- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1173-1174

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jahn - Jahn 1. Fredinand Heinrich J - Jahn 2. Jens Harald Fibiger J - Jahn, Johann Christian - Jahn, Otto - Jahn-stiftung. Se Jahn, F. L. - Jahu. Se Jah - Jahveh. Se Jehovah - Jahvisten. Se Pentateuken - Jaik. Se Ural - Jaime, spansk namnform för Jakob - Jaina, afdelning af Jina, ind. religionshist.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1173

Jahn-Jaina

1174

historie under unionskongerne (1835). Som
grund-läggare och medredaktör af "Magazin for
militair videnskabelighed" (1818-27) skref
J. flera mindre afhandlingar, bl. a. Udkast til
grevefeidens historie och Skaanes adskillelse
fra Danmark under den efter Christoffer II:s
död opstaaede mellemregjering og g jenf orening
under Valdemar Ätter dag (1827). - 2. Jens Harald
Fibiger J., den föregåendes son, f. 1818, blef
löjtnant 1835 och stupade i kriget 1849. Han
författade De danske auxiliairtropper 1689-97
og i den spanske successionskrig (1840 -41).
lo. 2. E.Ebg.

Jahn, Johann Christian, tysk filolog, f. 1797,
d. 1846, är mest bekant som redaktör af. det
på B. G. Teubners förlag i Leipzig utgifna
samlingsverket "Bibliotheca scriptorum grsecorum
et romanorum" (1825 ff.) samt förste ledare af
tidskriften "Jahrbiicher fiir philologie und
pädagogik" (1826 ff.).

Jahn, Otto, tysk filolog, arkeolog och
musikskriftställare, f. 1813 i Kiel, d. 1869
i Göttingen, var vid Berlins och Leipzigs
universitet lärjunge af Gottfr. Hermann,
Böckh och Lachmann, blef 1836 filos. doktor,
utbildade sig vidare i Paris och Kom samt
inrättade 1839 vid Kiels universitet ett
slags arkeologiskt seminarium, men kallades
1842 till Greifs-wald som c. o. professor i
klassisk litteratur och arkeologi samt blef
1845 ord. professor där och 1847 vid Leipzigs
universitet, där han knöt arbetsgemenskap med
sin förre lärjunge Th. Mommsen. På grund af
sitt deltagande i de nationella rörelserna
1848 och 1849 blef han suspenderad och
af-sattes 1851 af regeringen. 1855 kallad
till Bonn som ord. professor, verkade han i
denna befattning till sin död, under sista
årtiondet med bruten hälsa. - J. var en
ädel personlighet med mångsidiga intressen
och outtröttlig arbetsdrift. Han egnade sig
med största nit åt sin lärarverksamhet och
utöfvade ett ansenligt inflytande på den
klassisk-arkeologiska vetenskapen, särskildt
genom sin strängt filologiska metod och sitt fina
konstsinne. Utom en ansenlig mängd uppsatser i
lärda tidskrifter lämnade J., hvad beträffar hans
läroämnen, dels kritiska editioner af Persius
(1843, 1851, 1868), Censorinus (1845), Florus
(1852), Juvenalis (1851, 1868) m. fl. auk-torer,
dels författade han flera utförliga arkeologiska
monografier. Hans Beschreibung der vasensammlung
in München (1854) inledes med en omfångsrik och
grundläggande af handling om vaskännedomen. Såsom
litteraturhistoriker och biograf utgaf
J. "Goethcs briefe an Leipziger freunde" (1849,
1867) och "Goethes briefe an Voigt" (1868)
samt skref öfver Winckelmann (1844), G. Hermann
(1849), L. Vhland (1863) m. fl. Flera af hans
lefnadsteckningar samlades i Biographische
aufsätze (1866). Alltifrån barndomen idkade
J. musikstudier, komponerade själf sånger,
började i Leipzig samla Seb. Bachs manuskript,
stiftade "Bach-gesellschaft" för dessas ut-

gifvande samt gaf företaget den
filologisk-kritiska karaktär, som sedan har
präglat monumentaleditionerna af de store tyske
musikernas verk. J:s mest betydande biografiska
verk är W. A. Mozart (4 bd, 1856-59, 3:e uppl. i
2 bd 1889-91; svensk öfv.: "W. A. Mozart", 2 dlr,
1865), den första värdiga tondiktarbiografi,
som någon åstadkommit, ett mästerverk af kritisk
metod. Han skildrar däri Mozart och hans verk
inom en bred ram af tidsförhållanden. En mängd
af J. samladt material lades sedermera till
grund för Thayers Beethovenbiografi och Pohls
Haydnbiografi. J:s Gesammelte aufsätze uber
musik (1866) innehålla bl. a. hans skarpt
klandrande analyser af Wagners musikdramer.
E. F-t.

Jahn-stiftung. Se Jahn, F.-L.

Jahu. Se J a h.

Jahveh. Se J e ho v a h.

Jahvisten. Se Pentateuken.

Jaik. Se Ural.

Jaime [cha^me], spansk namnform för Jakob.

Jaina [djaina], afledning af Jina (se nedan),
eg. "som hör till, (på något sätt) sammanhänger
med Jina", ind. religionshist., namn på en medlem
i det religiösa samfund, som bekänner sig till
den lära om frälsningen, hvilken funnits och
fortplantats af olika i tidernas fullbordan
successivt uppträdande jina’er ("öfvervinnare",
"världsfrälsare") och omfattas af den af den
siste Jina, Vardhamäna 1. Mahävira, stiftade
munkorden, Jinaorden. Läran bör kallas j i n
i s m, men går vanligen under benämningen j a
i n i s m (efter ordet Jaina); orden däremot
heter Jainaorden 1. jinisternas (jainisternas)
orden. Samfundet är spridt i Indiens städer,
be-kännarna tillhöra merendels den rikare
handelsklassen till ett antal af omkr. l,3
mill. Lära och lif gå ut på befrielse från
själavandringen (samsära) och från världen
(moksa, nirväna) genom de tre ädelstenarna
I. "riktig tro" (på Jina), II. "riktig
lära" (kunskap, vetande), III. "riktig
vandel". Samfundet är indeladt i munkar
och lekmän (jämte systrar). Enligt jinismens
filosofiska system är världen oskapad och evig
utan någon skapande eller uppehållande gud,
men bestående af substanser: a) liflösa (ajwa),
omfattande dharma (moralisk förtjänst), adharma
(synd), hvilka utgöra de båda själavandringen
bestämmande faktorer eller principer (karman),
äkäca (luften, rummet, etern), kala (tiden),
atomerna samt atomförbindelserna; b) lefvande
väsen, själar (jiva). individuella existenser,
som i världskretsloppet äro förbundna med
kroppar, hvilka försvinna i nirväna. Besjälade
äro också jorden, vattnet, vinden, elden
och växterna, men med blott ett sinne;
djuren ha olika antal sinnen alltefter sitt
utvecklingsstadium. Världsbyggnaden tänker
sig jinisten på samma sätt som buddisten eller
bramanen: med sju (eller flera) helveten under
jorden och ett flertal himlar ofvan (hvaraf de
12, hos digambarasekten 16, nedersta benämnas
kalpa). Af de fyra klasser öfverjordiska
väsen, som jinismen antager, bo Väimänika’erna
(invånarna i vimäna, "gudaboning") eller gudarna
i inskränkt mening i himlarna och behärskas af
10 indra’-er (gudakonungar). Gudarna äro tidliga
existenser, sidoordnade med andra lefvande väsen,
underkastade själavandringen. Egentlig dyrkan
tillkommer blott Jwa’erna, som bo på världens
högsta topp ofvanför gudarna. Världskretsloppet
fortgår i regelmässigt återkommande
världsperioder delvis af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free