -91), utmärkt realistisk berättare och
skarp satiriker, men genomgående pessimist,
Einar H j ö r-leifsson (f. 1859), god iakttagare
och psykolog samt fin stilist ("Vestan hafs og
austan", 1902, "Smselingjar", 1908), bonden Jon
Stefansson ("forgils gjallandi"), prästen Jonas
Jonasson (f. 1856) samt de ofvan som lyriker
nämnde GuÖ-mundur FriÖjönsson och Gufimundur
Magnusson (Jon Trausti). Därjämte må till episk
poesi i prosaform räknas det största och mest
ursprungliga alster af isländsk skapargåfva,
som sett ljuset i våra dagar, nämligen de
af Jon Amason (1819 -88) samlade "Islenzkar
pjöösögur og sefintyri" (I-II, Leipzig 1862-64),
hvilka i själfva verket ha till författare
det isländska folket under en tidrymd af 400
år och som, nedskrifna af en massa personer i
alla lefnadsställningar och af bägge könen,
röja en märkvärdigt utbredd och utvecklad
framställningsgåfva och poetisk uppfattning. Ö
l a-fur DaviÖsson (1862-1903) utgaf ett nytt
band isländska folksägner (1895) samt ett stort
verk "Islenzkar gåtur, fwlur og skemtanir"
(1888 -92). Kyrkoherden Bjarni Thorsteinsson
i Siglufjöröur på nordkusten har samlat och
utgifvit gamla isländska folkmelodier. - Om
islänningarna än icke ha kunnat följa med på alla
den andliga odlingens områden - särskildt stå
de tillbaka i naturvetenskaperna och de exakta
vetenskaperna, som endast ha två världsberömda
namn att uppvisa: geografen och geologen prof. T
h o r-valdur Thöroddsen (f. 1855) i Köpenhamn och
Nobelpristagaren i medicin N i e l s R. F i n s e
n, hvilken senare dock icke författat något verk
på isländska -, så ha de likväl äfven i detta
årh. utmärkt sig inom några, och ännu lefver en
själfständig isländsk nationallitteratur, som
hör till de största i världen i förhållande till
landets folkmängd och materiella tillgångar. -
Litt.: De viktigaste arbetena rörande den
fornisländska litteraturens historia äro:
Mogk, "Geschichte der norwegisch-isländischen
litteratur" (2:a uppl. 1904), Finnur Jönsson,
"Den oldnorske og oldislandske litteraturs
historie", I-III (1894-1902) och "Den isländske
litteraturs historie tilligemed den oldnorske"
(1907; sammandrag af föregående verk, tillökadt
med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
