Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många italienare slagit sig ned där. Depretis’
utrikesminister Mancini inledde ett nytt närmande
till de mellaneuropeiska stormakterna, hvilket
äfven stämde med konung Umbertos personliga
önskningar; i okt. 1881 företog denne en resa
till Wien, som åtföljdes af skarpa åtgärder mot
irredentismen och en ökning af hären genom en ny
härordning 1882 från 330,000 man linje och reserv
med 150,000 man landtvärn till resp. 430,000
och 200,000; två nya armékårer bildades. Den
nya förbindelsen mellan Tyskland, Österrike
och I. (trippelalliansen af maj 1882) förblef
tills vidare hemlig. 1882 är också året för det
officiella inledandet af I:s kolonialpolitik; då
besattes hamnen Assab vid Röda hafvet, 1885 äfven
Massaua med område. Företaget medförde dryga
kostnader och invecklade I. i långvariga strider
med Abessinien. Mancini afgick i juni 1885 och
fick till efterträdare grefve Robilant, som i
mars 1887 förnyade förbundet med Tyskland och
Österrike till skydd mot Frankrike och romerska
kurian; det bekräftades genom Vilhelm II:s
besök i Rom okt. 1888 och Umbertos i Berlin i maj
1889.
Italienarnas nederlag vid Dogali i Abessinien
26 jan. 1887 medförde Robilants fall och
tvang Depretis att i ministären upptaga två af
pentarkiens män, Crispi och Zanardelli (april
s. å.). Efter Depretis’ död, 29 juli s. å.,
blef Crispi kabinettets chef. Anhängare af
tremaktsförbundet, fiende till Frankrike och det
katolska prästerskapet, till republikaner och
socialister, ifrare för I:s makt och storhet,
till karaktären viljestark och häftig, bevarade
han under de följande tio åren med ett nära
treårigt afbrott sin ledande ställning. I
Abessinien ledo de italienska vapnen ett nytt
nederlag vid Saganeiti 1888, men sedan konung
Johannes i mars 1889 sårats till döds i ett slag
mot mahdisterna, kom ett fördrag till stånd med
hans måg och efterträdare Menilek af Schoa i
Uccialli 2 maj 1889, och den italienska kolonien
organiserades i jan. 1890 under namnet Eritrea
(se d. o.). – Under Crispis styrelse blef man
slutligen enig om ny strafflag (1888), som
afskaffade dödsstraffet och bl. a. innehöll
bestämmelser mot prästerliga öfvergrepp
mot statens intresse; s. å. beslöts en ny
provins- och kommunallag, som utsträckte den
kommunala rösträtten och gaf ett ökadt mått af
själfstyrelse. Den katolska kyrkan fann sig på
mer än ett sätt angripen: festen vid aftäckandet
af Giordano Brunos minnesvård i Rom 9 juni 1889
sårade påfven djupt, och ett kännbart slag var
också lagen om de fromma stiftelserna 1890,
som ställde dessa med deras kapitalvärde af 2–3
milliarder lire och årsinkomst af 150 mill. under
världslig förvaltning; förut hade största delen
af intäkten användts för själfva den prästerliga
förvaltningen eller för kyrkliga ändamål. –
Med Frankrike började 1 mars 1888 ett häftigt
tullkrig, som hårdt drabbade den italienska
handeln, bl. a. vinutförseln. Samtidigt
trycktes rikets finanser också af de stegrade
utgifterna för här och flotta samt omfattande
järnvägsbyggnader, och man kämpade från 1885
ånyo med statsbrist. Valen 1890 gåfvo emellertid
Crispi en stark majoritet i deputeradekammaren
(392 röster af 508), men en skarp sammanstötning
med högern vid en debatt i finansfrågor medförde
plötsligt hans fall 31 jan. 1891. Högerns ledare
markis di Rudini
bildade med Nicoteras bistånd det nya kabinettet,
som lutade åt Frankrike, utan att dock rubba det
förras yttre politik; trippelalliansen blef nu
i juni
1891 förnyad, och viktiga handelsfördrag
slötos
1892 med Tyskland och Österrike.
Finanskrisen störtade emellertid äfven denna
ministär, och Giolitti trädde 14 maj 1892 i
spetsen för regeringen, vann majoritet vid
valen s. å., men lyckades icke öfvervinna de
inre svårigheterna. Giolittis fall 24 nov.
1893 framkallades af en parlamentarisk
undersökning af grofva missbruk i förvaltningen
af Banca di Napoli och i synnerhet
Banca Romana, som under flera år
fortgått utan regeringens ingripande;
Banca Romanas direktör hade utsläppt 60 mill.
lire i papperspengar utan motsvarande
realvaluta. Nu ansågs Crispi åter
som rätte mannen att reda läget; han blef
i dec. ånyo regeringens förste man; man
hoppades af honom ordning i förvaltningen och
genomgripande besparingar. Med hänsynslös
kraft undertryckte han de oroligheter,
som nyss utbrutit på Sicilien, där deputeraden
de Felice framträdt som de socialistiska
arbetarföreningarnas ledare, och som snart
yppade sig flerstädes äfven på fastlandet,
svårast i Massa-Carrara. Skattetrycket och
föråldrade ekonomiska förhållanden hade i
synnerhet bland landtarbetarna vållat en nöd,
som 1881–97 bragte öfver 2 mill. människor
att utvandra till Nord- och Syd-Amerika,
särskildt Argentina och Brasilien. Efter ett
anarkistiskt mordförsök mot Crispi i juni 1894
antogos lagar mot omstörtningsmännen, och alla
socialistiska föreningar upplöstes i okt. s. å.
För att vinna jämvikt i statshushållningen
måste trots besparingar skatterna höjas;
skattkammarministern Sonnino anslog i febr.
1894 bristen för finansåret 1894–95 till
177 mill. lire, i dec. s. å. beräknade han
deficit för 1895–96 till 80 mill. Emellertid
tycktes Banca Romanasaken taga en vändning,
som hotade äfven Crispi, då direktören
frikändes och Giolitti beskyllde Crispi
för att ha undanhållit domstolen viktiga
aktstycken för att dölja egen skuld; men genom
en kammarupplösning i maj 1895 lyckades denne
vinna starkt flertal (355 röster mot 172). –
Hvad som störtade Crispi var händelsernas
utveckling i Afrika. Där hade fördraget med
Menilek efterföljts af nya tvister; italienska
regeringen gjorde gällande, att Menilek däri
förbundit sig att träda i förbindelse med andra
europeiska makter blott genom I:s förmedling.
1893–94 hade italienarna slagit mahdisterna
vid Agordat och intagit Kassala, hvarefter
general Baratieri inträngt i landskapet Tigre
och i jan. 1895 besegrat Menileks underkonung Ras
Mangascha och senare tagit hela landskapet
i besittning. Därpå skred Menilek
till angrepp på italienarna med en talrik här.
En italiensk härafdelning under major Toselli
upprefs i dec. 1895 af Ras Makonnen, och
major Galliano måste i jan. 1896 uppgifva
Makalle. I det afgörande slaget vid Adua
1 mars s. å. dukade italienska hären under
för fiendens öfvermakt och led mycket stora
förluster. På grund häraf måste Crispi afgå,
och en ny ministär bildades 10 mars af Ricotti,
som emellertid öfverlämnade dess ledning åt
Rudini. Baratieris efterträdare i befälet,
general Baldissera, utrymde emellertid Tigre,
och 26 okt. s. å. slöts fred med Menilek i Addis
Abeba, hvarvid I. afstod från protektoratet
öfver Abessinien, men behöll Eritrea.
Kassala öfverlämnades enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
