- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1293-1294

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japansk konst - Japansk mispel, bot. Se Eriobotrya - Japanskt fettvax. Se Fettvax 2 - Japanskt lack. Se Harts, sp. 29 - Japetus, astron., en af planeten Saturnus' drabanter - Japicx, Gysbert - Jappen, ö. Se Jobi - Japun, zool. Se Icteridae - Japura, flod. Se Caqueta - Japyger, Iapyger l. Messapier. Se Italiens fornspråk - Japygia, halfö i södra Italien. Se Kalabrien - Japygidae, zool. (borstsvansar) - Japyx, zool. Se Japygidae - Jaquelot, Isaac - Jaquerie l. Jacquerie. Se under Jacques - Jaques-Dalcroze, Emile - Jered (Bibeln)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1293

Japansk mispel-Jaques-Dalcroze

1294

Måleriet. Liksom den japanska byggnadskonsten -
föga känd och, som det synes, föga betydande
- stammar från kineserna, fick japanernas
målningskonst äfvenledes sina första impulser
(i 5:e årh. e. Kr.) från Kina. Den i 6:e årh. i
Japan införda buddistiska religionen gaf genom
sin praktfulla gudstjänst och tempelinredning
målningskonsten en stark väckelse. Japans
förste nationelle målare är Kose no Kanaoka (9:e
årh.). De, som följde efter honom (Kose-skolan),
valde företrädesvis buddistiska motiv, men
småningom upptogos japansk-nationella ämnen. Det
buddistiska måleriet, som fortsatts ända till
våra dagar och i C ho D ens u (d. 1427) nådde sin
höjdpunkt, utmärkes af stark färgprakt, sträfvan
efter dekorativ effekt och rikligt användande
af guld. Den japansk-nationella riktningen
fortsattes efter Kose-skolan af Jcunato-
och Tosa-skolorna; hos den senare framstår
den japanska stilen fullt utvecklad och skild
från den kinesiska. Tosa-stilen är exklusivt
aristokratisk, skildrar med starka färger och
yttersta sirlighet hofvets och aristokratiens lif
och utmärker sig äfven i växt- och djurmåleriek
En reaktion mot Tosa-stilens stela sirlighet
inträdde inemot år 1400 genom J o s e t s u,
som åter tog kineserna till mönster och grundade
en ny skola, hvars berömdaste mästare blefvo
Shiubun, S e s-shiu (1421-4507) och Masanobu
(1424- 1520), och som utmärkte sig för en bred
’och rask penselföring. Från den sistnämnde
mästarens son K a n o Motonobu (1477-1559)
stammar den ännu berömdare Kano-skolan,
hvilken ända till våra dagar rivaliserat
med Tosa-skolan. Kanoskolan älskar dämpade
färger, kraftiga konturer, bred pensel samt
populärare motiv i fråga om figurframställningar
(folksagor och favoritgudarna, hvilka senare
gärna återgifvas på ett skämtsamt sätt). Mest
egendomligt japansk är dock en riktning,
hvilken redan på 1100-talet inledes af den
buddistiske biskopen T o b a, men först långt
senare åter framträder i den af Ivasa Matahei
(början af 1600-talet) grundlagda folkliga och
profana skolan, bland hvars berömdaste mästare
märkes Hokus a i (1760-1849; se denne) och
som väljer sina motiv ur det dagliga lifvet,
i synnerhet bland de lägre folkklasserna,
och återger detsamma humoristisk-satiriskt,
stundom frivolt och karikatyrmässigt; äfven i
landskap och djurframställningar är denna skola
framstående. Bland Hokusais många lärjungar
märkes landskapsmålaren H i r o s h i g é
(1776-1858). - Det utmärkande för Japans
måleri är ett ytterst fint natursinne, lekande
lätthet och behag samt säker blick för det rent
dekorativa. Dess styrka ligger i landskap och
djurbilder, hvaremot människoframställningarna
i allmänhet endast i karikatyren höja sig öfver
en styf, uttryckslös konventionalism. En japansk
tafla (kakémono) är mycket olik en europeisk. Den
ser närmast ut som en tapetrulle och består af
en smal och hög rektangel af siden eller papper,
som hålles sträckt genom i öfre och undre ändan
horisontalt löpande runda trästafvar och på
hvilken bilden i vattenfärger och tusch är
ytterst lätt utkastad, stundom knappast mer
än antydd. Ett annat slag af taflor äro de
s. k. makimonoerna, rörliga friser af högst
inemot V2 m- höjd, men i längd mätande ända till
6 m. och däröfver. De bestå af sammanhäftade

akvareller, som skildra en rad fortlöpande
händelser eller sammanhörande scener, såsom
festtåg o. d.

G r a f .i s k konst. Japans målare ha uppnått
ett verkligt mästerskap i träsnittet tryckt i
flera olika färger, hvilket illusoriskt härmar
akvarellens verkan. Till minne af festliga
samkväm pläga konstnärskretsar utgifva dylika
träsnitt (s. k. suri-monoer], hållna i mycket
dämpade och diskreta färger. De billiga populära
träsnitten (illustrationer till romaner) utmärka
sig för brokiga och våldsamma färger och föraktas
af de bildade japanerna.

Litt.: Dresser, "Japan, its architecture,
art and art manufactures" (1883), Gonse,
"L’art japonais" (I-II, 1883, 1886), K. Madsen,
’’Japansk maler-kunst" (1885), \Vill. Anderson,
"The pictorial arts of Japan" (I-IV, 1886),
Bing, "Japanischer for-menschatz" (1888-89),
Brinckmann, "Kunst u. handwerk in Japan" (1889),
S. Tajima, "Selected relics of japanese art" (20
bd, med 1,000 afbild-ningar, Tokyo 1899-1908),
och 0. Miinsterberg, "Japanische kunstgeschichte"
(1905 ff.). J. K-e.*

Japansk mispel, löt. Se Eriobotrya.

Japanskt fettvax. Se F ett va x 2.

Japanskt lack. Se Harts, sp. 29.

Ja’petus, astron., en af planeten Saturnus’
drabanter, den 9:e i ordningen, inifrån
räknadt, upptäckt,af Cassini 1671.
B-d.

Japicx, Gysbert, frisisk författare. Se F r
i-siska språket, sp. 1461.

Jappen, ö. Se J o bi.

Japun, zool. Se I et e rid se

Japurå (Yapurå), flod. Se Caquetå.

Japy’ger, lapyger 1. Messapier, ett fordom i
sydöstra delen af Italien, hufvudsakligen på
kalabriska 1. messapiska halfön, men äfven i
Apu-lien, bosatt herdefolk. Se vidare Italiens
forn-sp r åk.

Japy’gia, halfö i södra Italien. Se Kalabrien.

Japy’gidae (I a p y g i d se), zool.,
familj af underordningen Thysanura bland
borstsvansarna. Hithörande arter likna i
sitt allmänna utseende nykläckta ungar af
tvestjärtarna och bära liksom dessa senare
i bakkroppens spets en tång. De sakna
fjällbetäckning. Mundelarna äro insänkta i
munhålan, och de 7 första bakkroppslederna bära
små extremitetsrudi-ment i form af korta borst
vid bukplåtarnas bakhörn, ögon saknas. Till
denna familj höra de största borstsvansarna. I
södra Europa och så långt norrut som till
Paris förekommer Japyx solifugus, 8-9 mm. lång,
till färgen grågul, med mörkare färg på tången
och sista bakkroppslederna. Den förekommer
under stenar och mossa, springer hastigt och
påminner i sina rörelser om en mångfo-ting.
G. A-z.

Ja’pyx, zool. Se J a p y g i d se.

Jaquelot [faklå’], Isaac, fransk protestantisk
teolog, f. 1647, d. 1708 i Berlin, blef
genom nantesiska ediktets upphäfvande, 1685,
tvungen att lämna sin plats som präst i sin
födelsestad, Vassy, och flydde då till Haag,
där .han s. å. utnämndes till präst vid franska
kyrkan. 1702 kallades han till samma befattning i
Berlin. J. efterlämnade flera bref och skrifter,
bland dem en Dissertation sur Vexistence de Dieu
(1697). J- P-

Jaquerie 1. Jacquerie [jakri’]. Se under Jacques.

Jaques-Dalcroze [jark-dalkrås], Emile, schwei-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0707.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free