Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
Italiens fornspråk
1070
kunskap om de sabölliska munarterna, af
hvilka flera tidigt latiniserades, är mycket
bristfällig; om somliga -veta vi så godt som
ingenting. Af de flesta föreligga dock mer
eller mindre torftiga inskriftliga lämningar;
talrikast äro de päligniska. - Till de sabelliska
dialekterna räknas af somliga äfven v o 1-s k i
s k a n, de i Latium boende volskernas språk,
re-presenteradt genom en kortare inskrift;
andra tillerkänna emellertid denna munart
en mera själfständig ställning. I allmänhet
synas de s. k. mellandialek-terna stå oskiskan
närmare än umbriskan; volskiskan visar dock
flera anmärkningsvärda öfverensstämmel-ser
med umbriskan. - De s. k. fornsabelliska
inskrifterna, funna på olika platser i mellersta
Italien, i synnerhet i Picenum, äro icke ännu
säkert tolkade. Enligt många forskares mening
äro de icke affattade på något italiskt språk
(se nedan under B 6). - Af äldre litteratur,
som behandlar till den oskisk-um-briska gruppen
hörande språk och språkminnesmärken, förtjäna
i synnerhet följande arbeten, som ännu äro
af betydelse, att nämnas: Th. Mommsen, "Die
unter-italischen dialekte" (1850), A. Kirchhoff,
"Das stadt-recht von Bantia" (1853), Aufrecht
och Kirchhoff, "Die umbrischen sprachdenkmäler"
(1849-51), Bréal, "Les tables eugubines" (1875),
Bugge, "Alt-italische studien" (1878), Biicheler,
"Lexicon itali-cum" (1881), "Umbrica" (1883),
hvartill komma Zvetaieffs inskriftsamlingar,
"Sylloge inscriptionum oscarum" (1878),
"Inscriptiones Italiae mediae dia-lecticae"
(1884-85), "Inscriptiones Italiae inferioris
dialecticae" (1886), hvilka samlingars värde
dock numera hufvudsakligen ligger i de bifogade
faksimile-afbildningarna af inskrifter. De
viktigaste sammanfattande arbetena af nyare datum
äro: v. Planta, "Grammatik der oskisch-umbrischen
dialekte" (I- II, Strassburg 1892-97), som
äfven innehåller textsamling och glossar (ett
verk, som för långa tider kommer att utgöra
grundvalen för studier på detta område), Conway,
"The italic dialects" (I-II, Cambridge 1897;
erbjuder den fullständigaste materialsamlingen,
hvari äfven nomina pro-pria äro upptagna), Buck,
"A grammar of oscan und umbrian with a collection
of inscriptions and a glossary" (Boston,
1904; kortfattad och mycket användbar för en
första orientering). En god framställning af de
oskisk-umbriska munarternas ljud- och formlära,
sedd i samband med de öfriga indoeuropeiska
språkens, har dessutom gifvits af Brugmann i
"Grundriss der vergleichenden grammatik der
indogermanischen sprachen". Specialfrågor äro
behandlade i afhandlingar och uppsatser af Bréal,
Bronisch, Brugmann, Buck, Bugge, Biicheler,
Danielsson och flera andra forskare, öfversikter
och anmälningar af hithörande litteratur lämnas
bl. a. i "Jahresbericht iiber die fortschritte
der klassischen altertumswissenschaft" (nu
utg. af W. Kroll) och "Kritischer Jahresbericht
iiber die fortschritte der ro-inanischen
philologie" (utg. af K. Vollmöller), i "An-zeiger
fur indogennanische sprach- und altertums-kunde"
(utg. af W. Streitberg) och i tidskr. "Glotta"
utg. af P. Kretschmer och F. Skutsch).
P.P.
B. Utom de italiska språken ha i det
forntida Italien flera andra språk, af dels
indoeuropeiskt, dels icke-indoeuropeiskt
ursprung, talats. En öfversikt öfver dessa torde
lämpligen kunna följa en geografisk anordning
och härvid utgå från västra Nord-Italien.
1) Liguriska och lepontiska språken. Den
sydligaste delen af det nyss angifna området
är Ligurien, kust- och berglandet kring
Genuabukten. Dess invånare, ligurerna, utgjorde
återstoden af en folkstam, som ursprungligen
haft en vidsträckt utbredning ej blott i Italien,
utan äfven i Gallien (Frankrike), men sedermera
till största delen blifvit undanträngd eller
underkufvad af invandrande folk, i Gallien af
kelterna (gallerna), i Italien af italiker,
etrusker och kelter. Hvad Nord-Italien angår,
veta vi genom underrättelser hos antika
skriftställare, att ligurernas boningsplatser
därstädes i äldre tider sträckt sig långt norrut,
ned i Podalen och på andra sidan af denna flod;
genom kelternas inbrott (senast omkr. 400
f. Kr.) uppstod här en "keltoligurisk"
blandbefolkning. Enligt flera moderna
språkforskares mening skulle man i de nuvarande
och, hvad själfva bildningstypen beträffar,
bevisligen till antiken återgående topografiska
(ort-, berg-, flod-) namnen på -sco, sca (-asco,
-asca, -osco, -vsco o. s. v.) ega ett språkligt
kriterium för bestämmande af Ligu-rergebitets
ursprungliga utsträckning. Dylika namn förekomma
ända från forntiden särdeles talrikt i det
egentliga Ligurien (i en latinsk inskrift
från 117 f. Kr. nämnas från Genuatrakten
strömmarna Neviasca, Tulelasca, Veraglasca,
Vinelasca), men de äro äfven ganska vanliga
i Piemont, det västliga Lombardiet och den
närgränsande delen af det italienska Schweiz
(kantonen Ticino), på hvilket sistnämnda håll
vi finna t. ex. ortnamn sådana som Biasca,
Giubiasco m. fl. Både i detta suffix och
i de därmed bildade namnens primärstammar,
liksom i andra namn och därtill i de ytterst
torftiga rester (enskilda ord bevarade hos
klassiska författare), som vi för öfrigt ega. af
ligurernas språk, har man trott sig igenfinna
indoeuropeiska språkelement och i enlighet
härmed kunna hänföra de förut i allmänhet som
icke-indoeuropéer betraktade och närmast med
ibererna (se d. o.) sammanställde ligurerna
till den indoeuropeiska folkgruppen. Med en
sådan uppfattning var det helt naturligt,
att man, under hänvisning till det nyssnämnda
namnsuffixets (-sco o. s. v.) spridning
åt n., skulle försöka att som liguriska
språkminnesmärken häfda de s. k. "lepontiska"
inskrifterna. Dessa numera till öfver ett 40-tal
uppgående, till största delen mycket korta
inskrifter äro förnämligast funna i trakterna
omkring Luganosjön och Lago Maggiore, alltså
ungefär på det område, som i forntiden beboddes
af lepontierna (jfr "Lepontiska alperna",
"Val Le-ventina"). De synas härröra från tiden
omkr. 200 (1. 250)-100 f. Kr. och äro affattade
i det s. k. "Lugano-alfabetet", ett af de före
landets roma-nisering i Nord-Italien brukliga
s. k. "nordetruskiska" alfabeten, af hvilka
flertalet med det etruskiska delar bristen på
bokstafstecken för konsonanterna o, d, g. Dessa
inskrifters uppenbarligen indoeuropeiska språk
hade förut ansetts vara keltiskt (galliskt); nu
förklarades det vara liguriskt, och till stöd
för denna mening åberopade man de afvikelser
från den keltiska typen, som det företedde,
och bland hvilka den viktigaste förmenades
vara de nominala o-stammarnas (latinska 2:a
deklinationens) genitivus sing. på -ui, som
i forakeltiskan, liksom i latinet, motsvaras
af en genitiv på enkelt (urspr, långt) -i
(lepont. nomin. Latumaros, genit. Latiimarui
mot kelt. (gäll.) noinin. Segomaros,
genit. Segomari). Det har emellertid visat sig,
att denna påstådda olikhet i nominal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
