Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakobiter - Jakobiter 2. Anhängarna af den Stuartska dynastien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1193
Jakobiter
1194
lertid själfva till vapen. I sept. 1715
började lord Mar i Skottland ett uppror,
som spred sig äfven till norra England, men
illa organiseradt och mött af den kraftigt
ingripande engelska regeringen, kunde det effter
den oafgjorda drabbningen vid Sheriffmuir och
rebellernas förlust af Preston (nov.j anses
misslyckadt. Först i dec. kom pretendenten
till Skottland och lät kröna sig i Scone, men
redan i febr. 1716 måste han fly, och en sträng
efterräkning följde: bland andra måste 2 peerer
och 34 ledamöter af underhuset vandra till
stupstocken. I samma dagar, innan det totala
misslyckandet var kändt på kontinenten, sökte
såväl hertigen af Orleans, hvilken som regent då
styrde Frankrike efter Ludvig XIV:s död, som den
då landsflyktige Bolingbroke (efter hertigen af
Berwick ledare af pretendentens politik) genom
vackra förespeglingar locka Karl XII att aktivt
ingripa till pretendentens hjälp. Äfven efter
sin snöpliga återkomst framhöll denne själf vid
ett hemligt möte med Sparre i Paris (mars 1716)
sin saks stora möjligheter, och i en vidlyftig
deduktion utlade jakobiterna rättvisan och den
väntande framgången af ett svenskt angrepp ju
förr dess hellre. På våren 1716 talades i London
öppet om en förestående svensk expedition från
Göteborg, och engelska regeringen fordrade i en
mot diplomatisk kutym genom östersjöflottans chef
Norris till Karl ställd not, att denne skulle
högtidligt lofva att ej direkt eller indirekt
hjälpa pretendenten och ej heller lämna jakobiter
fristad i Sverige. Noten lämnades obesvarad. Då
baron Goertz (se denne) under senare hälften
af 1716 i Holland förgäfves opererade för ett
lån för inköp af örlogsfartyg och värfning af
matroser m. m., som behof des för ett anfall på
Norge, erbjöds honom från jakobitiskt håll, både
från England och Avignon, där pretendenten då
höll sitt hof, 60,000 pd st. endast mot löftet,,
att Karl i en egenhändig skrifvelse försäkrade
om hjälp. En liflig brefväxling utspann sig
mellan Goertz, Sparre och Gyllenborg, hvilka
bägge senare, då som förut, lifligt förordade
saken. Jakobiterna föreslogo utrustandet af en
expedition från Göteborg i mars 1717. Goertz
underrättade Karl XII om deras projekt och ansåg,
att man kunde mottaga deras pengar i form af
purt lån - ty pengar måste anskaffas på hvad sätt
som helst - utan att förbinda sig till annat än
återbetalning. Då jakobiterna gjorde svårigheter
att lämna pengar på dessa villkor, lät Goertz
i sin nöd dem förstå, att konungen skulle
gå med och att 10,000-12,000 svenskar kunde
disponeras för ändamålet. Goertz fick i Paris i
jan. och febr. 1717 mot lånereverser, ställda på
generallöjtnant Dillon, 175,000 livrés och begaf
sig därpå tillbaka till Holland, där han stämt
möte med Gyllenborg, för att få mera pengar och
för att söka komma i förbindelse med tsar Peter,
vid denna tid Georgs bittre ovän, som sades vara
en gynnare af pretendenten och vara böjd för en
uppgörelse med Sverige. Emellertid hade engelska
regeringen sedan en tid tillbaka låtit öppna
och dechiffrera Gyllenborgs korrespondens samt
således kunnat följa utvecklingen af de svenske
ministrarnas jakobitiska förbindelser och med
oro sett Goertz’ trefvande till ett närmande
till tsaren. Den lät i jan. 1717 arrestera
Gyllenborg och konfiskera hans papper samt
lyckades samtidigt förmå prov. Hollands ständer
-att vidtaga liknande åtgärder mot
Goertz. Denne hade just i Amsterdam sammanträffat
med en jakobitisk emissarie (Jernegan) och
tsarens skotske lifmedikus Erskine, en frände
till lord Mar, då han varskoddes om faran och
flydde; men han greps i Arnhem i prov. Gelderland
och sattes där i strängt fängelse. För att
försvara sitt brott mot folkrätten, hvilket
väckte lika oerhördt uppseende i Europa som
den afslöjade intrigen, lät engelska regeringen
trycka Gyllenborgs interciperade korrespondens
(i 17 uppl., på engelska, franska, tyska och
holländska). Man väntade öppet krig mellan
Sverige å ena sidan samt England och Holland
å den andra på grund af sändebudsrättens
kränkning. Sedan emellertid regenten i juli
1717 tillställt Georg en högtidlig förklaring
af innehåll, att han, med den kännedom han
hade om Karls verkliga dispositioner, kunde
försäkra, att konung Karl ej haft del i de
planer, som tillskrifvits hans ministrar,
återfick Gyllenborg i samma månad friheten,
samtidigt med att Gelderlands ständer på eget
bevåg öppnade fängelsets dörr för Goertz. "Den
svenska sammansvärjningen" (the swedish plot)
stannade på papperet. Jakobiterna förlorade
dock icke modet. Hemliga emissarier bearbetade
sinnena i Sverige (Jernegan 1717-18) och
Ryssland (själfve hertigen af Ormond opererade
från Mitau); för att lugna England lät tsaren
officiellt dementera ryktet om deras förbindelser
med ryska regeringen. Jakobiterna ansträngde
sig att befordra fred emellan Sverige och
Ryssland, i hopp om deras gemensamma understöd,
och pretendenten förespeglade Spanien,
som fått England till fiende, de nordiska
makternas medverkan till ett spanskt anfall
på England. Det är jakobitiska intriger man
har att tacka för den länge trodda berättelsen
om en mellan Sveriges, Rysslands och Spaniens
ledande statsmän planerad allians i syfte att
sätta pretendenten på Englands tron. Karl XII:s
död verkade förkrossande på jakobiterna. Just
vid den tiden sände Spanien, med beräkning
på de nordiska makternas stöd, en flotta till
Skottland, men den skingrades af stormen, och
endast ett par fregatter framkommo 1719 till den
skotska ön-Lewis. Ett försök 1745 af Jakobs son,
Karl Edvard, att med vapenmakt upprätta "Jakob
III:s" tron lyktades med jakobiternas nederlag
vid Culloden (1746). Jakobitcheferna af rättades
eller deporterades, och därmed var det för alltid
slut med partiets makt, om än många efter den
tiden funnos, som i hemlighet önskade Stuartarnas
restauration. Ännu verka åtskilliga jakobitiska
föreningar i "legitimitetens" intresse, och deras
kandidat, i egenskap af Maria Stuarts ättling
i rakt nedstigande led, till Storbritanniens
tron ("Maria II") är prinsessan Maria Teresia
af Modena (f. 1849), förmäld med prins Ludvig
af Bajern (se "The legitimist calen-dar",
1899). - Litt.: Se, utom de i art. Goertz
åberopade arbetena, Högg, "Jacobite relics"
(2 bd, 1819), Jesse, "Memoirs of the pretenders
and their adherents" (2 bd, 2:a uppl. 1856),
Chambers, "History of the rebellion of 1745"
(senaste uppl. 1869), "The jacobite attempt of
1719" (1895), Colin, "Louis XV et les Jacobites"
(1901), "Calen-dar of the Stuart papers" (I-III,
1902-07; förvarade i Windsor, utg. af Historical
manuscripts commission genom F. H. Blackburne
Daniel), Chan-ge, "George I and the northern war"
(1909) och P. Sörensen, "Sverige och Frankrike
1715-1718"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
