Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen IV. Den nationella pånyttfödelsens tid - Isländska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
973
Isländska språket
974
kort framställning af den nyisländska
litteraturens . historia samt försedt
med en rikhaltig litteraturförteckning),
C. Bosenberg, "Nordboernes aandsliv f ra
oldtiden til vore dage" (I, II1877-80),
W. Golther, "Nordische literaturgeschichte,
erster teil: die is-ländische und norwegische
literatur des mittelalters’’ (1905; i "Sammlung
Göschen"); specialarbeten finnas i stort antal
i synnerhet i "Arkiv för nordisk filologi",
"Aarbeger for nordisk oldkyndighed" "Timarit
hins islenzka bökmenntafélags". Se f. ö B u
gg e, E. S. och A., C e d e r se h i öl d,
J. G.: Jönsson, F., Ölsen, Bj., Olrik, A.,
Storm G., Thorkelsson, J., d. ä., Vigfiisson,
G. W i se n, Th. - Den nyisländska litteraturens
historia är skildrad utförligast och sakrikast
hos J. C. Pocstion, "Isländische dichter der
neuzeit in charak-teristiken und iibersetzten
proben ihrer dichtung" (1897; standard work); den
gammal-lutherska perioden behandlar G. Eosenberg
i "Nordboernes aandsliv" (III, 1883-85), Finnur
Jönsson, "Den isländske litteraturs historie"
(sid. 407-437; 1907). öfver-sikt af den nyare
litteraturen ger Valtyr Gubmunds-son i "Islands
kultur ved aarhundredskiftet 1900" (1902,
sid. 47-77; öfversatta prof på nyisländsk lyrik
och novellistik finnas sid. 125-160), 0. Han-sen
har i "Ny-islandsk lyrik, overssettelser og
studier" (1901), gifvit karakteristiker af det
senaste århundradets skalder samt synnerligen
goda öfver-sättningar, Ph. Schweitzer, "Island,
geschichte, litteratur und sprache" (1885),
C. Kuchler, "Geschichte der isländischen dichtung
der neuzeit. I. Novellistik. II. Dramatik" (1902;
ett i hög grad okritiskt arbete). A. Baumgartners
reseskildring "Island und die Faröer" (1902)
egnar rätt mycken uppmärksamhet åt litteraturen;
Vilhjålmur Jönsson, "Nyere isländsk litteratur"
(i "Nordisk tidskr." 1896, sid. 635-653),
behandlar 1880- och 1890-talens isländska
litteratur. Th. W. C. R. (R. N-g.) Isländska
språket tillhör nordiska grenen af germanska
stammen af den indoeuropeiska språkfamiljen
och brukar under namnet västnordi-s k a
sammanfattas med fornnorskan, de nynorska
landsmålen och färöiskan, i motsats till
svenskan och danskan, som med ett gemensamt
namn kallas östnordiska. Till sitt ursprung är
isländskan en blandning af fornnorska dialekter,
främst väst-norska, med någon inblandning
af keltiska (iriska) element samt lämpad
efter naturförhållandena och lefnadssättet på
Island. Troligen fanns en del isländska särdrag
redan i det språk, som den första på Island
födda och uppvuxna generationen talade, och man
skulle därför kunna kalla isländska språket
jämnårigt med den isländska nationen och den
isländska fristaten. Det keltiska inflytandet på
isländskan har ännu icke gjorts till föremål för
någon ingående undersökning; man har påvisat ett
mindre antal ord af iriskt ursprung (t. ex. lung,
skepp, min^ak, ett slags deg af mjöl och
smör, kapall, häst, larfr, tjur, krafiak,
sammanrafsad hop, slafak, dåligt gräs, kdlir,
mantel m. fl.) samt icke så få iriska personnamn
(t. ex. Niall, Kiarvalr, Kiallakr, Kiartan
m. fl.); men huruvida tonfallet och uttalet
i öfrigt möjligen rönt någon irisk påverkan,
har man ännu icke ens försökt utreda. Isländska
språket före reformationen kallas fornisländ-s
k a, språket jr. o. m. reformationen däremot n
y-isländska. Fornisländskans historia omfattar
tre perioder: den första räcker från språkets
första uppkomst till de äldsta handskrifternas
tid (slutet af 1100-talet), den andra
1. klassiska från 1200-talets början till midten
af 1300-talet, den tredje 1. medelisländska från
sistnämnda tidpunkt till reformationen. Den
första periodens isländska känna vi genom en
stor mängd forn-kväden; dessa äro visserligen
nedskrifna först under den klassiska tiden och ha
i handskrifterna dennas språkformer; men genom
de metriska bristfällig-heter, som de förete,
kunna vi sluta oss till äldre språkformer,
hvilkas införande gör versen korrekt. Under detta
tidehvarf synes isländskan ännu i blott ringa mån
af vika från norskan; och västnordiskan stod då
ännu östnordiskan så nära, att båda uppfattades
som ett enda språk, "dansk tunga". Vid slutet af
denna tidrymd framträder tydligt en del olikheter
mellan norskan och isländskan; de viktigaste äro:
1) w-omljud af a i isländskan vålladt af hvarje
u i följande stafvelse, vare sig kvarstående
eller bortfallet; i norskan däremot vålladt
endast af bortfallet u (t. ex. isl. forum,
vi fara, no. farum, men isl. o. no. /pr,
färd); 2) bortfall af h framför J, n och r i
norskan, under det att det kvarstår i isländskan
(t. ex. isl. hlutr, lott, no. lutr, isl. hniga,
niga, no. niga, isl. hris, ris, no. res); 3) f n
(uttaladt vn) kvarstår i isländskan, men har i
norskan öfvergått till mn (t. ex. isl. hr af n,
korp, no. ramn). Under den klassiska perioden
uppdyka allt flera olikheter mot norskan; redan
vid periodens början ha a, o och u förlängts
framför J/, Ig, Ik, Im och lp samt i vissa fall
In och Is (t. ex. ulfr, ulf, gålgi, galge, folk,
folk, ålmr, alm, hiålpa, hjälpa, kölna, kallna,
håls, hals); redan före midten af 1200-talet
öfvergår i isl. oe till ce (t. ex. bceta, bota,
dcema, döma); o (d. v. s. kort å) öfvergår
på 1300-talet (ställvis redan i slutet af
1200-talet) till 0 (t. ex. end, ande); vid början
af 1300-talet har e framför ng öfvergått till ei
(t. ex. leingri, längre) och o framför ng och nk
till au (t. ex. taung, tång, haunk, hank) samt a
framför samma konsonantkombination föga senare
förlängts (t. ex. långr, lång, krånkr, sjuk)
eller snarare öfvergått till å, hvilket ljudvärde
å då sedan närmare ett århundrade tillbaka
betecknade; dessa vokalförändringar kommo likväl
sällan till synes i stafningen, som ännu i
dag vidhåller de äldsta formerna, och framför
ng och nk förlängdes a icke i västlandsfjärd
ingen$; språk, som fortfarande står på den gamla
ståndpunkten. Bland förändringar gemensamma för
fornnorskan och fornisländskan kunna nämnas
öfvergången af långt a (å) till långt å (o),
som var fullbordad i midten af 1200-talet
(redan Siiorre Sturlasson låter skgl rimma
mot bal, hvilket bevisar ett uttal b öl), samt
inskjutandet af en fyllnadsvokal mellan konsonant
och ut-Ijudande r (i isl. är denna vokal u, i
norskan uppträda olika vokaler i olika bygder),
t. ex. isl. heldur, hellre, endur, änder, i
st. f. äldre heldr, enar. Denna svarabhaktivokal
uppdyker stundom redan i slutet af 1200-talet,
men först framemot början af 1400-talet är den
regelbundet genomförd. - Den klassiska isländskan
- jämte fornnorskan oftast kallad norr ge n t
mål 1. norrsena tunga - var ett enhetligt, föga
dialektsplittradt språk och fick sin fasthet och
likformighet tack vare den lifliga samfärdseln
mellan Islands olika bygder, de årliga alltingen,
där folk i massor samlades, samt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
