Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1095
Italienska litteraturen
1096
ningar spredos fort äfven i Italien. Om lyriken
gäller dock detta i mindre mån än om öfriga
diktarter, ty italienarnas lyriska poesi har
stolta anor, och minnet af den nästan samtida
Leopardi var ännu lifligt och verksamt. Den store
konstnären inom denna diktart var Giosué Carducci
(Nobelpristagare 1906, d. 1907), den senaste
länken i serien: antiken, Dante, Petrarca och
Leopardi. God filolog och fullkomligt hemmastadd
inom Italiens litteratur och historia, faller
det sig för honom helt naturligt att i sina
dikter infläta bilder och erinringar från
dessa lärdomsområden, och för att åt versen ge
önskad rytm och starka tonlägen åt huf-vudorden
skiljer han ofta samhöriga satsdelar från
hvarandra på ett sätt, som mycket försvårar
den omedelbara uppfattningen af innehållet. I
en sådan lärd konstnärlighet se de filologiskt
bildade ännu en förtjänst hos hans dikter jämte
den, att de alltid äro alster af en sund och
högstämd, om än stundom kylig fantasi. Åt den
stora läsekretsen lämnar en 1909 utkommen, rikt
kommenterad "Antologia Car-ducciana" en välkommen
hjälp att fullt sentera hans skaldskap. Han
var renässansman i modern stil, tänkte högt
om skaldens uppgift, och utan att i egentlig
mening bilda skola utöfvade han genom föredöme
och kritik ett höjande och stärkande inflytande
på sina samtida. Hans efterträdare på lärostolen
i Bologna blef Giovanni Pascoli (f. 1855), som
upprepade gånger vid internationella täflingar
vunnit pris i latinsk diktkonst. Man är i
Italien ganska enig om att räkna honom bland
landets främsta, nu lefvande skalder, och han
förtjänar att skattas högt, ty i klassiskt
ädel dräkt kläder han varmt och djupt erfarna
känslor och tankar. Med honom jämställas:
å ena sidan Antonio Fogazzaro (f. 1842), som
är mästare i konsten att låta versen verka som
musik och i sin stundom transcendentala lyrik
röjer intryck från den något äldre abbé Z a n
e 11 a (d. 1888) i dennes ideala sträfvan att
harmoniera trons mysterium och nutida vishet;
å den andra G a b r i e l e d’A n n u n z i o
(f. 1864), en hänsynslös skönhetsdyrkare, som har
många strängar på sin lyra, dem han alla anslår
med stor virtuositet. - Carduccis vedersakare,
siciliana-ren Mario Rapisardi (f. 1844) är det
sydliga Italiens skaldeheros, en sjudande titan,
som söker täflan med Dante och Goethe i valet
af höga problem, dem han dock ej eger kraft och
sans att slutföra med måttfull konstnärlighet;
men inom hans rika produktion finnas flera fint
kända och väl utförda smärre dikter. - I Italien
ha alltid funnits många, som of vät lyrisk poesi,
och så är det ännu. Af dem ha flera i ett eller
annat hänseende hunnit verkligt mästerskap;
andras rykte åter stödes af den i Italien
ännu mycket starka lokalpatriotismen. Bland
de förre torde här böra erinras om Giovanni
M ärrad i (f. 1852), särskildt berömd för
stilfulla naturskildringar i Carduccis maner,
samt G u i d o M a z z o n i (f. 1850), som med
elegans för pennan icke blott som skald, utan
äfven som prosaförfattare. Vidare Art u ro Graf
(f. 1848) och D om en i co G n öl i (f. 1836)
samt den mångsidigt produktive Enrico Panzacchi
(1842-1904), som i en från romantiken nedärfd,
sentimental smakriktning i medryckande form
tolkat stundens skiftande intryck. O lindö
Guerrini (pseudonymen Lorenzo Stecchetti,
f. 1845)
erinrar i sina "Postuma" om Heine och
Baudelaire. Den italienska bohemen representeras
vackrast af den tidigt bortgångne Emilio
Praga (d. 1875), hvars bästa dikter äro
vemodsfullt gripande. Den socialistiska
känsloriktningen spåras hos många och är
absolut dominerande hos Ada Negri (f. 1870),
som väckte stort uppseende med sina båda
diktsamlingar "Fatalitå" och "Tempeste". - Den
dramatiska diktkonsten är f. n. synnerligen
modern i Italien och produktionen riklig och
mångskiftande. Dess utöfvare anses dock ofta
nog brista i säker och stilriktig behandling
af en dramatisk uppgift. Denna brist på fullt
tuktad smak tillskrifver man tvenne samverkande
anledningar. Den ena är, att Italien ännu saknar
en allmänt erkänd centralpunkt för det högre
kulturlifvet, sådan som Paris är för Frankrike,
ty Milano, Florens och Neapel göra fortfarande
Roin äran stridig i detta hänseende. Vidare
äro alla teatertrupper ambulatoriska; efter
högst några månaders uppträdande i en stad
flytta de med hela sin attiralj öfver till en
annan. Båda dessa förhållanden verka menligt,
ty då t. ex. en pjäs, som blir skarpt kritiserad
i Rom, kan få loford i Milano, får författaren
ingen säker förnimmelse af hvad han bör rätta
eller iakttaga för sin fortsatta verksamhet; han
måste äfven taga hänsyn till truppens resurser
i personal och sceniska anordningar. Härtill
kommer, att italienarna lätt förledas att
svika i sådan behärskad måttfullhet, som är
ett af hufvudvillkoren för stadig framgång i
dramatiskt författarskap. Man får dock erkänna,
att under inflytelse från Frankrike man i Italien
gjort hastiga framsteg i konsten att säkert
konstruera en dramatisk uppgift. Tragedien anses
numera omodern och utan framtid, men det var
dock med skådespel af denna art som Manzoni,
Silvio Pellico och den mycket produktive
G. B. Niccolini under romantikens period närde
och eldade nationalkänslan. Visserligen har
d’Annunzio under det senaste decenniet låtit
uppföra en serie tragedier, men med mycket
växlande framgång, ehuru han alltid användt
starka effektmedel och därmed undanskymt
bristande förmåga att teckna andra karaktärer
än dem, som behärskas af eller utöfva den
demoniska sinnlighetens makt. 1908 vann han
framgång med "La Näve"; 1909 rönte "Fedra" ett
mycket kyligt irot-tagande. I tragediens ställe
trädde dramer i den högre stilen med ämnen från
historien eller samtiden. Det historiska dramat
representerades bäst af P i e t r o C o s s a
(d. 1881), F. C. E. C a v a 1-1 o 11 i (d. 1898)
och Giuseppe Giacosa (d. 1906). Mot slutet af sin
] ef nåd valde den sistnämnde att teckna faser
af det aktuella samhälls-lifvet, hvars lyten
och missriktningar han framhåller i skarp, men
vemodigt medlidsam belysning. Efter utländska
föredömen ha många af Italiens dramaturger
upptagit till behandling psykologiska och sociala
spörsmål, men de ha dock i allmänhet ganska
tidigt frigjort sig från verklig imitation
och snart funnit den synvinkel, under hvilken
det för italienarna faller sig naturligast
att betrakta dylika problem. Så t. ex. tog
en af de mera bemärkte yngre författarna,
neapolitanaren Roberto Bracco(f. 1862), att
börja med ledning af Ibsen och Haupt-mann,
men har i sin fortsatta utveckling gått egna
vägar. Psykologiska dramer författas äfven af
Enrico Annibale Butti (f. 1868), som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
