- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1015-1016

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Istiden, Glacialperioden, geol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Istiden, Glacialperioden, geol., kallas
den jämförelsevis unga geologiska tidrymd,
under hvilken ett kallare klimat än det
nuvarande härskade öfver stora områden
af åtminstone norra halfklotets kalla och
tempererade zoner. Geologerna antaga, med
högsta grad af sannolikhet och med stöd
af tydligt iakttagbara fakta, att under
istiden hela norra Europa samt en stor del
af Nord-Amerika nästan betäcktes af ett ända
till tusen m. mäktigt lager is, inlandsis
(se d. o.), i likhet med vår tids Grönland och
Spetsbergen. Denna väldiga isbetäckning låg icke
stilla, utan rörde sig, under inflytande af
tyngdkraften, höjdförhållanden m. m., framåt
i vissa riktningar. Hvad särskildt Europa
beträffar, torde den skandinaviska halfön ha
utgjort så att säga ett centrum, från hvilket
isen utbredde sig eller likasom flödade ut
åt skilda håll, från högfjällstrakterna till
omgifvande haf och lägre belägna landområden,
alltjämt slitande och nötande på sitt underlag,
den under föregående tidsskeden kanske till
betydligt djup vittrade, fasta berggrunden. -
Sannolikt blef en icke ringa del af det svenska
landets yta genom istidens storartade glaciala
verksamhet bortförd. Mäktiga kalkstens-
och skifferlager, tillhörande den siluriska
formationen, ha h. o. h. eller delvis likasom
bortsopats; och de partier af till sistnämnda
formation hörande bergarter, som förekomma här
och där inom landet, utgöra säkerligen endast
återstoder af forna, mera utbredda och mäktiga
bildningar. I allmänhet torde Sveriges nuvarande
ytformer ha till hufvudsaklig del uppkommit
under istiden. Det inom Sveriges alla landskap så
allmänt utbredda, af olikartade bergartsfragment
bestående, oskiktade gruset, de forna botten- och
ytmoränerna (kross-stensgrus, kross-stenslera),
samt de af rundade, slätslipade och med
räfflor eller fåror försedda bergytorna, såväl
i fjälltrakterna, ända upp till 1,500 m. höjd,
som på lågländerna, ända ned till hafskusten,
äro lämningar efter och bevis för inlandsisens
och glaclärernas framfart.

Under tiden för sin största utbredning fyllde
inlandsisen hela Östersjöbassängen, betäckte
Finland, nästan hela europeiska Ryssland,
Nord-Tyskland ända nedom Leipzig och Breslau,
Danmark och Holland samt öfverskred Nordsjön och
nådde östra delen af England, där den sammanflöt
med den inlandsis, som själfständigt utvecklat
sig i Storbritannien. Äfven från det schweiziska
alpområdet utbredde sig väldiga glaciärer och
isfält ända fram till det nuvarande Lyon och
trakten af München. Den stora mängd stenar och
block (erratiska block l. flyttblock) af svenska,
norska eller finska (åländska) väl igenkännliga
bergarter, som nu träffas utspridda, på ytan
och i moränbildningarna, öfver det nordtyska
låglandet, i Syd-Ryssland, östra England och
Skottland, blefvo under denna tid förda från sina
nordliga hemklyfter af den stora skandinaviska
inlandsisen. Detta är en åsikt, som äfven
Tysklands geologer numera allmänt accepterat
efter att förut, i motsats till de svenska, ha
antagit, att blockens transport uteslutande
skett på flytande isberg. För den rätta
tolkningen har Torell varit en ifrig förkämpe;
det var också han, som vid Rüdersdorf påvisade
tydliga från norden riktade glaciär-räfflor. -
Under ett följande skede af istiden minskades
isens genom de skandinaviska blocken nu angifna
utbredningsområde. Inlandsisen drog sig genom
smältning småningom tillbaka från sina
sydliga gränser samt inskränktes till den
skandinaviska halfön och, inom denna själf,
slutligen till densammas högfjällsdalar, i
form af enstaka glaciärer, af hvilka nu endast
en ringa återstod finnes kvar inom de högsta
fjälltrakterna (se Glaciärer). Vid denna isens
gradvis skeende afsmältning eller tillbakagång
kvarlämnades de moräner och stenblock, som den
burit på sin yta eller i sig inneslutna (det
öfre kross-stensgruset l. ytgruset), och med
denna afsmältning sammanfaller troligen också
afsättandet af de för Sverige och Finland så
utmärkande rullstensåsarna.

Fördelningen mellan haf och land,
eller landets höjd i förhållande
till de omgifvande hafven, var under istiden
icke densamma, som den nu är, icke heller lika
under hvarje del af denna ofantligt långa
tidsperiod. Vid istidens början, eller vid
tiden för inlandsisens största utbredning, egde
Skandinavien ett högre läge än nu. Sverige var i
s. sannolikt landfast med Danmark och Tyskland,
och i ö. förefanns troligen landförbindelse
öfver Ålands haf med Finland samt öfver Öland
och Gottland med Östersjöprovinserna. Samtidigt
med den totala af smältningens början,
eller mot istidens slut, inträdde en icke
obetydlig landsänkning; stora områden af den
skandinaviska halfön voro då betäckta af hafvet,
och vattenförbindelse förefanns mellan Kattegatt
och Östersjön öfver Vänern och Vättern. Under
denna landsänkningsperiod invandrade i ofvan
nämnda insjöar den ishafsfauna, af hvilken ännu
därstädes några få förkrympta djurformer lefva
kvar. Vid dåvarande kustlinjer uppkastades
de samlingar och bankar af marina snäckskal
(s. k. snäckgrus, skalbankar), hvilka nu träffas
långt in i landet och ända till 150 m. öfver
den nuv. hafsytan, och samtidigt aflagrades,
på grundare eller djupare vatten, den massa
sand och lerslam, som af smältningsvatten och
glaciärälfvar o. s. v. utförde till hafvet
eller hafsvågorna själfva bortnötte från de
af morängrus m. m. bestående kusterna. De inom
mellersta och södra Sveriges slättbygder så
allmänt utbredda, flerstädes mycket mäktiga
bäddarna af glacialsand och glaciallera
(se d. o.) m. m. blefvo därvid bildade. Uti
glacialleran ha träffats inbäddade skal af
en liten mussla, Yoldia arctica, hvilken
numera lefver endast i de nordliga delarna af
Ishafvet, en omständighet, hvarigenom tydligt
nog angifves beskaffenheten af det haf, som
då sköljde Sveriges kuster. En del flyttblock
torde därvid också ha på flytande isberg
blifvit förda till sina nuvarande platser. Det
antages äfven, att Östersjön under någon tid
af landsänkningen stått i förbindelse med
Norra ishafvet. - Sedan landet befunnit sig vid
sin lägsta nivå i förhållande till hafsytan,
började det småningom intaga sitt nuvarande
läge. Klimatet blef mildare under den då
inträdande efterglaciala (postglaciala) tiden,
och de postglaciala bildningarna, olika slag
af lera, sand, gyttja m. m., uppstodo. Någon
skarp gräns emellan eller hastig öfvergång från
glacial- till postglacialtiden må man dock icke
tänka sig. Att ett arktiskt klimat härskat inom
de landområden, som omgåfvo den skandinaviska
inlandsisen vid dennas afsmältning, såväl ö. som
s. om Östersjön, bevisas af A. G. Nathorsts
fynd i Estland, Livland, Westpreussen, Pommern,
Mecklenburg, Danmark, Belgien, England m. fl. af
lämningar efter de högnordiska växterna Betula
nana, Dryas octopetala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:35 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free