- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1203-1204

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakt, den handling, hvarmed man syftar att fånga ... djur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1203

Jakt

1204

drefjakterna höra de s. k. björn- och
vargsommar-skallen, hvilka anställdes där,
hvarest björn och varg gjorde någon betydligare
skada på beteskreaturen. Vid kungsjakterna, eller
de, som anordnades för kungliga personers nöje,
omslöts ofta en del af jaktområdet med "jakttyg"
(se d. o.) för att så mycket säkrare kvarhålla
djuren. Sistnämnda jakter gällde hufvudsakligen
älg och björn. De varade ej sällan flera
dygn, så att dreffolket, hvars antal stundom
uppgick till ett eller annat tusental, fick
tillbringa nätterna vid på "halterna" upptända
stockeldar. Först på 1700-talet började man att
å varg använda vinterskall, som anställdes å
särskilda med bete försedda jaktplatser, hvilka
antingen voro för ändamålet upphuggna och vid af
j agningen försågos med jakttyg och nät eller
ock voro h. o. h. eller till en del omgifna
af ett lågt stängsel. Numera anordnas sällan
större drefjakter, utan man nöjer sig merendels
med smärre öppna dref, eller s. k. klappjakter,
vid hvilka erfordras endast ett fåtal dreffolk.

Sedan äldsta tider har hunden nyttjats till
jakt. Såväl med anledning däraf som af andra
skäl har den städse varit högt värderad. I
åtskilliga af de gamla folkens myter gällde den
t. o. m. som ett åt olika gudomligheter helgadt
djur; så t. ex. hos romarna, hvilka ansågo
den vara helgad åt Diana, jaktens gudinna. Af
forntida minnesmärken och skrifter framgår
jämväl, att flera distinkta jakthundsraser,
t. ex. vindthund, stöfvare, tax jämte andra, ännu
brukliga, ha mycket gamla anor. De hundraser, som
nu för tiden användas till jakt inom Sverige,
äro hönshunden, stöfvaren, norrlandshunden
(älg- och björnhunden), vindthunden, taxen
och foxterriern. Under medeltiden nyttjades
antagligen, äfven några för hjortjakt lämpliga
hundar, bl. a. den tyska ledhunden och
"spårhunden" ("der schweisshund"), och man
vet säkert, att under Fredrik I:s regering
(1720-51) samt den närmaste tiden därefter
brukats ett slags större björn- eller, som de
jämväl kallades, "packarhundar" till hetsjakt
på björn och varg.

Jakt utöfvas icke blott i det fria, utan äfven
någon gång i inhägnade djurgårdar. Redan hos
de gamle romarna hade man sådana inrättningar,
dock icke så mycket för jakten som för att
ständigt ha tillgång på vildt lör bordet. I
Sverige, liksom äfven i Tyskland och Frankrike,
nyttjades djurgårdar visserligen redan ganska
långt tillbaka i tiden, men mera allmänna och af
större omfattning blefvo de icke förr än under
början af 1700-talet (se D j u r-gård).

I äldsta tider var jakten i Sverige fullkomligt
fri, i det att villebrådet, i likhet med jorden
och skogen, ansågs som ingens tillhörighet
("herrelöst gods"). Så fortfor ända in i de
tider, då skrifven lag kom till stånd, såsom
framgår af ett stadgande i Västgötalagen. Men
efter hand inskränktes denna frihet till rätt att
fälla åtskilliga slag af rofdjur, såsom björn,
varg och räf, hvilka förklarades frid-lösa,
hvarhelst de påträffades, medan jakträtt i öfrigt
tillerkändes jordegaren, så att hvarje fri man,
såväl frälse som ofrälse, egde att utöfva jakt
å sina egor, endast med de inskränkningar,
som för vissa antingen h. o. h. eller blott
under någon del af året fridlysta djurarter
voro stadgade. Bland dessa inskränkningar i
jordegarens jakträtt var den

förnämsta, att rådjuret, såsom stadgas redan
i östgötalagen, förklarades för ett konungens
djur, som ingen annan än han egde fälla, hvilket
stadgande återkommer i Landslagen, där jämväl
någon begränsning af älgjakten vidtogs. Häraf
ses, att redan i vår äldre lagstiftning
finnas spår af, att man betraktade jakträtten
som ett regale (j a k t r e g a l e), från
hvilket begrepp sedermera härledde sig det af
privilegium. Men först under slutet af medeltiden
gjorde sig bemödandet att göra jakten till en
adlig, de ofrälse stånden förvägrad rättighet
mera gällande. Dock torde adelns anspråk i
detta afseende under sagda tid icke ha sträckt
sig längre än till högdjuren och möjligen äfven
till vissa fågelarter. Först med utfärdandet af
k. stadgan 22 mars 1647 förlorade skattebönderna
nästan h. o. h. jakträtten å sina egor, i
det att ingen, som ej egde jaktprivilegium,
fick med bössa eller båge skjuta fågel eller
hare. Åt allmogen medgafs endast att, där det
icke för vissa orsakers skull blifvit förbjudet,
i tillåten tid med snaror fånga dylikt vildt,
dock icke rapphöns, enär denna fågelart var
adelsståndet förbehållen. På Dal, i Värmland,
Dalarna, Norrland och Finland skulle dock
allmogen få fälla högdjur i laga tid, eller
från Olofsmässan till fastetiden. Men ännu mera
blef den fria jakträtten å skatteegor inskränkt
genom k. stadgan 29 aug. 1664, hvilken, utom
att den förnyade förbudet att skjuta för dem,
som ej voro därtill privilegierade, upphäfde
tillåtelsen lör allmogen att med snaror fånga
vildt, endast med undantag af hvad beträffar
dem, som bodde i skärgården, ty dessa skulle få
behållas vid sin förra rätt att fånga och jämväl
skjuta sjöfågel. Rofdjur var det däremot, enligt
såväl 1647 som 1664 års jaktstadga, hvar och en
medgifvet att fälla, hvarhelst de påträffades. I
nära öfverensstämmelse med sistnämnda jaktstadga
var förslaget till Byggninga-balkens 23:e
kap. af 1734 års lag affattadt; men då det af
handlades vid 1731 och 1734 års riksdagar, kom
det till skarpa ordväxlingar mellan å ena sidan
de ofrälse stånden, som hänvisade på Landslagen
och den däri skattebonde medgifna rätt till
jakt å egen mark, samt å andra sidan adeln,
som sökte göra den satsen gällande, att all
jakträtt fortfarande skulle tillkomma endast
adeln och i främsta rummet konungen. Efter
fruktlösa underhandlingar fattades omsider,
på förslag af bondeståndet, det beslut, att
den del af nämnda kapitel, som handlade om
jakträtt, skulle h. o. h. uteslutas. Därvid
gjordes dock det förbehåll, att anhållan skulle
hos K. M:t göras, att 1664 års jaktstadga,
efter att ha blifvit behörigcn öfversedd och
förbättrad på det sätt, som med hvars och ens
rättigheter öfverensstämde, skulle till allmän
efterrättelse få gälla till nästföljande riksdag,
då hvart stånd, ifall något vore att däremot
påminna, hade tillfälle att söka ändring. Någon
sådan författning utkom emellertid icke, och
först genom k. förordn. 21 febr. 1789 återfick
skatteman sin förlorade jakträtt, hvilken rätt
sedermera bekräftades och närmare bestämdes
genom k. jaktstadgan 13 april 1808. Denna
stadga föreskref jämväl bl. a., att jakten å
rofdjur, som dittills varit fri för hvar och
en, därefter ej fick anställas på andras egor,
utan att jordegaren, efter skedd tillsägelse,
förklarat sig ej önska utöfva densamma. Äfven
nu gällande jaktstadga, utfärdad 21 okt. 1864,
innehåller ungefär enahanda bestämmelser rörande
jakträtten, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:35 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0652.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free