Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1079
Italiens fornspråk
1080
skapligt studium börjar dock först på 1700-talet;
det förnämsta arbetet från denna tid är
L. Lanzis i viss mån epokgörande skrift "Saggio
di lingua etrusca e di altre antiche d’Italia"
(1789). Från 1800-talets förra hälft är främst
att märka den tyske filologen C. Otfried Mullers
klassiska verk "Die etrusker" (1828), som i den
af W. Deecke ombesörjda 2:a uppl. (1877) ännu i
dag är en af de förnämsta hjälpredorna på sitt
område. Muller sysselsätter sig hufvudsakligen
med den historiska och kulturhistoriska sidan af
sitt ämne, men han har äfven beaktat de språkliga
frågorna och gifvit flera viktiga bidrag till
dessas utbredning, hvarvid han bl. a. ådagalagt
en klarsynt blick för etruskiskans starka
skiljaktighet från de italiska grannspråken. Det
verkligt värdefulla arbete, som under de
påföljande decennierna utfördes inom den
språkliga etruskologien, var hufvudsakligen
egnadt åt samlande och offentliggörande af de
ytterst rikhaltiga inskriftsfynd, som den med
alltjämt stigande ifver bedrifna utgräfningen
af de etruskiska n ekropolerna bragte i dagen;
bland de till stor del italienska forskare,
som i sådant afseende gjort sig förtjänta,
kunna särskildt nämnas G. C. Gonestabile och
A. Fabretti. De försök, som under samma tid
gjordes, att genom jämförelse med alla möjliga
indoeuropeiska och icke-indocuropeiska språk
lösa det etruskiska språkproblemet, kunna här
saklöst förbigås. En vändpunkt inträder med åren
1874 -75. Förstnämnda år utkom l:a bandet af den
ansedde språkforskaren W. Corssens verk "t)ber
die sprache der etrusker". Dess ståndpunkt är
utpräg-ladt "italicistisk": etruskiskan är enligt
Corsscn "ett lika äkta och rent fornitaliskt
mål som dess syster-språk", latinet och
umbrisk-oskiskan; hufvudsakliga skillnaden är,
att det förra språket, framför allt i fonetiskt
hänseende, haft en vida snabbare utveckling och
härigenom fått ett säreget och från de senare
afstickande utseende. Denna uppfattning söker
Corssen stödja genom en ytterst omständlig
granskning och systematisk bearbetning af hela
det då bekanta materialet. Redan innan det andra
(efter Corssens i juni 1875 timade död utgifna)
bandet hunnit utkomma, hade det stora verket
fått sin dödsdom i en mästerlig liten skrift,
som med ens gjorde sin författare, W. Deecke
(d. 1897), till den ledande mannen inom den
etruskiska språkforskningen: "Corssen und die
sprache der etrusker" (Stuttgart 1875), hvari
med öfvertygande klarhet uppvisades, att Corssens
arbete till metod och resultat var fullständigt
förfeladt, och tillika med styrka den satsen
uttalades, att etruskerna till härstamning
och språk vore ett främlingsfolk bland de
italiska stammarna. I sina närmast följande,
för den nyare forskningen grundläggande, arbeten
fasthöll Deecke denna ståndpunkt, som inom kort
i C. Pauli (d. 1901) erhöll en ny, lika energisk
som begåfvad förkämpe. Samarbetet mellan dessa
båda män blef dock af kort varaktighet, i det att
Deecke redan i slutet af 1881 ändrade signalerna
och i väsentliga stycken återgick till Corssens
af honom förut med sådan framgång bekämpade
åsikt, hvaremot Pauli allt framgent blef den
af Deecke grundade och hufvudsakligen blott med
den kombinatoriska metoden arbetande riktningen
trogen. "Nycorssenianismen", som Deeckes andra
ståndpunkt blifvit kallad, skiljer sig i mångt
och mycket från Corssens egen, i flerfaldigt
hänseende något primitiva lära, och särskildt
därutinnan, att
den med tiden allt villigare erkänner ett
starkt inskott af främmande element i det
italiska mål, som skall utgöra etruskiskans
grundstomme. Som en öf-vertygad anhängare af
denna åsikt framträder italienaren E. Lattes
i större delen af sina talrika hithörande
arbeten. Den snillrike norrmannen S. Bugge gick
däremot, trots en viss likhet i den principiella
ståndpunkten och sitt tillfälliga medarbetarskap
med Deecke efter dennes omslag, från början
sina egna vägar. Hans öfverensstämmelse med
nycorssenia-nismen består väsentligen däri,
att han i etruskiskan ser ett indoeuropeiskt
språk, och denna grundöfver-tygelse bildar
också enheten i hans egen, under tidens lopp
skiftande uppfattning. Han begynte nämligen med
att förklaia etruskiskan för en själfständig,
ehuru med grekiskan och de italiska språken
jämförelsevis närmast befryndad, gren af den
indoeuropeiska familjen, kom så härpå för ett
ögonblick i nycorssenianis-mens omedelbara
grannskap, för att slutligen stanna vid den
åsikt, som blef hans definitiva och enligt
hvilken etruskiskan som indoeuropeiskt språk
har sin närmaste släkting i armeniskan. Den
starka förvitt-ring och desorganisation, som
etruskiskan från den indoeuropeiska hypotesens
synpunkt måste tyckas förete i jämförelse
med de erkända indoeuropeiska fornspråken,
har Bugge på olika sätt sökt förklara; enligt
hans i det nedan nämnda postuma arbetet
slutligt formulerade mening har påverkan af
de icke-indoeuropeiska språken i etruskernas
ursprungliga hemvist, Mindre Asien, varit den
störande faktorn. Genom detta medgifvande har
Bugge, liksom förut nycorssenianismen (Deecke),
i någon mån närmat sig till den motsatta,
af Pauli m. fl. företrädda riktningen,
som med bestämdhet häfdar etruskiskans
icke-indoeuropeiska grundkaraktär. Det i
alla af-seenden mest betydande inlägg, som
på senare tid diskussionen om etruskiskans
frändskapsförhållanden från denna sistnämnda
sida erhållit, gjordes 1899 af den frejdade
danske språkforskaren V. Thomsen, i det han
fäste uppmärksamheten å de öfverensstäm-melser
med etruskiskans formbildning och ordförråd,
som syntes förekomma i den östliga gruppen af
de nuv. nordkaukasiska språken. Visserligen
har enligt kännares omdöme denna (f. ö. endast
som en tänkvärd förslagsmening framställda)
hypotes, hvad bevisningen angår, icke hållit
prof vet; men därmed är ej gifvet, att det
var ett misstag att söka problemets lösning
på detta håll. Den språkliga etruskologiens
närmaste uppgift är emellertid att på den
kombinatoriska (interna) metodens väg sträfva
att, så långt det är möjligt, främja tolkningen
af de etruskiska texterna och klargöra språkets
byggnad. Bland dem, som med framgång arbetat i
denna anda, kunna utom Pauli särskildt nämnas
dennes genom grundlig och metodisk forskning
utmärkte medarbetare H. Schae-fer (d. 1908),
den månglärde och skarpsinnige norrmannen A. Torp
och en af samtidens främste språkforskare, tysken
W. Schulze, hvars storartade verk om de italiska
namnen äfven och ej minst i de etruskologien
berörande delarna är af utomordentlig förtjänst
och betydelse. Till förebyggande af missförstånd
må blott tillfogas, att äfven forskarna ur
det andra lägret i stor utsträckning och ej
sällan på ett mycket lyckligt sätt betjänat
sig af samma metod. - En af förutsättningarna
för forskningsarbetets vidare fortgång är en i
möjligaste måtto fullständig och tillförlitlig
samling af de etruskiska inskrifterna; detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
