Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
störtades redan 493 af östgoternas konung,
Teoderik den store, hvilken gjorde
I. till hufvudland i det östgotiska riket
(493–553). Liksom Odovakars folk bemäktigade
sig östgoterna 1/3 af I:s jord; 2/3 behöllo
romarna, vidt skilda från dem genom börd,
lagar, seder och religion (östgoterna voro
arianer). De skarpa motsatserna mellan de båda
folken inneburo frön till östgotiska rikets
fall, och redan 553 blef I. ett lydland under
Östromerska l. Bysantinska riket, hvarefter
östgoterna antingen utvandrade eller sammansmälte
med romarna. Ett nytt och betydligare germanskt
element ingick i I:s befolkning med langobarderna
(568–774), hvilka 568 inryckte uti I., eröfrade
norra delen af halfön, som efter eröfrarna
fick namnet Lombardiet, samt i mellersta och
södra delarna af I. grundlade hertigdömena
Benevento och Spoleto, hvarefter kejsaren i
Bysans hade i behåll af I. blott spridda områden,
nämligen Exarkatet (se d. o. och Exark) samt
Corsica, Sardinien och Sicilien. Langobarderna,
som tillegnade sig jord efter behof, införde
germanska rättssedvänjor i I., men öfvergåfvo
under 600-talet den arianska läran och antogo
den katolska. De infödde romarna hatade dem
mindre än de snikne och irrlärige bysantinerna,
och i spetsen för det nationella romerska partiet
trädde den romerske biskopen l. påfven, hvilken
för egen del ville draga vinst af främlingarnas
strid om väldet öfver I. I bildstriden bröt
påfven öppet med kejsar Leo III (717–741);
men när den langobardiske konungen Liutprand
(712–744) sökte fördrifva bysantinerna ur I.,
understödde påfven hertigarna af Benevento och
Spoleto, då de gjorde uppror mot Liutprand, och
mot konung Aistulf (749–756), som 751 eröfrade
Ravenna, kallade han till I. frankernas konung
Pippin. Denne slog langobarderna och skänkte
755 påfven Rom, Ravenna, Ferrara, Pentapolis
och Perugia – en gåfva, som lade grunden till
Kyrkostaten och påfvarnas världsliga makt. Karl
den store eröfrade det langobardiska riket 774
och lät 800 kröna sig till romersk kejsare. Då
843 hans välde delades, kom I. och den med
besittningen af detta land förenade kejsartiteln
till hans sonson Lothar. 855, vid delningen
af Lothars rike, tillföll det hans äldste son,
Ludvig II, och vid dennes död (875) Karl den
skallige i Frankrike. Sedan hans brorson Karl
den tjocke, som 881 krönts till romersk kejsare,
dött (888), blef I. ett trätofrö mellan olika
tronpretendenter, såsom markgrefvarna af Friuli
och Ivrea. 962 förenades I. med Tyskland,
då den tyske konungen Otto I lät i Rom kröna
sig till kejsare, och från denna tid ansågos
kejsarkronan och I:s konungakrona tillkomma
endast Tysklands konung. Sitt välde förmådde dock
icke Tysklands konungar utsträcka öfver södra
I., där bysantiner och langobarder fortfarande
kämpade med hvarandra. Bysantinernas välde
hade redan minskats med Sicilien, där araberna
landade 827, eröfrade Palermo 831 och Syrakusa
878 samt införde arabisk kultur. På ruinerna
af det bysantinska väldet uti I. grundade
slutligen normanderna under Robert Guiscard
under 11:e årh. hertigdömet Apulien med
Kalabrien (1041–71), medan hans broder Roger
eröfrade Sicilien (1061–91). 1127 förenades
de normandiska besittningarna i I. och bildade
sedan 1130 konungariket Sicilien. Endast med
gensträfvighet fördrogs emellertid det tyska
väldet i norra och mellersta I. af de omsider med hvarandra tämligen
sammansmälte langobarderna och romarna; liksom
förr trädde påfvarna i spetsen för den nationella
oppositionen, emedan de därigenom kunde utvidga
sin makt. I norra I. uppstod efter hand en
mängd stadsrepubliker, bland hvilka
Venezia, Milano, Pisa, Genua och Florens blefvo
de mäktigaste och föga aktade den kejserliga
öfverhögheten i förtröstan på påfvens hjälp,
sina murar och sina rikedomar – I. hade genom
korstågen blifvit Europas förnämsta handelsland
och medelpunkt för penningrörelsen. Förgäfves
sökte kejsar Fredrik Barbarossa (1152–90)
kufva de lombardiska städerna. I mellersta
I. gjorde sig påfven oberoende af kejsarens
öfverhöghet. Visserligen lyckades den
hohenstaufenska kejsarätten att genom giftermål
1189 förvärfva konungariket Sicilien, men
det blef 1266 ett byte för hertig Karl af
Anjou. 1302 delades riket, efter ett 20-årigt
krig, så, att Karls son Karl II fick konungariket
Neapel och Fredrik af Aragonien ön Sicilien som
konungarike. Vid kejsar Fredrik II:s död (1250)
var det slut med de tyske konungarnas makt i I.,
ehuru åtskilliga af dessa efter honom lyckades
blifva krönta till kejsare. I. hade sålunda
frigjort sig från utländskt herravälde, men
blef i stället rof för strider mellan de stater,
i hvilka det var deladt, och för partifejder i
staternas inre mellan guelfer och
ghibelliner (se d. o.), mellan folkpartiet
och usurpatorer eller mellan makttäflande
familjer. Emellertid blomstrade industri och
handel, litteratur och konst (se
Humanism och Renässans), och I:s folk började för
första gången sedan romarväldets dagar i andligt
afseende känna sig som ett. En nationalpoesi
uppstod på talspråket (lingua volgare).
Nya tiden. 1. Omkr. 1490–1815. I:s rikedomar
och politiska vanmakt lockade vid nyare tidens
början de mäktiga grannstaterna Frankrike och
Spanien att där söka ett lätt byte, och därigenom
blef I. för en tid den europeiska politikens
medelpunkt. 1494 eröfrade Karl VIII af Frankrike
Neapel, där en aragonisk furstelinje regerade
sedan 1458 (1435), men han måste redan 1495
lämna sin eröfring, därtill nödgad af ett förbund
till främlingarnas fördrifvande mellan Venezia,
Milano, påfven, kejsaren och Spanien. Hans
efterträdare, Ludvig XII, vände sig först mot
det i länsförhållande till Tyska riket stående
hertigdömet Milano, hvilket efter en kort strid
föll i hans händer, 1499, samt därefter mot
Neapel, i förbund med Ferdinand den katolske af
Aragonien; men knappt var landet eröfradt, 1501,
förrän segervinnarna råkade i tvist om delningen
af rofvet (1502–04). Slutet på striden blef,
att Ferdinand ensam behöll Neapel. I förbund med
påfven, kejsaren och Ferdinand (ligan i Cambrai)
anföll Ludvig XII 1508 Venezia; och han skulle
ha lagt äfven detta land under sin spira, om
icke påfven och Ferdinand svikit honom samt
med Venezia ingått "heliga ligan" (1511), hvars
mål var fransmännens fördrifvande ur I. Detta
mål vanns äfven 1513, hvarvid Milano åter kom
i hertigliga ätten Sforzas ego (1512). Ludvigs
efterträdare, Frans I, lyckades dock 1515 genom
slaget vid Marignano komma i besittning af
Milano. Men under krigen med Karl V, Spaniens
och Tysklands mäktige härskare, förlorade han
detta område, som kejsaren förlänade åt sin son
Filip. Vid den habsburgska monarkiens delning
(1556)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
