- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1201-1202

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakt, den handling, hvarmed man syftar att fånga ... djur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1201

Jakt

1202

eller döda vilda däggdjur och fåglar. - Med
jaktkunskap i vidsträckt bemärkelse menas dock
icke endast kännedom om, huru man i nämnda
af-seende lämpligast bör gå till väga samt
huru vid jakt behöfliga tamdjur, vapen och
redskap skola på bästa sätt skötas och för
ändamålet användas, utan äfven om hvad som
bör iakttagas i och för villebrådets vård och
förökande samt jaktbytets behandling. Till
jaktkunskapen hör vidare, och det i främsta
rummet, en noggrann kännedom om de jaktbara
djurens utseende, lefnadssätt, fortplantning
och vanor. Den kan således lämpligen indelas
i följande hufvudafdelningar, nämligen: a) de
jaktbara djurens naturhistoria (j a k t z o o
l o g i); b) jakthundens vård och dressyr; c)
jaktens utöfvande; d) jaktvård; e) vildafvel
och f) jaktbytets behandling. Efter de olika
sätt, på hvilka jakten be-drifves, skiljer
man mellan: 1. D re f- 1. klappjakt, sådan,
vid hvilken manskap nyttjas vid villebrådets
framdrifvande till skyttarna. Olika slag af sådan
jakt äro slutna dr ef skall, vattenslutna dr
ef skall, rundskall, öppna dref, "lukaschjakt"
(se d. o.) och närbesläktade drefformer samt
dref med pipa på spårsnö. 2. Jakt med hundar,
hvaraf må framhållas jakt med drifvande hundar
(stöfvarjakt och parforsjakt; se Jaktridning),
jakt med stående hund 1. hönshiind, jakt med
skällande fågelhund, grytjakt samt hetsjakt
(se d. o.). 3. Ståndskytt e, den jakt, hvarvid
jägaren ställer sig i forsat för villebrådet,
för att afvakta dess ankomst eller lockar
det till sig på lämpligt sätt. Af detta slags
skytte må nämnas skytte vid djurets växel (se
Växel) och på drag, vid djurets lya 1. ide,
för bulvan 1. vettar, för uf, vid åtel samt
för lock. 4. Gångskytte (ty. piirschen,
eng. stalking), en jaktmetod, hvarvid jägaren
utan biträde af hund uppsöker det vilda antingen
genom att följa dess spår eller genom att
genomströfva dess vanliga uppehållsorter. I
Sverige brukas gångskytte hufvudsakligen
vid spårsnö på hare, här och där, mest af
allmogejägare, på älg samt i södra delarna af
landet på rådjur (hvarvid jägaren stundom närmar
sig villebrådet i vagn). I Norge är gångskytte
på vildren högt uppburet som idrott, likaså står
gångskytte i anseende i England och Tyskland,
där hjort och delvis äfven rådjur allmänt fällas
medelst detta jaktsätt. I polartrakterna liksom
i allmänhet i exotiska länder är det den så godt
som enda jaktmetoden; äfven bland naturfolken är
detta jaktsätt det vanligaste; och jägarfolken,
särskildt Amerikas urinvånare, äro mästare i
dess utöfvande. 5. Fångst med olika giller och
redskap samt gift. (Se D j u r f å n g.) - Jakten
benämnes äfven efter det villebrådsslag, som är
föremål för densamma, t. ex. älgjakt, räfjakt,
äfvensom efter den hundras, som därvid användes,
t. ex. stöfvarjakt, hönshunds-jakt o. s. v. Förr
skilde man mellan den s. k. "stora jakten" och
"lilla jakten". Till den förra räknades inom
Sverige till en början endast älg, hjort och
rådjur, men sedermera äfven vildren och svan. I
andra europeiska länder hörde till densamma
jämväl gems, stenbock och vildsvin äfvensom
björn, varg och lo samt, bland fåglarna,
örn, trapp, fasan, trana, häger, tjäder och
understundom äfven orr-fågel, hvaremot rådjur på
kontinenten räknades till den lilla jakten. De
till stora jakten hörande djuren plägade man
benämna högdjur (se d. o.). Till lilla

jakten hörde allt öfrigt villebråd. Somligstädes
hade man äfven en s. k. "mellan j akt", till
hvilken hörde rådjur, vildsvin, orre och järpe.

Jaktens historia sträcker sig lika långt tillbaka
som människosläktets egen, och redan under den
förhistoriska tiden idkades jakt, såsom fynd från
kvar-tärperioden utvisa. De äldsta kulturfolken,
såsom assyrierna och egypterna, synas ha flitigt
of vät jakt, hvilket man kan sluta till af
jaktbilderna på deras äldsta minnesmärken
(jfr 2:a illustrationssidan till A s s y r i
e n och fig. 6 å pl. 4 till art. Egypten). Hos
fornperserna var jakten en med förkärlek omfattad
idrott. Deras konung Cyrus (559-529 f. Kr) höll
ett så stort antal jakthundar, att till deras
underhåll skatterna från fyra större städer
knappt förslogo. Enligt Homeros voro grekerna
redan 1,000 år f. Kr. mycket begifna på jakt;
högst i anseende stod rof-djursjakten, hvilken
gällde som en ärofull bragd och en öfning för
kriget, hvarför ock ungdomen flitigt öf-vades
däri. Jämväl forntidens romare voro vänner af
jakt, men icke i så hög grad som grekerna, och så
var fallet äfven med de gamle germanerna. Inom de
skandinaviska länderna voro de äldste invånarna
ett vildt jagar- och fiskarfolk, som strofvade
fritt omkring i de vidsträckta, med villebråd
rikt försedda skogarna, därvid hufvudsakligen
lifnärande sig af jaktens och fiskets byten. Med
befolkningens tilltagande odling trädde
där, liksom annanstädes, boskapsskötseln och
jordbruket mera i förgrunden, men jakt öfvades
fortfarande ganska flitigt, dels som näringsfång,
dels till husdjurens skydd mot rofdjur. Äfven
vid en mera framskriden kultur, då jakten som
näringsgren blef af underordnad betydelse,
har densamma, som idrott, omfattats med lifligt
intresse, hvilket förhållande ännu fortfar. Till
de äldsta jaktvapnen höra klubban, kastspjutet,
rännsnaran och slungan, gjord af läder. Samtidigt
med dessa vapen och äfven sedermera nyttjades
allmänt en af en böjlig trädgren förfärdigad
båge, som spändes med en djursena och hvarmed en
tämligen lång pil af sköts. Denna var försedd
med spets af ben eller sten eller, längre fram
i tiden, af metall. Efter hand utbyttes den
enkla träbågen mot armborstet (se d. o. med
fig.). Detta utträngdes småningom af eldgeväret,
som ej allmänt användes till jakt förrän i midten
eller slutet af 16:e årh. (se Jaktgevär).

Så länge jaktvapnen voro mera ofullständiga,
nyttjades enklare jaktmetoder. Man lade sig
i forsat för villebrådet eller smög sig inom
håll för detsamma, eller ock uppjagades
det och förföljdes med hundar eller,
under vintern, på skidor, tills det blef
upphunnet. Därjämte nyttjades mera än f. n. en
mängd olika fångstredskap, såsom själf skott,
d. v. s. gillrade pilar och spjut, gropar
till fångst af rofdjur, älgar, renar m. m.,
vidare lämmar, stockfällor, snaror och nät, med
hvilka man fångade både större och mindre djur,
men förnämligast hare och fågel (se Giller). -
Efter hand, sedan skogarna till en del blifvit
utglesnade och uppodlade, började man använda
mera omständliga jaktmetoder, bland hvilka
jakten med falk (se F a l k s l ä k t e t,
sp. 1317-20) samt parfors- och dref j akterna
voro de förnämsta. Drefjakterna hade olika namn,
alltefter den ytvidd de omfattade, efter den
årstid, då de anställdes, och efter de djurarter,
som voro deras föremål. Till de äldsta inom
Sverige brukliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free