Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japanska språket och litteraturen - Japansk ceder, bot. Se Cryptomeria - Japansk humle, bot. Se Humle - Japansk konst - Jered (Bibeln)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1291
Japansk ceder-Japansk konst
1292
sor på japanska med kata-kana-typer. Den öfriga
japanska litteraturen är full med kinesiska
lånord, och därjämte inblandas ofta i det vanliga
hira-gana-alfabetets tecken flera rent kinesiska,
hvilka dock naturligtvis utläsas som japanska
ord. Alldeles ren från sinismer är endast den
äldsta poesien. Alla litteraturfack äro mer
eller mindre rikt representerade. Till den
äldsta litteraturen höra de båda annalistiska
verken från 700-talet Ko-dji-ki, "forntidens
historia" från guda- och hjältetiden till 628
e. Kr. (öfv. på engelska af Chamberlain, 1882),
och Ni-hon-gi ("Japans annaler", till 696;
öfv. på engelska af Aston 1896, på tyska af
Florenz 1892-97). De äldsta geografiska verken
äro Tu-to-ki och det af prinsessan Ziu-toku
(omkr. 930) författade "Wa-mei-rui-siu-seo". En
mängd utförliga japanska kartor har genom F. von
Siebold blifvit bekant för Europas geografer,
öfver alla rikets provinser och viktigare
städer finnas omfångsrika topografiskhistoriska
arbeten med afbildningar af byggnader o. d. Af
naturvetenskaperna är i synnerhet botaniken
flitigt bearbetad, såväl i stora systematiska
verk (bland dem en öfv. af svensken Thunbergs
"Synopsis plantarum japonicarum") som ock
i en mängd monografier öfver särskilda
växtsläkten. Medicin och farmaci äro väl
representerade, och för alla slags konster och
handtverk finnas läroböcker. Köpmansståndet
och de stora städerna ha sina särskilda
adressböcker, adeln sin hofkalender. Både Buddhas
och Kon-fu-tses läror ha framkallat en rik
teologisk-filosofisk litteratur; däremot är den
kristna ännu obetydlig, ehuru en öfversättning af
N. T. skall ha utkommit redan 1613. Förträffligt
bearbetade äro den kinesiska och japanska
lexikografien och grammatiken. De förnämsta
kinesisk-japanska ordböcker äro: "Tse-wei"
(9 bd), "Sin zo zi lin gjok ben" ("Novus et
auctus literarum ideographicarum thesaurus",
utg. af v. Siebold i "Bibliotheca japonica",
bd I, 1883), "Scho gen zi ko" ("Thesaurus
linguse japonicae", af Teru-take, 1698; utg. af
v. Siebold i "Bibi. jap.", bd II), vidare flera
japansk-kinesiska lexika med ända till 50,000
ord och ordböcker öfver ainoernas och Koreas
språk. De äldsta poetiska minnesmärkena utgöras
af skaldestycken, inströdda i "Ko-dji-ki" och
"Nihon-gi". De mest bekanta af de många lyriska
antologierna äro Man-jo-shu ("de 10,000 bladens
samling", från 700-talet; till en del öfv. af
Pfizmaier 1872), Kwai-fu-so och Ko-kin-shu
(valda delar öfv. af Lange: "Altjapanische
frühlingslieder", 1884, "Sommergedichte" i
tidskr. "T’oung pao", 1891, och af Grammatzky,
"Winterlieder", ibid. 1892). Den episka
diktningen börjar med de s. k. monogataris från
10:e till 13:e årh.; de berömdaste äro Gendji
monogatari af en författarinna Murasaki Shikibu
(från omkr. 1000) och Hei-ke monogatari
af Inkinaga, innehållande Heikeättens historia,
från 1200-talet.
Det japanska dramat härstammar dels från
Shinto-kultens religiösa mysterier, dels
från kinesiska förebilder och uppblomstrade
hufvudsakligen under 17:e och 18:e årh. Romanen
uppkom på 1600-talet; det berömdaste namnet inom
denna genre är Bakin (d. 1848). Ett mycket
bekant arbete är "De sex skärmarna i gestalter af
den förgängliga världen" af Tanehiko (utg. och
öfv. af Pfizmaier 1847). – Synnerligen talrika
äro encyklopedier af olika slag;
den förnämsta är den stora kinesisk-japanska
encyklopedien i 105 bd (1714), af hvilken
Remusat gifvit en detaljerad analys i "Notices
et extraits" (1827). Mot slutet af 1800-talet
börjar det europeiska inflytandet göra sig
gällande, och nu uppstå äfven periodiska
publikationer och officiella betänkanden i
mängd. I kungl. biblioteket i Stockholm förvaras
en storartad japansk boksamling, som hemfördes
af A. E. Nordenskiöld (se de Rosny, "Catalogue
de la bibl. de Nordenskiöld", 1883). I Europa
har emellertid först på senare tider studiet
af Japans språk och litteratur omfattats med
något större intresse. Jesuiterna, hvilka kort
efter landets upptäckt (1543) där grundlade
missionsanstalter, utgåfvo flera grammatiska
och lexikografiska arbeten, af hvilka det bästa
var Rodriguez’ grammatik från 1604 (öfv. från
portugisiska till franska af Landresse,
1825). Först genom holländarna v. Siebold och
J. Hoffmann blef litteraturen tillgänglig
och språket vetenskapligt bearbetadt. Af
grammatikor må anföras: Aston, "A grammar of
the japanese written language" (3:e uppl. 1905),
"Short grammar of the japanese spoken language"
(4:e uppl. 1888), Hoffmann, "A japanese grammar"
(2:a uppl. 1877; samtidigt i tysk bearbetning
med tillägget "Japanische studien", 1878),
Walter, "Lehrbuch der modemen japanischen
umgangssprache" (1891), Lange, "Lehrbuch der
japanischen umgangssprache" (2:a uppl. 1906),
och Chamberlain, "Practical introduction
to the study of japanese writing" (2:a
uppl. 1905). De förnämsta lexika äro Pfizmaier,
"Wörterbuch der japanesischen sprache" (1852),
Hepburn, "Japanese and english dictionary"
(7:e uppl. 1903), Satow och Ishibashi Masakata,
"An english-japanese dictionary of the spoken
language" (3:e uppl. 1904) samt Yamada, Tobari
och Oguro, "Neues japanisch-deutsches wörterbuch"
(1901). Dessutom äro särskildt att rekommendera
Pfizmaiers många afhandlingar om Japans språk och
litteratur i Wien-akademiens "Sitzungsberichte",
1852-80, och de Rosny, "Cours de japonais",
13 vol., innehållande grammatikor för de olika
språkarterna, ordböcker, texter med översättning
m. m. (1857-75). Bland antologier märkas:
Chamberlain, "Romanized japanese reader" (1886),
Plaut, "Japanisches lesebuch" (1891), och Lange,
"Übungs- und lesebuch zum studium der japanischen
schrift" (1904). Rörande litteraturhistorien kan
hänvisas till Chamberlain, "Classical poetry
of the Japanese" (1880), Courant, "La presse
périodique japonaise" (i "Journal asiatique",
1898), Aston, "A history of japanese literature"
(1899), Okasaki, "Geschichte der japanischen
nationallitteratur" (1899), och Florenz,
"Geschichte der japanischen litteratur"
(1903-06). H. A. (K. V. Z.)
Japansk ceder, bot. Se Cryptomeria.
Japansk humle, bot. Se Humle.
Japansk konst (jfr pl. I-II). Alster af
japanernas måleri och konstindustri ha i våra
dagar i massor öfverförts till de europeiska
länderna, där de väckt storartad uppmärksamhet,
blifvit föremål för vetenskapligt studium och i
icke ringa mån påverkat konsten, särskildt den
dekorativa, men äfven måleriet. Om japanernas
skulptur och byggnadskonst se Bildhuggarkonst,
sp. 362, och Byggnadskonsten,
sp. 712; om den japanska konstindustrien se
Japan, sp. 1275.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
