Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1101
Italienska språket
1102
latinet, som af olika samhällsklasser och
generationer förenklades och omdanades, så
att det alltmera afvek från det jämförelsevis
oförändrade skriftspråket. I skilda landsändar
utsatt för grumlande påverkan af olika art,
uppdelade sig detta vulgärlatin i ett stort antal
såväl med afseende på ljudsystem som form-lära
och ordförråd mer eller mindre skarpt markerade
dialekter. Dessa brukar man fördela på följande
grupper: de rent italienska, som omfatta hela den
egentliga halfön och Sicilien; de gallo-italiska,
som talas i de delar af norra Italien, där galler
fordom bodde; de sardiska, som märkvärdigt
troget bevarat fornlatinets ljudsystem, de
ladinska i de nordöstra alptrakterna samt
de franko-provensalska i den nordvästligaste
delen af landet. - Emellertid fortfor latinet
länge att vara landets enda skriftspråk, mer
eller mindre korrekt alltefter de skrif-vandes
bildningsgrad. Det är först på 1200-talet, som
man tydligt spårar behof vet att använda landets
talspråk för skrifter, afsedda för dem, som ingen
bekantskap egde med latinet. Helt naturligt var
författaren då hänvisad till sin egen dialekt;
men nästan samtidigt uppstod en stark litterär
blomstring i Toscana, hvars dialekt stod latinet
nära och var den bäst utbildade af dem alla. Det
var på den toskanska dialekten, något förädlad,
som Dante, Petrarca och Boccaccio författade
flera af sina skrifter, hvilket kraftigt
bidrog att åt densamma bereda en litterär
supremati, som ytterligare befästes däraf, att
i högre kultur Toscana länge hade försteget
framför landets öfriga stater. Författare
från andra landsändar vande sig att betrakta
de store toskanske skriftställarnas arbeten
som språkmönster, och Toscanas dialekt i
dess -finaste form blef sålunda basen för
hela landets Utterära högspråk. Men vid sidan
af detta fortlefde kraftigt dialekterna icke
blott som talspråk, utan äfven som lägre organ
för litterär verksamhet. Så fortgår det ännu;
den dialektala litteraturen växer ständigt,
och t. ex. lustspels-författare använda med
förkärlek sin egen dialekt, som från scenen
klingar mera godmodigt hemtreflig än det förnäma
högspråket. - I många delar af landet är det
förenadt med svårighet att fullt tillegna sig ett
allmänt erkändt litterärt språk, och därpå beror
närmast den länge lifligt debatterade italienska
språkfrågan, ty man kunde ej enas om, hvar man
borde söka mönstret för sin stil, antingen hos
fullt godkända äldre skriftställare eller i de
bildade florentinarnas talspråk, som icke blott
är välljudande, utan äfven utmärkes för stor
rikedom på enkla, uttrycksfulla talesätt. Sedan
man fått god tillgång på ordböcker och andra
hjälpredor för kännedom om det florentinska
högspråket och efter föredöme af så populära
författare som Manzoni och De Amicis m. fl.,
kan man säga, att denna strid blifvit bilagd,
och detta i hufvudsak till förmån för Florens,
åtminstone med afseende på formlära och syntax,
under det att man i ordförrådet måste i mån
af behof lämna plats för glosor och termer
från andra delar af landet och äfven för
verkliga lånord. Särskildt i Nord-Italien och
i andra starkt dialektala provinser lär det
ofta förekomma, att föräldrar skicka sina
barn till skolor i Florens för att tidigt
göra dem förtrogna med landets erkändt bästa
talspråk. - Redan under det vulgärlatinska
stadiet började italienskan att starkt afvika
från skriftlatinet. Jämförd med detta, har
den betydligt reducerat såväl deklinations-
som kon-jugationssystemet, men i en rikare
användning af prepositioner och hjälpverb
vunnit ersättning för därigenom lidna
förluster, af hvilka de mest påtagliga äro
de af kasusändelser och genus neutrum, hvaraf
dock spår kvarlämnats hos pronomina, samt af
den passiva böjningsformen och flera aktiva
tempusformer. Nästan allt detta står i samband
därmed, att som finalkonsonanter latinets
m och s upphörde att uttalas, ty förlusten
af dessa särmärken vållade en konfusion, som
knappast kunde af hjälpas på annat sätt än det
angifna. Deras bortfall var en yttring af den för
italienskan mycket karakteriserande tendensen att
afsluta orden med vokalljud. Därigenom och genom
sina enkla och klara vokal-och konsonantserier
har den vunnit ett klangfullt välljud, som gör
den till det sångbaraste af alla kända språk. -
För en svensk, som kan tala sitt högspråk i raskt
tempo, med fin artikulation och klara vokalljud,
är det jämförelsevis lätt att tillegna sig ett
någorlunda exakt uttal af italienskan, sådan
den allmänt talas i det från olika landsändar
befolkade Rom, där många mindre noggrant än i
Toscana skilja mellan öppna och slutna e och o
samt mellan skarpa och lena s och z. Vokalljuden
äro: u ( - franskt OM), o (slutet = svenskt å
i får, öppet = svenskt å i fått), öppet a, e
(slutet = svenskt e i fe, öppet = svenskt ä i
färla), slutet i. Ljuden ö och y, våra slutna
o och u samt franska nasalvokaler förekomma
icke. I obetonade stafvelser äro vokalljuden
slutna, äfven finalt e, som uttalas ganska
tydligt. Tonvokalerna tänjas något framför
enkel konsonant; de fin åla uttalas kort och
kraftigt, oftast öppet. I diftongen ie gränsar
i till ;’, i uo utelämnas ofta det inledande
svaga M; de i dem dominerande e och o uttalas
öppet. Konsonantljuden tecknas dels med samma
bokstäfver som i svenskan, k och x saknas dock,
dels med digraferna ch, gh, ci, gi, gl, gn, se,
sci. Bokstäfverna /, j (vanligen ersatt af f),
l, m, n, q, r och v ange samma språkljud som i
högsvenskan. Explosivorna c (= k), ty p aspireras
ej; g, d, b äro tonande; digraferna ch och gh
ange framför e och i samma explosivljud som
c och g framför a, o, u. C och g framför e,
i och då de äro digrafer, ef, gi framför a, o,
u uttalas resp. tj, dj. Med gl anges nmljeradt l
(Ij); med gn en palatal nasal, där de båda ljuden
n och j alldeles sammansmält med hvarandra; se
framför e, i samt sci framför a, o, u motsvara
den svenska digrafen sj; s är vanligen skarpt,
men alltid lent framför de tonande konsonanterna
b, d, g, l, m, n, r och ofta mellan vokaler: z
oftast = ts, men stundom lent = ds. Dubbelskrifna
konsonanter ange, att ljudet bör insättas raskt
och tänjas; ex. caccfa (kattja), loggia (lådd j
a). Aspiration förekommer ej; alltså är h endast
en ortografisk hjälpbokstaf. Tonstaf-velsen är
vanligen den andra, men ej sällan den tredje
från slutet; om i utljud vokalen är betonad,
accentueras den i skrift i alla flerstafviga
och några enstafviga ord, och inom samma
ordgrupp starkes då uttalet af följande
initialkopsonant; dock ej efter artikeln,
personliga pronomina samt partiklarna di j ci,
vi, ne. I de flesta ordböcker lämnas upplysning
om ordens accentuering och någon ledning för
deras uttal i öfrigt.
Litt.: G. Gröber, "Grundriss der
romanischen philologie" (ny uppl. 1906),
i hvilket sammelverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
