Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Erlandsön, dansk prelat - Jakob Evangelisten - Jakob från Jüterbogk - Jakob fråm Mies - Jakobiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1189
Jakob Evangelisten-Jakobiner
1190
stridsfrågorna skulle afgöras genom
skiljedom. Under hemresan dog han 18 febr. 1274
på Eugen. För att skaffa konungahuset en ny
fiende arbetade han ifrigt för äktenskapet
mellan änkedrottning Mechtild och Birger jarl.
E- Ebg.
Jakob Evangelisten, den för öfrigt okände
författaren till Protevangelium Jacobi
(inledning till den evangeliska historien),
ett af de s. k. apokry-fiska evangelierna,
antagligen från 2:a eller 3:e årh. Denna skrift
skildrar Marias barndoms- och ungdomshistoria
till Jesu födelse, magernas besök och flykten
till Egypten. Den senare traditionen har gjort
denne Jakob identisk med Jakob, "Herrens
broder", författaren till Jakobs bref.
J- P-
Jakob från Jiiterbogk, en af reformationens
förelöpare, f. omkr. 1381 i närheten af
Jiiterbogk i nuv. prov. Brandenburg, d. 1465
(1. 1466) i kartu-sianklostret i Erfurt. Som munk
bar han namnet Jakob, men hans egentliga namn
var Benedikt Stoltzenhagen. Redan som yngling
ingick han i det polska cisterciensklostret
Paradisus, hvaraf han äfven kallas Jacobus de
Paradis o. Vid universitetet i Krakau förvärfvade
han sig både filosofisk och teologisk grad och
anställdes som professor. Vid sextio års ålder
utträdde han ur cister-ciensorden, hvars regler
syntes honom vara för milda, och inträdde i
den strängare kartusianorden, i hvars kloster
i Erfurt han framlefde sina sista tjugufem
år. Anställd som professor i rättsvetenskapen vid
Erfurts universitet och som universitetsrektor
från 1455, vände han sig i föreläsningar och
skrifter mot det sedliga förfallet i kyrkan
och yrkade särskildt på en sedlig reformation
i kloster-väsendet. I dogmatiskt afseende var
han rättrogen katolik, men i kyrkopolitiskt
afseende var hans ståndpunkt densamma som de tre
s. k. reformatoriska kyrkomötenas: kyrkomötet är
kyrkans representation, icke påfven, som blott är
kyrkans förste ämbetsman; ofelbarheten genom den
Helige andes ledning är gifven åt kyrkan, icke åt
påfven. I en skrift, tillegnad påfven Nikolaus V
vid hans tron-bestigning: Avisamentum ad papam
pro reformatione ecclesice, utvecklar han sina
reformationstankar. Då intet afseende fästes
vid densamma, klagade han i en annan skrift, De
septem statibus ecclesice, öfver kyrkans hopplösa
tillstånd, förtviflande om möjligheten af en
kyrkans reformation. J- P-
Jakob från Mies [mis], äfven kallad Jaco-b e 11 u
s, en af Hus’ verksammaste vänner och medarbetare
samt en af utrakvisternas anseddaste teologer,
d. 9 aug. 1429. Han studerade i Prag samt blef
sedermera professor i filosofi vid universitetet
där och kyrkoherde vid Mikaelskyrkan. Redan
1410 uppträdde han i akademiska disputationer
med ifver till försvar för Wycliffes åsikter. Då
konung Venceslav ville åstadkomma en förlikning
mellan Hus och den bömiska kyrkans målsmän,
inlämnade J. tillsammans med Hus på en
provinsialsynod i Prag ett aktstycke, hvari
han uttalade sig med största frimodighet och
afrådde från "att köpa fred på bekostnad af Jesu
Kristi sanning". Efter att i slutet af 1414 i
en disputation ha försvarat natt-vardsfirandet
under både bröd och vin, räckte han en dag
ej långt därefter under en nattvardsgång
i Mikaelskyrkan kalken äfven åt lekmännen,
och detta blef signalen till en brytning med
det traditionella nattvardsfirandet äfven i
hufvudstadens andra kyr-
kor. J. uppträdde till
försvar för barnkommunion 1417.
J. P.
Jakobiner (fr. Jacobins), namn på en
politisk klubb under den stora franska
revolutionen. Begynnelsen till denna ryktbara
klubb var en förening, som 1789 bildades af några
medlemmar af konstituerande nationalförsamlingen,
medan denna ännu residerade i Versailles. Emedan
dess första medlemmar voro från Bretagne,
fick föreningen namnet Bretonska (bretagniska)
klubbeji. Dess ledare voro Duport, Barnave och
bröderna Lameth, hvilka hade största inflytandet
inom den konstituerande församlingens vänster
och, ehuru icke republikaner, arbetade på
en radikal ombildning i Eousseaus anda af
Frankrikes statsskick. När konstituerande
nationalförsamlingen flyttade till Paris,
följde klubben med; den antog namnet
Författningsvännernas sällskap ("Société des
amis de la constitution"), men dess medlemmar
började nu allmänt kallas jako-
Fig. 1. Jakobinklubbens lokal (då klubben
sprängdes efter Kobespierres störtande 28
juli 1794. Märk "frihetsträdet" utanför).
Efter samtida gravyr.
biner, efter sin nya lokal (fig. 1) i ett
vid gatan S:t Honoré beläget kloster, hvilket
tillhört dominikanmun-karna, eller, såsom de i
Frankrike också kallades, jakobinerna. Därigenom
att allmänheten fick tillträde till klubbens
förhandlingar, blef den en medelpunkt för Paris’
revolutionärer; genom dotterloger i landsorten,
som mottogo förhållningsorder från moderklubben,
fick den ledningen af den revolutionära
omstörtningen i hela landet, och den lyckades,
ej minst genom stödet af Paris’ revolutionära
pöbel, väsentligen bestämma den konstituerande
nationalförsamlingens författningsverk. Den
kungliga familjens misslyckade flyktförsök till
Varennes (20 juni 1791) framkallade emellertid en
republikansk rörelse, som ryckte med sig äfven
jakobinklubben. Denna beslöt en stormpetition
om Ludvig XVIrs af sättning, och en sådan kom
också till stånd 17 juli s. å. på Marsfältet,
hvarvid folkmassan icke utan blodsutgjutelse
skingrades af ordningsmakten. I sista stund hade
klubben dragit sig tillbaka från företaget, men
dess monarkiskt sinnade medlemmar med Duport
och hans vänner i spetsen funno sig dock nu
föranlåtna att utgå därur och i stället bilda
Feuillantklubben (se d. o.). Meningen var att
därigenom öfverflygla jakobinklubben, men denna
lyckades behålla de flesta dotterklubbarna och
blef nu härden för den våldsamma agitation
mot konungadömet, som uppstod, sedan den
konstituerande nationalförsamlingen l okt. 1791
aflösts af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
