Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1093
Italienska litteraturen
1094
kunde skapas om. Sedan härigenom traditionens
makt blifvit rubbad, kändes det genom
restaurationen ånyo påtvingade österrikiska oket
alltmera outhärdligt, och särskildt inom bildade
kretsar började frihetsbegäret röra sig allt
starkare. Samtidigt härmed gjorde sig ständigt
mera kännbart behofvet att i skönlitteraturen
inlägga ett nytt, tidens stämning bättre
motsvarande innehåll och att kläda detta i
en annan dräkt än den klassiska, som man fann
utsliten. Den första impulsen i sådan riktning
kom från utlandet, där man redan börjat omdana
diktkonstens innehåll och former. Denna nya
skola hade där fått benämningen romantik, och den
upptogs af italienarna, ehuru den för deras öron
klingade som en motsägelse. Fastän af utländskt
ursprung, blef hos dem romantiken ett uttryck för
en nationell litterär rörelse, hvars sträfvan
var att i allt bredare lager väcka längtan
efter ett fritt och enhetligt Italien. Drifna af
detta patos, leddes de italienske romantikerna
att för sin diktning söka genklang hos hela
nationen. Under sådan inflytelse valde de
ämnen från sin samtid eller ej alltför aflägsna
historiska perioder. De hämtade ej längre sina
stilistiska hjälpmedel från antikens myter,
utan då hellre från medeltida vidskepelse,
och de höllo sina dikter i en känslofull
stil, egnad att rycka läsaren med i deras egen
patriotiska hänförelse. Af dem fingo många med
fångenskap eller landsflykt umgälla sin litterära
frimodighet, och en sådan martyrgloria stegrade
verkan af deras skrifter. De af dem oftast
använda diktformerna voro för poesien: hymner,
ballader, episk-lyriska dikter, versnoveller
och tragedier; lör prosan: historiska romaner
och noveller. Deras litterära Borgan var
under åren 1818-19 ’"II Concilia-tore", som
utgaf s i Milano, men snart undertrycktes
af den österrikiske guvernören. Skolans
litterära program framställdes klarast af
Manzoni 1823 i hans ryktbara bref till Cesare
d’Azeglio, hvarigenom han gaf den en hållning,
som den länge iakttog. För sitt höga syfte,
Italiens befrielse, verkade den kraftigare än
härskaror, men sedan politiken tagit saken om
hand, förlorade den sin sammanhållande kraft,
urartade delvis och dog bort. - A l e s s a n-dro
Manzoni (1785-1873), måttfull och själfständig,
var hufvudet högre än denna skolas öfriga,
mycket talrika representanter, bland hvilka må
särskildt framhållas Giovanni Berchet (d. 1851),
hvars skrifter ge det fullaste intrycket af den
ännu ungdomligt sjudande italienska romantiken,
Silvio P e 11 i c o (d. 1854), Alessandro Poerio
(d. 1848), Aleardo Aleardi (d. 1878) och Giovanni
Prati (d. 1884), Goffredo Mameli (d. 1849),
som skref nationalsången "Fratelli d’Ita-lia",
Luigi Mercantini (d. 1872), Gari-baldihymnens
författare, samt satirikern G i u-seppe G i u
s t i (d. 1850) och dramaturgen G. B. Niccolini
(d. 1861), vidare G i u sep p e Mazzini (d. 1872)
och Niccolö Tomma-seo (d. 1874), politiska
och sociala skriftställare, samt Tommaso
Grossi (d. 1853), Ippolito Nievo (d. 1861)
och Massimo d’Azeglio (d. 1866), hvilka efter
Manzonis föredöme skrefvo historiska romaner. -
Klassiciteten har dock djupa rötter i fint
bildade italienares litterära smak, och dess
representanter upptogo strid mot romantiken,
som de beskyllde för opatriotisk efterap-ning
af utländska mönster, för tendensdiktning, för
brist på formsinne och på pietet för den
italienska poesiens höga anor. De erinrade
därom, att en klassiker, likt Alfieri, Monti och
Foscolo, kan vara lika god fosterlandsvän som
någonsin en romantiker. Vidare kunde de visa på
Giacomo Leopardi (d. 1837), som med sin diktning
gaf bevis därpå, att en skaldenatur, som med
sig assimilerat det bästa af antikens litterära
kultur, kommer närmast fram till idealet för
hög konstnärlighet. Det gick så, att sedan
målet var vunnet, den romantiska skolans poesier
började blekna och glömmas, då däremot Leopardi
fortfarande intar en hög plats på den italienska
parnassen. - Striden mellan de båda skolorna blef
hetsig äfven därför, att motsatsen dem emellan
i mångt och mycket hade sin motsvarighet i den
politiska partidelningen. Den aftog i liflighet,
i den mån den politiska horisonten ljusnade,
och en följande generation bildade sig sedan en
mera lugn och klar uppfattning af de i hvardera
af dessa skolor berättigade synpunkterna. -
Nästan all annan högre litterär produktion
fick, äfven den, under dessa decennier sin
hållning och färg från en starkt poten-tierad
frihetslängtan. Särskildt gällde detta om
historiograferna, sådana som Pietro Colletta
(d. 1831), Carlo Botta (d. 1837), Cesare Balbo
(d. 1853) och Cesare Cantu (d. 1895) samt Atto
Vannucci (d. 1883), som bland annat skref de
italienska frihetsmartyrernas historia. Genom
sin ideala läggning hade, bland de filosofiske
skriftställarna, Vincenzo Gioberti (d. 1852),
Antonio Kosmini-Serbati (d. 1855) och Terenzio
Mamiani (d. 1885) stort inflytande på sina
samtida. Historikern G i n o Gap p ön i (d. 1876)
gaf idén till den i Florens 1821 af Giampietro
Vieusseux (d. 1863) startade, högt ansedda
tidskriften "Anto-logia". Den omfattade alla
grenar af högre kultur och utgjorde ett organ
för sansade fosterlandsvänner, som ville väcka
och bilda samt på annan väg än konspirationens
verka för landets frigörelse. Vieusseux
ledde redaktionen så taktfullt, att den kunde
fullfölja sin vackra uppgift ända till 1832,
då den indrogs på österrikisk tillskyndan. Ett
slags fortsättning däraf är "Nuova Antologia",
som 1866 började utges i Florens och sedan
1870 utges i Rom. Nutiden. Man får den
rätta synpunkten för en öfverblick af det
nutida Italiens litterära förhållanden,
om man erinrar sig, att fr. o. m. 1870 det
stora befrielseverket föreligger fullständigt
af-slutadt. Under föregående decennier hade
nära nog all litterär verksamhet haft till
syfte att främja detta önskemål. Den förut
så varma patriotiska hänförelsen lade sig
småningom, och därmed bortföll det samband
denna utgjort mellan den läsande allmänheten och
de skönlitterära författarna. De äldre af dem
fortsatte visserligen att dikta i den tonart,
som förr verkat anslående, men de funno ej längre
full resonans hos allmänheten, som blifvit mera
kritisk och börjat tröttna på senromantikens
sentimentalitet. Den fordrade intryck af annan
art och större konstnärlighet. Alltefter lynne
och läggning sökte diktkonstens yngre utöfvare
sin inspiration i historiska erinringar,
i intryck från olika faser af den miljö,
i hvilken de lefde, samt äfven och ofta i
studiet af franska, engelska, tyska, ryska och
skandinaviska författare. Skönlitteraturen hade
blifvit alltmera internationell, och utlandets
smakrikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
