Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1089
Italienska litteraturen
1090
dem. öfriga ännu i någon mån själf ständiga
stater erforo bittert det tryckande beroendet
af mäktiga grannar, och öfver dem alla hvilade
tungt kyrkans strama kontroll på hvarje yttring
af intellektuell lif-aktighet. Därtill kommer,
att de nya handelsvägarna skadligt inverkade
på flera staters kommersiella och ekonomiska
förhållanden. Redan Guicciardini hade förutsett
en mörk framtid för Italien; han blef mera
sannspådd, än han själf kanske anat. - Perioden
in-ledes på ett illustrerande sätt med den
autodafé, genom hvilken Giordano Bruno 1600
fick med lifvet umgälla sin från renässansen
nedärfda böjelse att röra sig fritt på tankens
alla områden. Skenet från detta bål verkade
en skräck, som vid pass trettio år senare fick
ny näring genom den ryktbara scen, då Galileo
Galilei nödgades inför inkvisitionstri-bunalet
förneka säkra resultat af egen forskning. Man
inser lätt, att under en sådan kväfvande
pres-sion i förening med landets sorgliga läge
i öfrigt vitterlek och konst skulle sakna den
lifvande atmosfär, utan hvilken dessa ej kunna
nå fram till sann konstnärlighet. Också röjes
på hela detta kulturområde en tendens att med
dekorativ effekt ersätta bristen på verkligt god
stil. Det är ingen tillfällighet, att jesuit- och
barockstilen sammanfalla med den skönlitterära
secentismo. Denna senare karakteriseras af ett
bemödande att med sådana raffinerade stilmedel
som långsökta metaforer, sirliga omskrif-ningar,
antiteser, allitterationer och ordlekar söka
väcka beundrande förvåning öfver författarens
virtuositet, hvarigenom uppmärksamheten
afledes från ett ofta torftigt innehåll till
den bländande ytan. Visserligen kan en sådan
smakriktning spåras långt tillbaka; den ingår
i någon mån i petrarkismen, men sannolikt
under inflytelse från den starkt påverkande
spanska kulturen fick den nu ett skede af yppig
frodighet. Den fantasirike och talangfulle
neapolitanaren Giovambattista Marino (d. 1625)
var den tongifvande artisten i denna stilart,
hvarför den äfven ofta benämnes marinism. Hans
omfångsrikaste verk är "Adone", som bär etiketten
mytologiskt epos, men hvari han tar sig anledning
att meddela h varjehanda, bl. a. episoder ur
egen lef-nad. Lyrisk skald var han äfven och
mycket produktiv; han fick som sådan många,
längesedan glömda efterbildare. Hans samtida
Alessandro Tassoni (d. 1635) var af annat,
polemiskt och satiriskt kynne; det är han, som i
"La secchia ra-pita" lämnat ett kanske aldrig
fullt uppnådt föredöme för den heroikomiska
hjältediktningen. - Bland lyriska skalder, som
få anses jämförelsevis oberörda af den härskande
smakriktningen, må nämnas Gabriello Chiabrera
(d. 1638), som efter grekiska och franska
förebilder talangfullt inledde bruket af flera
diktformer med smärre dimensioner, samt dennes
samtida, grefve F u l v i o Testi (d. 1646), en
skicklig och erfaren diplomat, hvilken som skald
befäst sitt minne genom sången "Pianto d’Italia",
kanske en af de första ef,ter Petrarcas ryktbara
canzone "Italia mia", hvari med gripande kraft
uttryckes en djupt erfaren smärta öfver Italiens
politiska sönderslitenhet. Vidare i en yngre
generation Vincenzo da F i l i c a j a (d. 1707),
som lyckades bäst, då han kände sig inspirerad
af from stämning eller varm fosterlandskärlek,
och Alessandro G u i d i (d. 1712), den förste,
som vågade afvika från Petrarcas mönster för can-
Tryckt den 30/i 10
zonen och skref sådana dikter med fria strofer,
ett exempel, som Leopardi sedan följde med
fulländad stilkonst. - Först mot seklets slut
tog den stigande öfvermättnaden på "secentismos"
förkonstling en bestämd form genom den åt minnet
af drottning Kristina egnade akademien, Arcadia
(se d. o.). Dess upphofsman var hennes litteräre
vän och värme beundrare Giovan Mario Crescimbeni
(d. 1728), Gr a v in a (1664-1718), jurist och
estetiker, blef dess lagstiftare. Målet var
att återföra diktkonsten till större enkelhet,
och för att vinna detta tog man, särskildt
till en början, ledning från den idylliserande
herdediktningens maner. Men just detta val visar,
att man mera fäste sig vid formen än vid poesiens
behof af djupare innehåll. Denna smakriktning
utbredde sig hastigt, och Arcadia fick talrika
filialer. Bland dess skalder funnos många
talangfulla, t. ex. den mångsidigt produktive,
elegante versmakaren abbé Carlo I n n o-cenzo
Frugoni (d. 1768), men den störste och rikast
begåfvade af dem alla var Gravmas skötebarn
Pietro Metastasio (d. 1782), den ende, som
ännu läses med en viss grad af beundran. Med
honom föres man öfver till dramatiken, inom
hvilken hans betydelse är stor, ty det var han,
som gaf melodramat dess konstnärligt utbildade
form. Musikdramat anses också vara denna periods
förnämsta insats i Italiens diktkonst. Den för
högre utveckling oemottagliga, men ofta kvicka
och roande "Com-media delT arte" härskade nästan
obestridt, ty de mera litterära alstren efter
spanskt mönster rönte ingen framgång. Tragedien
tog starkt inflytande från Frankrikes stora
tragöder. Pietro Jacopo M art el Ii (1665-1727)
följde deras mönster äfven i metriskt hänseende,
då han formade den italienska varianten af fransk
alexandrin med par-visa rim, en verstyp, som ännu
stundom användes i den högre komedien, t. ex. af
Giacosa och Caval-lotti. Den vittre arkeologen
Scipione Maffei (d. 1755) följde trognare den
äldre, antika traditionen; hans "Merope" väckte
allmän och varaktig beundran. Antonio Conti
(d. 1749), som besökt England, var den förste
italienare, som tog intryck af Shakspere. -
Periodens prosalitteratur var ymnig på alla
områden; man skref noveller efter traditionellt
mönster, romaner efter franskt, loftal,
litterära bref och predikningar m. m., allt i
"secentismos" smakriktning. Ett beaktansvärdt
undantag bildar dock den litteratur, där
innehållet lättare ger en bestämd prägel åt den
formella behandlingen. Häfdateckning, litterär
kritik, gryende naturforskning och filosofisk
spekulation i ny form, alla dessa yttringar
af vaknande vetenskapligt lif kunna uppvisa
flera representanter, som med framgång lade sig
vinn om en klar och läsbar stil. Främsta rummet
intar Galileo Galilei (d. 1642), som äfven egde
starka litterära intressen. Den fint bildade
Magalotti (d. 1712), som på sina vidsträckta
resor äfven besökte Sverige, intresserar
ännu genom sina "Lettere familiari"; som
stilist anses han vara en föregångare i modern
riktning. Naturforskaren och resenären Francesco
Negri (1623- 98) har i "Viaggio settentrionale"
utförligt meddelat intressanta iakttagelser
från en flerårig vistelse i de skandinaviska
länderna. Lodovico Antonio Muratori, "den
italienska häfdaforsk-ningens fader", var rätt
god stilist äfven på sitt mo-
12 b. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
