Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakt, den handling, hvarmed man syftar att fånga ... djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1205
Jakt
1206
.den enda hufvudsakliga olikheten gäller dels
jakten på arrenderad jord (den tillhör numera
brukaren, där ej annorlunda af talats), dels
rättigheten till jakt efter rofdjur på andras
egor (sådan jakt får ej utöfvas utan tillstånd
af jakträttsinnehafvaren, utom då den gäller
vissa större rofdjur). För fredande af jakten å
de kungliga och adliga jaktmarkerna utfärdades
tidt och ofta stränga stadganden och förbud. Det
har funnits tider, då oloflig jakt bestraffades
med lifvets förlust eller landsförvisning eller
ock med spö eller fängelse. - Äfven i Tyskland
och Frankrike uppehölls jakträtten fordom med
barbariska lagar, hvilka blefvo allt strängare,
ju mera furstarna och stormännen gjorde den
till sitt privilegium. Ursprungligen hade dessa
ingen annan jakträtt än den, som tillkom dem
som egare till stora jordegendomar; men efter
hand, sedan deras makt ökats, undantogs för
deras räkning jakten på betydliga enskilda
skogsvidder, och den, som utan tillstånd
jagade där, belades med konungens "bann",
d. v. s. ett strängare straff, än allmänna lagen
ådömde. Omsider förlorade bönderna sin fria
jakträtt, som förbehölls furstarna och egarna af
riddargodsen. Bönderna ålades därjämte åtskilliga
skyldigheter med afseende på jakten, såsom att
biträda vid drefjakterna, vårda länsherrarnas
hundar m. m., hvilka skyldigheter efter hand
blefvo alltmer tryckande. Därtill kom, att deras
åkerfält sköflades af det talrika villebrådet,
utan att de egde vidtaga några anstalter
däremot. Dessa förhållanden fortforo ganska
länge, i det att först genom lagen af 26 mars
1798 jordegendomarna i Frankrike befriades från
all främmande jakträtt, hvilket exempel därefter
följdes inom de flesta af de tyska staterna (i
Preussen m. fl. dock först 1848). Ganska stränga
lagar tillämpas emellertid ännu uti ifrågavarande
länder, och flerstädes är ett minimum af storlek
fastställdt, för att en egendom skall medföra
jakträtt, hvarjämte den enskilde jägaren årligen
måste lösa ett tillståndsbevis till jakt, som
han under dennas utöfvande skall, vid anfordran,
uppvisa för dem, som öfvervaka jaktlagarnas
efterlefnad i orten. Det är icke endast rörande
jakträtten å olika slags jordegendomar, som
lagbestämmelser blifvit utfärdade, utan man har
äfven genom sådana fridlyst vissa slag af det
matnyttiga villebrådet antingen under viss tid af
året eller ock fullständigt. Äfven åtskilliga af
pälsdjuren, såsom ekorren, mården och hermelinen,
ha varit föremål för fridlysning. De fingo
nämligen fordom i Sverige ej fällas under
den tid af året, då deras skinn ej egde något
egentligt värde. - Den allmänna fridlysningstiden
har varit olika vid skilda tidsperioder och i
olika länder. Vid bestämmandet af densamma har
i allmänhet den åsikt gjort sig gällande, att
däggdjurens honor böra skyddas under åtminstone
större delen af sitt dräk-tighetstillstånd
och medan de gifva di åt sina ungar samt att
fåglarna böra skyddas under sin fortplantning och
till dess ungarna blifvit matnyttiga. Därjämte
har man fäst afseende vid önskvärdheten af,
att jakten ej måtte utöfvas under en årstid,
då genom densamma väsentlig skada å den växande
grödan kan föröfvas. Flerstädes i utlandet gäller
en annan fridlysningstid för hannarna af en del
djurarter än för honorna, på det att de förre
må kunna fällas, då de äro i sitt värdefullaste
tillstånd, samt man må kunna döda en eller annan
individ af dem, hvilken på ett eller annat sätt
visat sig skadlig för
fortplantningen. Somligstädes äro hondjuren
af hjortar och rådjur h. o. h. fridlysta. De
villebrådsarter, som inom Sverige blifvit
fridlysta under en viss del af året, äro af
däggdjur: älg, kronhjort, dofhjort, vildren,
rådjur och hare, samt af fåglar: tjäder, orre,
järpe, dalripa, fjällripa, moripa, rapphöns,
fasan, morkulla, enkel och dubbel beckasin,
svan, änder, ejder och andra dykänder. Bäfvern,
hvilken dock redan torde vara utrotad i Sverige,
är h. o. h. fridlyst tills vidare. Då något
villebrådsslag i viss trakt blir för starkt
decimeradt eller eljest synes vara i behof
af särskildt skydd, påbjudes fullständig
frid-lysning under vissa år för ifrågavarande
djurart inom vissa län. - Förutom denna i
jaktstadgan påbjudna fridlysning af nyttigt
villebråd har genom kung. af 27 mars 1907 och
2 juni 1908 en del för landtbruket nyttiga
fåglar jämte ett antal vadare fridlysts under
fortplantningstiden. - Då fridlysnings-tiderna
för olika djurslag ofta undergå förändringar,
upptagas dessa ej här, utan hänvisas till
Domänstyrelsens årligen utfärdade kungörelse
härom. - För minskande af rofdjurens antal
ha i Sverige, alltifrån äldre tider, vissa
anstalter varit i lag anbefallda. Enligt några
af landskapslagarna skulle allmogen i en del
orter lyda skallbud samt hålla vargnät och
varggård. Genom Magnus Erikssons landslag
blef denna förpliktelse allmän, något som
ytterligare bekräftades i Kristofers landslag,
hvad bl. a. stadgades, dels att hvarje frälseman,
bonde eller landbo skulle hålla ett vargnät af
4 famnars längd, dels att hvar och en skulle
infinna sig på skallbud, dels ock att varggård
skulle underhållas efter jordatal. Endast präst,
klockare och inhyses kvinna skulle vara därifrån
befriade. Stadganden i samma syfte in-togos äfven
i 1647 och 1664 års jaktstadgor samt i 1734 års
lag. Dessa bestämmelser modifierades genom 1808
års jaktstadga så till vida, att skyldigheten
till vargnäts hållande upphäfdes samt att
befrielse från att bygga och underhålla varggård
och varggrop kunde vinnas genom erläggande af en
viss mindre afgift (2 sk. b:ko) för hvarje helt
mantal, i ändamål att med den sålunda bildade
jaktkassan bestrida utgifterna för jakttygs
anskaffande och andra anstalter för rofdjurens
utrotande. I de orter, där jaktkassa blef bildad,
skulle invånarna ej vara förpliktade att deltaga
i annan skallgång än den, som skedde vintertiden
på för ändamålet inrättade jaktplatser, såvida
icke rofdjur fanns på ö, halfö eller holme,
då allmänt skall sommartid kunde anordnas,
ifall den, som hade inseendet öfver jakten
inom länet, fann sådant erforderligt. Uti
hvarje län, där vargar gjorde skada, skulle
jakttyg hållas och jaktplatser inrättas, till
antalet beroende af rofdjurens mängd och ortens
skogrikedom. Först med utfärdande af nu gällande
jaktstadga upphörde allmänhetens skyldigheter
att vidtaga ofvannämnda anstalter, och det
öfverlämnades åt menigheterna att ingå föreningar
till åstadkommande af skallgång å de större
rofdju-ren. - Sedan gammalt ha skottpremier
tilldelats dem, som utan skallgång dödat vissa
slag af rofdjur. Stadganden därom finnes redan
i Södermannalagen, hvad beträffar varg, men i
allmän lag medgafs icke en sådan belöning förr än
i 1647 års jaktstadga, i hvilken skottpenningar
utfästes äfven för dödande af björn. I 1734 års
lag upptogos skottpenningar jämväl för räfvens
dödande, och kort därefter utfästes belöning
äfven för dödande af åtskilliga roffågel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
