- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1099-1100

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen - Italienska nationalförsamlingen. Se Italien - Italienska republiken. Se Cisalpinska republiken - Italienska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1099

Italienska nationalföreningen-Italienska språket

1100

problem de med förkärlek behandla från
många olika synpunkter i romaner eller
skådespel. Andra åter ha tagit intryck af den
estetiska naturalismen och låtit förleda sig
till oväntadt djärfva skildringar i sådan
stil. Utom de tre nämnda, Negri, Serao och
Deledda, torde följande vara särskildt förtjänta
att ihågkommas. Från en äldre generation lefver
minnet ännu kvar af den för sina improvisationer
mycket populära skaldinnan Giannina Milli (1827-
88). Vittoria Aganoor (f. 1868), af förnäm
veneziansk familj, ställes i allmänhet främst
bland samtida lyriska författarinnor; hennes
båda diktsamlingar "Leggenda eterna" (1900) och
"Nuove liriche" (1909) vittna om en glänsande
förmåga att i högstämd lyrik förena manligt
djupsinne med kvinnligt varmt känslolif. A l i
n d a B o-nacci-Brunamonti (1842-1903) täflade
med henne om den bildade allmänhetens ynnest. L
u i s a A n z o l e 11 i (f. 1865) har gjort sig
mycket bemärkt genom skrifter i sociala frågor
och den lyriska diktsamlingen "Vita". Käckt
uppriktig var den sköna afventyrerskan Evelina
Gattermole-M an c in i (Contessa Lära, f. 1858,
dödad 1896 af en sin f. d. amant); produktiv
författarinna, skref hon känslofulla "Versi",
en novellsamling ’.’Cosi é" och mycket lästa
tidningsartiklar. Eätt många ha försökt sig på
dramatisk diktkonst och behandla då vanligen
problem, som stå i samband med kvinnofrågan, men
oftast utan verklig framgång. Den mest produktiva
är Clarice Tartufari, som äfven skrifvit poesier
och romaner. Amelia R o s s e 11 i utmärker
sig för djärfhet i valet af ämnen. Teresa
Ubertis (pseud. Térésah, f. 1877) anses bland
de yngre vara den mest lefvande, ej blott inom
dramatiken, utan äfven andra diktarter. - Inom
romandiktningen kunna de fullt uppbära täflan
med männen, och af kvinnor författade, mycket
läsvärda romaner utkomma årligen. Beatrice
S p er a z, pseud. Bruno Sperani (f. ]840),
har i en mängd romaner med skarp observation
skildrat olika faser af den italienska kvinnans
slaflif. Anna Radius-Zuccari,- pseud. N e e
r a (f. 1850), är bland författarinnor en af
de mest bemärkta, äfven därför att hon ställt
sig i opposition mot kvinnornas reformifver. I
romanserien "Teresa", "Lydia" och "L’Amuleto"
har hon med fin psykologisk analys gifvit
en sympatiskt utförd teckning af tre olika
kvinnotyper. Virginia T r e-v e s, pseud. C o
r d e l i a, har i "Catene" pläderat för rätt
till’skilsmässa; i sina många skrifter framstår
hon alltid som en varmhjärtad, rikt begåfvad
kvinna. Markisinnan Maria Majocchi Plat-t i s,
’pseud. J öl an d a (f. 1864), beundras allmänt
för sin eleganta stil och sin ideala blick på
kvinnans lifsfrågor; detta gäller särskildt om
"Le tre Marie" (1900) och "Le Indimenticabili"
(1905). Enkel och konstlös i sin stil, men varmt
verksam för allt ädelt och godt samt för klarhet
och sanning på alla områden, äfven det religiösa,
är den mycket populära författarinnan Antonietta
Giaco-melli (f. ^ 1857).

Italiens litteraturhistoria, särskildt dess
äldre skeden, bearbetas ifrigt och med framgång
af flera framstående forskare. Franc. De Sanctis
(d. 1883) var den förste, som fullständigt bröt
med den traditionella, retoriskt ytliga stilen
och, likt Ugo Foscolo (se denne), sökte vinna
rätta synpunkten

för bedömandet af ett diktverk genom
studiet af författarens själslif samt af de
förhållanden, under hvilka det uppstått. Jämte
denna psykologiska metod användes äfven den
dokumentariska, som består i att uppsöka och
med noggrann kritik tillgodogöra sig allt
skriftligt, som kan tjäna att fullständigt
utreda en litteraturhistorisk uppgift. På sådan
källforskning grundade monografier af stort
värde finnas utgifna af Carducci, D’Ancona,
Pasquale Villari, Pio Rajna och Isidoro
Del Lungo m. fl. A d o l f o B a r-tolis
(d. 1894) "Storia della letteratura italiana"
(ofullb.; går t. o. m. Petrarca) utmärkes
för strängt kritisk metod. Än större anseende
har Adolf Gaspary (d. 1892), "Geschichte der
italienischen literatur" (ofullb., 2 bd,
t. o. m. 1500-talet). Stort anlagd är den
på nio olika författare fördelade "Storia
letteraria dTtalia scritta da una societä
di professori" (ännu 1910 under utgifning
på Vallardis förlag). Af elementär natur,
men goda och instruktiva äro Gius. Finzi
(f. 1852), "Storia della letteratura italiana"
(till 1895), D’Ancona och Bacci, "Manuale della
letteratura italiana" (endast aflidna författare
medtagas), G i o v. Mesti-ca, "Manuale della
letteratura italiana nel secolo decimo nono",
V. Turri, "Dizionario storico della letteratura
italiana". "Giornale storico della letteratura
italiana" (sedan 1883, 2 bd årligen) är landets
förnämsta litteraturhistoriska tidskrift,
som har till redaktörer, sedan A. Graf trädt
tillbaka, Fr. Novati och R. Renier, alla
framstående fackmän. Samtidens författare bedömas
originellt och insiktsfullt af Ben. Croce i
hans mycket bemärkta tidskrift, "La Critica"
(sedan 1903). Bland litteraturgranskarna i
"Nuova Antologia" märkas Giov. Cena (f. 1870)
och Giust. Ferri (f. 1857), båda äfven ansedda
romanförfattare. Förtjänta af erinran äro äfven
Erasmo Percopo (f. 1860) och Nic. Zingarelli
(f. 1850), som tillsammans utgifva "Studj di
letteratura italiana", samt vidare E nr. N
en c i ön i (d. 1896), Giu-seppe Chiari.ni
(d. 1908) och Giacomo B a r z e 11 o 11 i
(f. 1844). Särskildt som historiker har Guglielmo
Ferrero (f. 1871) väckt uppseende genom sitt
på nya synpunkter rika arbete "Grandezza
e decadenza di Roma". Om den italienska
periodiska pressen se Tidning och Tidskrift.
P.A.G.

Italienska nationalföreningen. Se Italien,
sp. 1054.

Italienska republiken. Se Cisalpinska.republiken.

Italienska språket tillhör den romanska
språkgruppen (se Romanska språk), utgör den
af främmande inflytelser minst förvanskade
fortsättningen af latinet och är folkets
språk i hela konungariket Italien (i Friuli är
folkspråket dock rätoro-manskt), på Corsica och
Malta, i schweiziska kant. Ticino samt i de till
Österrike hörande södra Tyro-len och adriatiska
kuststräckan Trieste-Pola. (Dessutom talas
italienska af omkr. 3J/2 mill. i utlandet bosatta
italienare. Se Italien, sp. 1030-31.) I samband
med framstegen i kultur utbildade sig tidigt i
Rom två varianter af latinet: skriftspråket, som
från formlärans synpunkt kvarhölls på ett äldre
stadium, men under användningen i litteraturens
tjänst fick en fint utbildad syntax; samt det
allmänna talspråket, vulgär-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0600.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free