Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Israel, patriarken Jakobs nya namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I:s sanna religion en verklig fara, som hotade
äfven Juda rike genom Atalja. Faran afvärjdes
i I. genom profeten Elia och konung Jehu,
i Juda genom prästen Jojada. På Omris tid synas
assyrierna för första gången ha fått sin blick
riktad på I:s land, som i deras inskrifter
understundom omtalas som Chumris (Omris) land,
och under Ahabs tid förekommer namnet I. för
första gången i de assyriska inskrifterna
vid berättelsen om slaget vid Karkar (854),
i hvilket Ahab af "Sir’lai" (Israel) berättas
ha deltagit. F. ö. var I:s rike till stor del
upptaget af strider med araméerna i Damaskus,
hvarunder fienden ibland hotande trängde fram
ända till Samarias portar och belägrade det
(1 Kon. 20: 1 ff.; 2 Kon. 6: 24 ff.), men understundom
äfven besegrades (1 Kon. 20: 26 ff.). Under
Jehus dynasti (Jerobeam II) lyckades I.
fullständigt besegra denna fiende och återvinna
allt det land det förut förlorat (2 Kon. 14: 25),
och under Peka gjorde det t. o. m. gemensam sak
med araméerna i Damaskus mot konung Ahas i Juda
(Es. 7). Under Jerobeam II började de store profeterna, Amos, Hosea,
uppträda i Israel, åtföljda af Esaias och Mika
i Juda. Efter Jerobeams död (omkr. 740)
gick riket med snabba steg sin undergång
till mötes, under de hvarandra hastigt
aflösande troninkräktarna. För att få
hjälp mot I. och araméerna anropade Ahas i
Juda Tiglat Pileser III af Assyrien om hjälp,
hvilket hade till följd, att I:s rike härjades
och en del af dess invånare deporterades (734)
och Hosea insattes som assyrisk vasall öfver
det sålunda reducerade riket. Men när
Hosea började företaga stärnplingar och
underlät att sända årlig tribut till sin herre,
var I:s öde afgjordt. Samaria föll efter en
3-årig belägring, sannolikt för Sargon, 722.
Af folket bortfördes efter Sargons uppgifter
27,290 till främmande länder, där de i motsats
till judarna, som efteråt fingo dela ett liknande
öde, för alltid gingo förlorade i sin hedniska
omgifning. De i landet kvarvarande uppblandades
senare med hedniska kolonister, och af detta
blandningsfolk uppstodo längre fram samariterna
(se d. o.), af hvilka ännu en liten rest finnes
kvar i Nabulus (jfr 2 Kon. 17; Esra 4: 2, 10). –
Juda rike var visserligen mindre till omfång och
yttre styrka än I. Men det var icke så öppet
för främmande inflytelser och låg icke heller så
lägligt till för de omgifvande makterna. Däraf
förklaras åtminstone till en del dess längre
bestånd. Förutom af de ofvan antydda krigiska
förvecklingarna med broderriket i n. hade det
under Rehabeam att utstå ett plundringståg af
Farao Sisak (1 Kon. 14: 25 ff.), under
Josafat att med Ahab deltaga i ett krigståg
mot araméerna (1 Kon. 22: 1. Josafat ville
också upplifva Salomos skeppsfart på Ofir,
men planen strandade genom en olyckshändelse,
1 Kon. 22: 48 ff.) och med hans son Joram i
ett tåg mot konung Mesa af Moab (2 Kon. 3:
4 ff.), under Joas att uthärda araméernas
belägring af Jerusalem (2 Kon. 12: 18 ff.);
hans son Amasja besegrade edomiterna,
men blef slagen af konung Joas af Israel (2 Kon.
14: 1 ff.). Juda lyckades behålla sin
själfständighet, till dess att konung
Ahas i sitt trångmål under det syro-efraemitiska
kriget kastade sig i armarna på Tiglat Pileser,
hvarigenom riket blef beroende af Assyrien.
Om en Esaias, den största andliga personligheten
på denna tid, fått råda, hade riket
säkert ännu längre kunnat bevara sin frihet. –
Efter Samarias fall (722) till Jerusalems
förstöring af kaldéerna (586) fortlefde det
gamla I. sålunda endast i Juda rike. De mest
betydande konungarna under denna tid voro
Hiskia, på hvilken Esaias, åtminstone till
en tid, utöfvade ett välgörande inflytande
(under hans tid inföll Sanherib i landet, 701,
och led i samband därmed sitt stora nederlag,
sannolikt i följd af pestens härjningar i hans
här, en tilldragelse, som gaf en storartad
bekräftelse på Esaias’ predikan; 2 Kon. 18:
13–19: 37), och vidare Josia, med hvilken
profeten Jeremia var samtidig. Under denne
konungs tid skedde en märklig och genomgripande
reform af gudstjänsten, som renades från hedniska
beståndsdelar och centraliserades till Jerusalem;
anledning till reformen var den i templet funna
lagboken (5 Mos., Deuteronomium, se d. o., jfr
berättelsen i 2 Kon. 22–23). Efter Josias död
(i slaget vid Megiddo 609, en tilldragelse, som
bragte de fromme i svåra inre och yttre strider)
gick Juda rike raskt mot sitt slut. Farao Neko,
som genom sin seger öfver Josia blifvit rättslig
herre öfver Juda, måste vid sitt nederlag mot
Nebukadnessar vid Karkemisch (605) afstå från
alla sina gjorda eröfringar, också från rätten
till Juda. Men det dröjde ännu några år, innan
Nebukadnessar hann taga detta land i besittning
(omkr. 600), då konung Jojakim i Juda
frivilligt underkastade sig. Men då denne efter
3 år började uppgöra planer på att affalla,
kom Nebukadnessar med en här och belägrade
Jerusalem. Jojakim hade då efterträdts af sin
son Jojakin, som nu fick plikta för sin och
faderns upproriskhet därmed, att konungen, hans
moder, 7,000 egendomsegare och 1,000 vapensmeder
bortfördes till Babylonien jämte en stor del
af templets dyrbara inventarier (år 597, se 2
Kon. 24: 12 f.); bland de bortförde var prästen,
den senare berömde profeten Ezekiel. Öfver de
kvarlämnade insattes en son af Josia vid namn
Sedekia till konung. Då han snart började
uppgöra planer på affall, var Jerusalems öde
besegladt. Staden föll 586 efter mer än ett
års belägring, hvarpå templet och det kungliga
palatset förstördes; konungen bländades och blef
tillsammans med omkr. 3,000 män deporterad till
Babel. Öfver de eländiga resterna insattes
Gedalja till ståthållare, och vid hans sida
stod en tid profeten Jeremia, till dess han efter
Gedaljas mord af ett antal judar tvingades följa
med till Egypten. Under babyloniska fångenskapen
(se d. o.) utbildade judarna grunddragen af de
egendomligheter, som sedan i stort kännetecknat
dem. När de (fr. o. m. 538) återkommit därifrån,
utgjorde de snarare en religionsförsamling än
ett folk (se vidare Judar).
Af den i nyare tid vidlyftiga litteraturen må
här nämnas A. Köhler, "Lehrbuch der biblischen
geschichte des A. T." (2 bd, 1875–93),
A. Klostermann, "Geschichte des volkes Israel
bis zur restauration unter Esra und Nehemja"
(1896), båda, i synnerhet den förstnämnda,
skrifna från mera traditionell konservativ
ståndpunkt, J. Wellhausen, "Prolegomena
zur geschichte I:s" (6:e uppl. 1905) och
"Israelitische und jüdische geschichte" (6:e
uppl. 1907), B. Stade, "Geschichte des volkes
Israel" (2 bd, 1888–89), båda från strängt
kritisk ståndpunkt, R. Kittel, "Geschichte
der hebräer" (2 bd, 1888–92, förmedlande),
H. Winckler, "Geschichte Israels" (2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
