Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1083
Italienska litteraturen.
1084
stor del var framkallad af begäret att
angenämt underhålla förnäma damer, kräfde en
högre stilistisk utbildning och medgaf ej
att författas på ett blandspråk. För denna
art af poesi vågade därför till en början de
italienske trubadurerna, särskildt i landets
nordligare delar, sig icke på det experimentet
att använda sitt eget språk, utan liksom sina
föregångsmän författade de sina dikter på
provensalska. Det var först på Sicilien, vid
kejsar Fredrik II :s hof, som man började utöfva
trubadurisk diktkonst på landets eget språk. Där
bildades en diktarskola, hvars främsta män
voro kejsaren själf (d. 1250), hans son konung
Enzio (d. 1272) och hans ryktbare kansler Pier
della Vigna (d. 1249). I ämnets behandling
följde de troget sina utländska mönster;
dock förskrifver sig från dem den diktform,
sonetten, som var bestämd till en så stor och
vidsträckt framgång. Siciliens trubadurpoesi
spred sig vidare till mellersta Italien, där den
i Bologna och Florens fann gynnsam jordmån för
högre utbildning. Båda dessa städer voro landets
förnämsta bildningscentra, där lärdom och vitter
smak egde framstående representanter, hvartill
kommer, att i Toscana talades en italienska,
soin trognast bevarat sambandet med latinet
samt i välljud och fin utveckling öfverträffade
landets öfriga dialekter. Man kan lätt förstå,
att i en så gynnsam miljö den från utlandet
lånade diktarten skulle hastigt och vackert
omvandlas till fullt italiensk. G u i 11 o n
e d’A r e z z o (d. 1294) var den, som först
gjorde ett bemödande i sådan riktning, hvilket
dock ej blef fullt lyckligt, ty han förmådde
icke att i anslående stil uttrycka sin ansats
till ett fördjupande af kärlekspoesien genom
att i den inlägga ett element från den mystiskt
filosofiska riktning, som karakteriserade den
tidens lärda spekulation. Ett betydande framsteg
gjordes af G u i d o Guinicelli (d. 1274),
som gaf första uppslaget till den dolce stil
nuovo, hvari kvinnan upphöjes till ett nästan
öfversinnligt ideal, för hvars värdiga hyllning
kräfvas i hög potens tankens och hjärtats
allra finaste egenskaper. Det var denna stil,
som i Dante Alighieri kort därefter fick sin
främste representant. Vid sidan af denna episka
och lyriska poesi användes landets språk äfven
för didaktisk poesi i bunden stil, afsedd att
meddela en större allmänhet någon inblick i
religionslära och elementen af den tidens lärda
bildning på olika områden. Bland sådana arbeten
af encyklopedisk natur intager B r u-netto
Latinis (d. 1294) visionsdikt "II teso-retto"
en framstående plats. Flera af dem äro skrifna
på annan dialekt än den toskanska. Skrifter på
prosa af liknande art författades mestadels på
latin, men äfven på italienska och franska. -
En särskild plats intager den populärt asketiska
diktning, som stod i samband med den af Frans
från Assisi (d. 1226) framkallade starka
religiösa rörelsen, flagellanternas. Den fick
sitt mest medryckande uttryck i Jacopone da
Todis (d. 1306) laude, fromma växelsånger, ur
hvilka framgick det på folkets språk redigerade
liturgiska dramat. Beaktans-värda äro äfven
/ fioretti di S. Francesco, en från latinsk
grundtext, på 1300-talet verkställd italiensk
redaktion af episoder från detta helgons lefnad.
Den toskanska perioden, 1280-1375. Efter endast
några få decennier af osjälfständigt famlande
inträdde den italienska litteraturen i det
stolta skede, på hvilket stämpeln trycktes af,
hvar på sitt
område, så framstående märkesmän som
Danter Petrarca och Boccaccio. För att finna
förklaringett till en så hastig uppblomstring
bör man erinra sig, att dessa skriftställare voro
från ungdomen vanda att i tal och skrift använda
latinet och sålunda egde en . god och säker
formell språkbildning, samt att deras modersmål,
den toskanska dialekten, utgjorde en vacker och
välljudande fortsättning af latinet, hvarför
den med endast ringa tukt och ans kunde utbildas
till ett fint och böjligt skriftspråk. Härtill
kommer, att ett rikt, för dem välbekant litterärt
stoff redan förefanns på latin, franska och
provensalska. För en kraftig ande blef det
sålunda en jämförelsevis lätt sak att i ett slag
bringa italienskan och dess litteratur till en
mycket hög nivå. Dante Alighieri (1265-1321)
hade tillegnat sig all då åtkomlig lärdomskunskap
och omdanade den till poesi i sin "Gom-media",
som väl kan sägas bilda en monumental gränssten
mellan den katolska medeltidens litterära period
och den därefter följande humanismen. Med detta
visionsepos hade han nått en höjdpunkt, dit ingen
af hans efterliknare kunde följa honom, och få
voro de, som vågade försöket. Visionsdikter
förekomma visserligen under den italienska
litteraturens alla perioder, men endast om ett
fåtal kan man säga, att deras författare tagit
Dante till närmaste föredöme i annat hänseende
än i valet af versformen "terza rirna". Då var
hans inflytande som lyrisk skald mera verksamt
och skulle än längre så förblif-vit, om han ej
nästan omedelbart fått en från denna synpunkt
honom öfverlägsen efterföljare i Petrarca
(1304-74). Denne med kraftig intelligens och
rikt känslolif högt begåfvade man tog till
sin främsta uppgift att vidga kännedomen om
den antika kulturen, och han benämnes därför
"humanismens fader". I sin rika litterära
produktion använde han mestadels latinet, men
han skref lyrisk poesi på sitt modersmål och
har genom sin "Canzo-niere" utöfvat ett starkt
inflytande, som ännu gör sig gällande. För
Italiens lyriska skalder kan denna "Canzoniere"
sägas varit ett kunskapens träd pä godt och ondt,
allteftersom man sökt följa honom i konsten
att med formfulländad stil, sant och naturligt
tolka verkligt erfarna känslostämningar, eller
man mera fäst sig vid den pretiositet och de
tekniska konstgrepp, som stundom karakterisera
hans dikter och hvarigenom han gaf näring åt
en raffinerad stilkonst, benämnd petrarkism,
som ofta skymde blicken för de goda elementen
i hans skaldskap. Under de långa perioder,
då denna smakriktning eller någon variant
däraf var den dominerande, fann man Dantes stil
okultiverad och simpel, men när sedan en friskare
uppfattning af diktkonsten bröt sig igenom, kom
han till heders igen, och för att råda bot mot
petrarkismen vände man åter till Petrarca själf
och till Dante. - Giovanni Boccaccio (1313- 75)
var likaledes en ifrig humanist och som latinsk
skriftställare starkt produktiv. Äfven han skref
visserligen italiensk poesi, men för eftervärlden
har han dock sin största betydelse därigenom,
att han i novellsamlingen "II decameron", i den
psykologiska romanen "Fiametta" och andra verk
på italiensk prosa visade ett så utveckladt
språkvälde, att han vann välförtjänt anseende
som skapare af Italiens litterära prosastil. Vid
sidan af dessa stormän förtjäna andra italienska
skriftställare från denna period knappast ett
omnämnande. Franco Sacchetti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
