Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1C67
Italiens fornspråk
1068
kommo under detta sistnämnda folk, i hvilket
de småningom uppgingo. Man har ofta antagit,
att dessa församnitiska osker tillhörde den
latinska grenen af den italiska folkstammen,
men att deras språk eller blott namnet därpå
öfvertagits af de samaitiske eröfrarna. Detta
i sig själft föga sannolika antagande kan dock
knappast anses tillräckligt styrkt genom de
antika uppgifterna. Troligare är, att oskerna
voro en samnitisk stam och deras munart ett
samnitiskt språk. Att namnet kom att utsträckas
till de öfrige samniterna och deras språk, låter
förklara sig däraf, att det var bland oskerna,
som greker och romare först kommit i beröring
med samnitiskt språk. Också var det förmodligen
oskerna, som på grund af sin tidiga bekantskap
med grekisk och etruskisk kultur först gåfvo
språket uttryck i skrift. Med samnit-krigen
(afslutade 290 f. Kr.), hvilka bragte samniterna
i beroende af Rom, började en kamp mellan
latinet och oskiskan, som fortgick under ett
par århundraden och slutade med den senares
undergång. Genom bundsförvantkriget (90-89
f. Kr.) erhöllo italikerna romersk medborgarrätt,
och då samniterna det oaktadt fortsatte striden,
blefvo de 82 f. Kr. skoningslöst tuktade af
Sulla och deras stamförbund upplöst. Ej långt
efter denna tid tyckes oskiskan i allmänhet
ha upphört att användas i skrift. Att den på
sina ställen ännu länge fortlefde i muntligt
bruk, är ytterst troligt, men därom saknas
alla uppgifter. Oskiska språkrester äro - om
man bortser från ett och annat hos klassiska
författare anfördt enstaka uttryck - bevarade
utealutande i inskrifter, f. n. kända till
ett antal af öfver 200, de flesta egande ett
mycket ringa omfång och ofta nog utgörande
endast ett fragment på några bokstäfver. Bland
inskrifterna, af hvilka de flesta äro funna i
Kampanien (de viktigaste fyndorterna äro Pompeji
och Gapua), synas de yngsta härröra från l:a
årh. f. Kr. eller t. o. m. ännu senare tid,
de äldsta gå tillbaka till 5:e årh. f. Kr.;
det stora flertalet tillhör säkerligen 2:a och
början af l:a årh. f. Kr. De omfångsrikaste
samt i språkligt och historiskt hänseende
värdefullaste äro inskrifterna på stenen
från Abella (i Kampanien), den s. k. cippus
Abellanus, och på bronstaflan från Bantia (i
Lukanien), tabula Bantina-, den senare är också
ur rättshistorisk synpunkt af högt intresse. De
oskiska urkunderna äro affattade i tre slags
skrift, nämligen i grekiskt, latinskt och
ett inhemskt alfabet, det s. k. oskiska. Det
sistnämnda är mest begagnadt i de nordliga
trakterna af oskiska språkområdet, hvaremot i
s. (Lukanien, Bruttiura, Sicilien) grekisk skrift
föredrages; den latinska är till sin användning
senare. Det oskiska alfabetet är liksom det
umbriska nära besläktadt med det etruskiska och
bildar med dessa sistnämnda en särskild grupp
af italiska alfabet gentemot det latinska och
det därmed samhöriga faliskiska (den gemensamma
källan för samtliga de italiska alfabeten är
det grekiska, öfverfördt genom de i Italien så
talrika grekiska kolonierna). Antagligen har
oskiska alfabetet uppstått i Kampanien under
direkt påverkan af de där bosatte etruskerna. I
enskildheter går det dock sina egna vägar, och
i afseende på ljudbeteckningens noggrannhet och
konsekvens står det vida öfver det etruskiska och
umbriska, ja det är i detta afseende det bästa
af de italiska alfabeten. Den vårdade ortografi,
som, i förening med en smakfull form på själfva
bokstafstecknen, ej
sällan utmärker oskiska inskrifter, gifver
jämte andra omständigheter ett visst stöd
åt antagandet, att oskiskan en gång egt en
måhända ej alldeles obetydlig litteratur. Af
oskiskt ursprung var det under namn af fabula
atellana kända lustspel, som upptogs i Eom
och blef litterärt bearbetadt af romerska
skalder. Oskiskan är det ålderdomligaste af
de italiska språken och har blifvit kallad de
italiska språkens gotiska. Karakteristiskt
för densamma är bl a. bevarandet af de
indoeuropeiska diftongerna, som i latinet
delvis och i umbriskan genomgående öfvergått
till monoftonger. - Umbriskan eller umbrernas
språk (se Italiska folk) är liksom oskiskan
bekant hufvudsakligen blott genom inskrifter. De
umbriska inskrifterna utgöras dels af några få
kortare uppteckningar, dels och förnämligast
af de ganska omfångsrika, mellan fyra och fem
tusen ord innehållande texterna å de berömda
7 bronstaflorna i Gubbio, de s. k. eugubinska
(iguvinska) taflorna, upptäckta år 1444. En del
af dessa (tafl. I-Va och de första raderna af Vb)
är skrifven med det inhemska umbriska alfabetet,
en direkt afläggare af det etruskiska, den
andra däremot (återstoden af Vb samt VI, VII)
med latinskt alfabet. Man är allmänt ense om,
att de förra, ehuru kanske sinsemellan af något
olika ålder, dock alla äro äldre än de senare,
och man skiljer därför mellan gammalumbri-ska
och nyumbriska. Taflorna med latinskt alfabet
torde, att sluta af den latinska skrifttyp,
som de förete, böra hänföras till början af l:a
årh. f. Kr.; de med umbriskt ha till större delen
antagits vara omkr. 100 år äldre. Under loppet af
l:a årh. f. Kr. har umbriskan förmodligen dött
ut, i det att den först i skriftligt bruk och
sedan småningom också i talspråket undanträngts
af latinet. Den umbriska munarten erbjuder
språkforskaren långt större svårigheter än den
närbesläktade oskiska. Vår hufvud-sakliga källa,
de iguvinska taflorna, är redan på grund af
sitt egenartade (sakrala och rituella) innehåll
vida dunklare än de oskiska lagtexterna, för
hvilkas riktiga uppfattning i sakligt hänseende
de romerska analogierna go oss en ojämförligt
säkrare ledning. Vidare är själfva språkformen
mera svår-fattlig och ogenomskinlig, särskildt på
grund af de starka förändringar, som unibriskans
ljudsystem efter skilsmässan från de samhöriga
italiska dialekterna undergått. Och slutligen
lämnar den umbriska skriften mycket öfrigt att
önska i afseende på ljudbeteckningens noggrannhet
och reda. I de båda sistnämnda hänseendena
(möjligtvis också i någon mån hvad beträffar
ordskatten) har umbriskan tydligen rönt ett
för densamma mindre gynnsamt inflytande af det
utan tvifvel alldeles obesläktade språk, som
var dess omedelbara granne i väster, nämligen
etruskiskan. - En mellanlänk mellan umbriskan och
oskiskan bilda geografiskt såväl som språkligt
de s. k. sabelliska dialekterna* Under denna
benämning plägar man sammanfatta de munarter,
som talades af åtskilliga smärre mellan umbrerna
i n. och samniterna i s. boende stammar: sabiner,
picenter, vestiner, marruciner, päligner, marser,
hernicer, aequer, aequiculer. Namnet sabel-ler
har emellertid också en vidsträcktare betydelse,
då därunder innefattas äfven samniterna. Enligt
traditionen hade samniterna utgått från
sabinerna, och tydligen stå namnen Samnium
(af Sabniom), Samnis i etymologiskt samband med
Sabellus, Sabinus. Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
