Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jafa, kuststad i Syrien - Jafet, Noaks tredje son - Jafetisk - Jafetiter - Jaffa. Se Jafa - Jaffé, Philipp - Jaffna l. Jaffapatam, stad på en ö vid Ceylon - Jaffnapatam. Se Jaffna - Jafnhár, nord, myt. Se Hár - Jag, filos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid under namnet Jepu med en kananeisk
befolkning, i assyr. inskrifter under namnet
Jappu; som Judéens hamn spelade den en viktig
roll under makkabéernas krig, då den befästes
af Simon. Pompejus tog den från judarna, men
Cæsar gaf dem den åter. Den omtalas i Apg. 9:
36 ff.; 10: 5 ff.; 11: 5, 13 som Simon Petrus’
vistelseort. På denna tid stod den såsom
Judéen under de romerske prokuratorernas
förvaltning. Sedermera omtalas biskopar från
J. vid de stora kyrkomötena. Stor betydelse
erhöll staden som korsfararnas förnämsta
landningsplats. 1187 intogs den af Saladin,
återtogs 1191 af Rikard Lejonhjärta, men
föll sedan flera gånger i sarasenernas
händer. I senare tider blef J. ryktbart,
då Napoleon stormade staden 7 mars 1799
och lät nedskjuta 2,500 fångna turkar.
(E. S-e.)
Jafet, enl. l Mos. 5: 32 Noaks tredje
son. J. betyder ’’utvidgning" enl. den bibliska
härledningen i l Mos 9: 27, men skulle,
enligt en annan härledning, också kunna betyda
"skönhet". Den förra betydelsen kunde innebära
en hänsyftning på J:s afkomlingars utbredning
öfver många länder (se J a f e t i t e r), den
senare en hänsyftning på deras ljusa hudfärg. Man
har framställt den hypotesen, att J. skulle vara
identisk med den grekiska mytologiens lapetos,
fader till Prometheus, hvars son Deukalion var
grekernas Noak. J- P-
Jafetlsk, förr användt namn för den
indoeuro-peiska språkstammen.
Jafetiter kallas de folkslag, som enligt
folktaflan i l Mos. 10 äro afkomlingar af
den från den stora floden räddade Jafet (se
d. o.). Folktaflan tilldelar Jafet sju söner
och sju sonsöner samt gör honom sålunda till
stamfader åt fjorton folkgrenar. Knobel har i
arbetet "Die völkertafel der Genesis" ingått
i rätt detaljerade etnografiska undersökningar
rörande detta ämne. Med vetenskaplig bestämdhet
torde emellertid ingenting annat kunna påstås,
än att folktaflans jafetiter äro de europeiska
folken samt en del af de mindre-asiatiska och
asiatiska, hvilka, likartade till språk och
utseende, bruka kallas indo-europeiska, samt
möjligen ett eller annat folk, som gemenligen
icke räknas dit (såsom finska och iberiska
stammar). Den indoeuropeiska språkstaminen kallas
stundom den jafetiska. Se Indoeuropeiska sp råk.
J. P-
Jaffa. Se J af a.
Jaffé, P h i l i p p, tysk häfdaforskare,
af judisk börd, f. 1819 i Schwersenz (Posen),
d. 3 april 1870 i Wittenberg, blef 1840 student
i Berlin, arbetade under Ranke och drog tidigt
uppmärksamheten till sig dels genom ett par
historiska monografier (Ge-schichte des deutschen
reichs unter Lothar dem Sachsen, 1843; Geschichte
des deutschen reichs unter Konrad HL, 1845),
dels genom sitt utomordentligt omsorgsfulla
och viktiga regestverk "Re-gesta pontificum
romanorum" (1851; ny uppl. 1885-88 af Löwenfeld,
Kaltenbrunner och Ewald), omfattande tiden
fram till 1198. Men då J. på grund af sin börd
saknade utsikter på universitetsbanan, kastade
han sig 1850 på medicinen och promoverades
1853 till med. doktor. Redan samma år kallades
han emellertid att deltaga i utgifvandet af
"Monumenta Germaniae", som han 1863 lämnade på
grund af oenighet med ledaren. 1862 utnämndes
han till e. o. professor i de historiska hjälp
vetenska-
perna vid universitetet i Berlin och började 1864
utgifvandet af sitt andra storverk, "Bibliotheca
remin Germanicarum" (6 bd, 1864-73). Ehuru
J. 1868 öfvergick till kristendomen, syntes
dock utsikterna mörka för vidare befordran på
den vetenskapliga banan, och J. hemföll åt en
melankoli, som slutligen dref honom till döden
för egen hand. J. var en af sin tids främste
paleografer och urkundskännare; hans forskning
präglas af sällspord omsorg och skarpsinne.
T. H-r.
Jaffna 1. Jaffnapatäm [djaff-], stad på en ö
vid Ceylons norra kust. 33,879 inv. (1901). Den
europeiska delen bär en mera holländsk prägel
än någon stad på Ceylon. Den har en holländsk
reformert kyrka och flera kyrkobyggnader, som
härstamma från portugisernas tid. Invånarna,
hufvudsakligen tamiler, äro synnerligen
arbetsamma, och den af naturen sandiga ön
har genom deras arbete förvandlats till en
trädgård. - J., eller, som staden kallas af
infödingarna, Jalpannan, intogs af tami-lerna
omkr. 204 f. Kr. och innehades af tamiliska
rajaer till 1617, då portugiserna togo
platsen i besittning. Dessa undanträngdes
1658 af holländarna. Liflig missions- och
undervisningsverksamhet utvecklas af katoliker,
engelska kyrkans mission samt wes-leyanska och
andra missionärer. (J. F. N.)
Jaffnapatäm. Se Jaffna.
Jafnhår, nord. myt. Se H å r.
Jag, filos., den enhet, till hvilken en person
refererar sin erfarenhet, så att denna fattas
som dess erfarenhet. Jaget kan fattas antingen i
objektiv eller i subjektiv bem. - Det objektiva
jaget, föreställningen om mitt eget jag, knytes
först till det f y s i s k a jaget, den del af
den kroppsliga verkligheten, som jag fattar
som "min kropp". Uppfattningen af denna som
motsatt allt annat, hvilket fattas som något
främmande och yttre, grundar sig främst på, att
sinnesintrycken förmedlas af till kroppens yta
förlagda organ. Jag räknar till min kropp den del
af den kroppsliga verkligheten, hvilken därigenom
omedelbart förmedlar mina sinnesintryck. Därjämte
är min egen kropp omedelbart underkastad min
vilja, så att jag afsiktligt kan sätta många
af dess delar i rörelse och förflytta hela
kroppen. Jag räknar till min egen kropp det, som
måste följa med i rummet vid en förflyttning af
de öfriga delarna. Om däremot en del af kroppen
amputeras, så att jag ej längre genom den kan få
några sinnesintryck förmedlade, och den äfven
i det yttre afskiljes från kroppens öfriga
delar, så blir den något för mig främmande,
tillhör ej längre mitt kroppsliga jag. Likaså
kan en kroppsdel, som t. ex. domnar och därför
ej längre förmedlar de vanliga sinnesintrycken
och ej heller på vanligt sätt kan frivilligt
röras, äfven utan att af skilj as från det lokala
sammanhanget med den öfriga kroppen, förefalla
som ett i viss mån främmande föremål. Att
jag fortfarande räknar den till min egen
kropp, beror därpå, att jag om denna bildat
mig äfven en åskådlig totalbild på grund af
synuppfattningen (och dess kompletterande genom
fantasiföreställningar om de ej för mig synbara
delarna) samt till denna totalbild räknat delen
i fråga och fortfar att så göra, till dess att
ett lokalt af skilj ande egt rum. Såsom alla
mera komplicerade föreställningar är äfven
föreställningen om det kroppsliga jaget hos
den enskilda människan resultat af en gradvis
försiggående ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
