Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jag, filos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1163
Jag
1164
veckling. För det späda barnet finnes ännu icke
någon bestämd motsättning mellan dess kropp och
andra kroppar; därför kan den lille t. ex. bjuda
sin fot en karamell, alldeles som han skänker den
åt en lekkamrat. Först de antydda erfarenheterna
af kroppsdelarnas betydelse som villkor för
sinnesförnimmelserna samt af deras villighet
att lyda viljans impulser leda småningom till
föreställningen om den egna kroppen, skild
från de andra kroppsliga föremålen, och till
sist fullständigas denna föreställning genom
uppfattningen af hela kroppen, sådan denna
skulle te sig för en betraktare, som kunde
se den från alla dess olika sidor. För de
flesta torde en viss del af kroppen, särskildt
hufvudet med syn-och hörselorganen, förefalla
som i egentligare bemärkelse bildande det egna
kroppsliga jaget än t. ex. extremiteterna,
och detta särskildt sedan man så vant sig
vid föreställningen om hjärnan som tankens
närmaste organ, att man tycker sig "känna",
att det är hufvudet, som tänker. Härvid torde
ock föreställningen om hufvudet som framfor
andra kroppsdelar utgörande det egentliga
kroppsliga jaget ytterligare förstärkas genom
insikten om, att de flesta andra kroppsdelar
möjligen kunna amputeras och personen ändock
lefva, under det att en halshuggen människa
måste vara en död människa, en kropp sålunda,
som förlorat sin personlighet och icke längre
är ett jag. - Det objektiva jaget kan ock fattas
som psykiskt. Man kan nämligen med sitt jag mena
något personligt, okroppsligt, för hvilket den
egna kroppen är blott ett jämförelsevis yttre
organ. Jagföreställningen är då föreställningen
om personen själf såsom skild från all annan
verklighet. Innehållet i denna föreställning
skulle då egentligen bero på den erfarenhet
man haft af sig själf som person. Däri ingår
då en viss uppfattning af ens egen karaktär,
sådan man tror sig ha lärt känna denna, samt af
ens egen tankeförmåga, ens känslas och viljas
styrka och riktning o. s. v. Men samlifvet
med andra människor och deras uppskattning
af ens personlighet inverka i de flesta fall
starkt på ens egen föreställning om denna,
så att t. ex. den, åt hvilken tillerkänts
en chefsställning i samhället, också själf
känner sig som en chefsnatur och anser sig ej
blott på grund af sin yttre ställning, utan
ock i följd af sin inre värdighet förtjänt
af aktning och åtlydnad. Så kan den ytlige
med hvarje ny titel få en ny föreställning
om sitt eget personliga jag. Å andra sidan
sammankrymper lätt föreställningen om det egna
jaget under inflytande af andras missaktning,
till dess att den, som af andra ständigt
behandlas som underlägsen, aldrig kan tänka på
sig själf utan den förklenande bitanken "jag
stackare". Detta beroende af andras uppfattning
af ens personlighet visar naturligtvis en osj
älf ständighet och är ett tecken på jagets
svagare utveckling. Den till en stark karaktär
utbildade personligheten är höjd öfver de andras
omdömen; han vet sitt eget värde och låter sig
af andra förledas hvarken att underskatta eller
of verskatta detsamma. Till föreställningen
om det egna personliga jaget kan mer eller
mindre intimt anknytas uppfattningen af de
andra personer eller de verksamhetsområden, med
hvilkas intressen man identifierar sina egna,
så att man t. ex. känner sig träffad af den
ära eller den skymf, som vederfares ens familj,
ens samhällsklass eller fosterland. I samma mån
som de personliga förbindelserna äro
innerliga och personen liksom uppgått i sin
verksamhet, kan på detta sätt det egna jaget
liksom utsträckas till att omfatta äfven andra
personer och på sätt och vis äfven opersonliga
verkligheter. Men denna jagets utvidgning
gäller blott det omedelbara sättet att reagera
mot lifvets erfarenheter och hindrar icke, att
man i reflexionen kan bibehålla medvetandet om
skillnaden mellan sitt eget jag och allt annat/ -
Eörande det subjektiva jaget, jaget som subjekt
för sina upplefvelser, finnas inom den nutida
psykologien två skarpt motsatta åsikter. Enligt
associationspsykologiens åskådningssätt finnes
egentligen ingen själfständig, permanent enhet
hos personen, utan dennas hela verklighet
utgöres af de dels samtida, dels successiva
enskilda själsfunktionerna. Åt en sådan
uppfattning gaf Hume ett drastiskt uttryck,
då han sade, att jaget intet annat är än
"en knippa perceptioner". Nutida psykologer,
som tillhöra samma riktning, ha visserligen
fullständigat detta påstående genom att erkänna
äfven minnenas, känslornas och viljeyttringarnas
insatser i det personliga lifvet. Men flera af
dem, t. ex. Ziehen och Ebbinghaus, förneka lika
bestämdt som Hume jagets substantialitet. Andra
representera däremot en substantialistisk
riktning inom psykologien, förmenande, att
medvetandet nödvändigt förutsätter någon, som är
medveten, tanken någon, som tänker o. s. v. De
antaga därför ett jag i betydelsen af en i
viss mån perdurerande substans, ehuru denna
visserligen ej antages vara ett okändt något,
som liksom står bakom själslifvet, utan till
detta erkännes stå i ett sådant inre förhållande,
att själsfunktionerna utgöra dess eget lif. Detta
jag behöfver enligt denna åsikt ej alltid vara
om sig själf medvetet, så att jaget på samma
gång skulle vara sitt eget objekt; ofta gå vi så
upp i den objektiva verklighetens uppfattande,
i våra känslor eller vår viljas sträfvanden, att
hvarje tanke på det egna jaget för tillfället
skjutes tillbaka: vi kunna vara "medvetna",
utan att vara "själfmedvetna". Men detta
betyder då enligt denna uppfattning icke, att
funktionerna därvid äro subjektslösa fenomen,
utan de äro äfven därvid funktioner af jaget,
låt vara att detta för tillfället verkar
utan själf reflexion. Anhängarna af en sådan
grunduppfattning inom psykologien hänvisa till
medvetandets enhet, till skillnaden mellan
olika personers medvetanden och till sådana
"funktionella dispositioner" som minnet, vanan
och karaktären som psykologiskt oförklarliga,
om man förnekar jagets substantialitet. Och det
förefaller ock, som om associationspsykologien
icke skulle kunna antaga dessa permanenta
dispositioner och förklara, hvarför man alltid
kan med sådan bestämdhet skilja mellan sina
tankar eller känslor och andras, utan att
söka förklaringsgrunden i de olika mänskliga
hjärnor, hos hvilka tankarna och känslorna
uppstå. Förnekandet af den psykiska substansen
skulle då endast mynna ut i antagandet i
stället af en materialistiskt fattad substans,
en åtminstone relativt perdurerande, kroppslig
"bärare" af själslifvet. - Mot den härmed antydda
substan-tialistiska teorien om jaget tyckes
den s. k. person-lighetsfördubbling tala, som
konstaterats i flera patologiska fall; men dessa
torde kunna fattas som genom associationernas
afbrytande framkallade rubbningar af jagets
funktioner, utan att man behöfver antaga någon
upplösning af jaget själft. - Naturligtvis har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
