Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien - Italienisera. Se Italianism - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forts. af Coppi (tiden 1750–1861; 16 bd, 1824
–67) och Ghiron (tiden 1861–80; 3 bd, 1888–90);
Cantù, "Storia degli Italiani" (4:e uppl., 4
bd, 1893–96); Balan, "Storia d’Italia" (7 bd;
2:a uppl. 1894–99); "Storia politica d’Italia"
i monografier, utg. af Villari (1883 ff.);
Leo, "Geschichte der italienischen staaten"
(5 bd, 1829–30); Pertile, "Storia del diritto
italiano" (8 bd, 1873–87; ny uppl. 1891–99).
Medeltiden: Troya, "Storia d’Italia del medio
evo" (tiden 476–774; 17 bd, 1839–59); Hodgkin,
"Italy and her invaders" (till 814; 8 bd,
1880–99); Hartmann, "Geschichte Italiens
im mittelalter" (bd I–III: 1, 1897–1908);
Sismondi, "Histoire des républiques italiennes du
moyen-âge" (16 bd, 1809–18; 5:e uppl. 1840–44);
Hegel, "Geschichte der städteverfassung von
Italien" (2 bd, 1847).
Nyare tiden: Burckhardt, "Die kultur der
renaissance in Italien" (1860; 10:e uppl.,
utg. af Geiger, 1908); Symonds, "Renaissance in
Italy" (5 bd, 1875–81); Ranke, "Die römischen
päpste" (3 bd, 1834–36; 10:e uppl. 1900);
Guicciardini, "Istoria d’Italia" (tiden
1498–1534; 1561–64, bästa uppl. utg. af Rosini,
10 bd, 1819), forts. af Botta, "Storia d’Italia
1534–1789" (10 bd, 1832; sedan flera uppl.) och
"Storia d’Italia 1789–1814" (4 bd, 1824; sedan
flera uppl.); Reuchlin, "Geschichte Italiens"
(4 bd, 1859–74); Tivaroni, "Storia critica
del risorgimento italiano" (tiden 1735–1870,
9 bd, 1888–97); Cantù, "Storia dei cent’
anni 1750–1850" (5:e uppl. i 5 bd 1864) och
"Della indipendenza italiana cronistoria"
(5 bd, 1872–77); Comandini, "L’Italia nei
cento anni del secolo XIX" (bd I–II, 1900–07);
La Farina, "Storia d’Italia dal 1815 al 1850"
(6 bd, 1851–52); Bianchi, "Storia documentata
della diplomazia europea in Italia 1814–61"
(8 bd, 1865–72); Belviglieri, "Storia
d’Italia 1814–66" (6 bd, 1867–70); Nisco,
"Storia d’Italia 1814–80" (3 bd, 1881–86) och
"Storia civile del regno d’Italia" (6 bd, 1885–
92); Mariani, "Le guerre dell’indipendenza
italiana 1848–70" (4 bd, 1882–84); Bulle,
"Geschichte des zweiten kaiserreichs und des
königreichs Italien" (1890); Chiala, "Dal
1858 al 1892" (4 bd, 1892–98); Bersezio, "Il
regno di Vittorio Emanuele II" (8 bd, 1878–95);
Brusa, "Staatsrecht des königreichs Italien" (i
Marquardsens "Handbuch des öffentlichen rechts",
1888–91); Arangio-Ruiz, "Storia costituzionale
del regno d’Italia 1848–98" (1898); Plebano,
"Storia della finanza italiana" (2 bd,
1899–1900). – Dessutom brefväxlingar, tal och
skrifter af och om d’Azeglio, Cavour, La Farina,
Ricasoli, Rattazzi, Minghetti, Crispi m. fl. –
För 1800-talet jfr bokförteckningarna i Orsi,
"L’Italia moderna" (1901) och Stillman, "Union of
Italy 1815–95" (1908).
V. K-r.* (till 1870). G. W-k.
Italienisera. Se Italianism.
Italiens fornspråk, d. v. s. de språk,
som talades af de i forntiden på Apenninska
halfön boende folken (se 11 a l i s k a folk),
sönderfalla i språk af indoeuropeiskt och språk
af icke-indoeuropeiskt ursprung eller med oklara
släktskapsförhållanden.
A. Till de indoeuropeiska språken höra främst
deitaliskaspråken, under hvilken benämning man
plägar sammanfatta de sinsemellan nära be-
släktade språk, som talades af de s. k. italerna
1. italikerna i trängre mening och som
tillsammans bilda en af den indoeuropeiska
språkstammens huf-vudfamiljer. Utmärkande drag
för den italiska språkfamiljen äro bl. a.:
öfvergången af indoeuropeiskt sonantiskt n,
m till en, em, af sonantiskt r, l till or
j öl, af intervokaliskt s till z (lent s),
hvaraf sedan i vissa språk r, utsträckningen af
ablativbild-ningen på -d från o-stammarna till
andra stamklasser. De italiska språkens närmaste
släktingar bland de öfriga indoeuropeiska
språken äro de keltiska, med hvilka de enligt
många forskares antagande en gång bildat en
italo-keltisk enhet. Fjarmare stå de, trots
vissa öfverensstämmelser, grekiskan. Den förr
gängse hypotesen om en italo-grekisk enhet är
numera allmänt öfvergifven. I historisk tid äro
de italiska språken fördelade på två grupper,
den latinska 1. latinsk-faliskiska och den o
s k i s k-umbriska 1. samnitisk- (sabellisk-)
umbri-s k a. Skillnaderna mellan dessa grupper
äro jämförelsevis betydliga och större än
t. ex. skillnaderna mellan de forngrekiska
dialekterna. En af de mest i ögonen fallande
olikheterna består däri, att qu (s. k. labiovelar
guttural) i den förstnämnda gruppen motsvaras af
p (ren labial) i den senare, jfr t. ex. lat. quod
gentemot oskiskt pod eller lat. quis gentemot
oskisk-umbriskt pis. Hufvudrepresentan-ten
för den latinsk-faliskiska gruppen är latinska
språket (se d. o.). - Om öfriga till denna grupp
hörande språk är i allmänhet föga bekant. Af f
a-1 i s k i s k a n äro dock åtskilliga rester
bevarade i ett antal kortare, till stor del
fragmentariska inskrifter, skrifna med ett
det latinska närstående alfabet. Faliskiskans
område var beläget n. om Eom i sydöstra
hörnet af Etrurien. Hufvudorten var staden
Falerii. Språket har, som naturligt är, rönt
inverkan af den omgifvande etruskiskan. Af
nyare litteratur om faliskiskan är att nämna
Deecke, "Die falisker" (1888), C. Thulin,
"Faliskische inschrif-ten" (i "Mitteilungen
kaiserl. deutsch. archäol. instituts", Eom 1907,
bd XXII), Herbig, "Falisca" (i tidskr. "Glotta",
bd II, 1909). - Till den latinsk-faliskiska
gruppen har man äfven hänfört s i-k u l i s k a
n, de i östra delen af Sicilien boende sikulernas
språk, representerade af några glossor och en
inskrift på en nu i den storhertigliga samlingen
i Karlsruhe förvarad vas från Centorbi, den gamla
sikulerstaden Centuripa 1. Centuripae. Denna
inskrift är emellertid äfven efter Thurneysens
tolkningsförsök (i "Zeitschrift fur vergleichende
sprach-forsch.", bd 35) ganska dunkel. - Till
den andra hufvudgruppen af de italiska språken
höra oskiskan, umbriskan och de sabelliska
dialekterna jämte vol-skiskan. O s k i s k a är
namnet på de samnitiska stammarnas språk. Som
dess område kan räknas den del af mellersta
och södra Italien, som sam-niterna omkr. 400
f. Kr. hade bemäktigat sig, nämligen det
s. k. Samnium (däri inberäknadt frenta-nernas och
hirpinernas land), Kampanien, nordvästra randen
af Apulien, Lukanien och Bruttium. Till Messana
på Sicilien fördes språket af mamertinerna (se
d. o.). Sitt namn har oskiskan af en förhistorisk
folkstam, de s. k. oskerna (lat. osci, opsci,
grek. opikes, opikoi). Dessa hade sitt stamhåll
i Kampanien, där de tidigt (i 6:e eller 7:e
årh. f. Kr.) underkuf-vades af etruskerna, och
sedermera, då dessas välde i Kampanien störtades
genom samniternas inbröt^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
