Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan, svenska konungar - Johan 3. J. III, son af Gustaf I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1433
Johan
1434
händelse af minsta fara för något dylikt taga
den fångne konungen af daga, - och möjligen
var det till följd af en sådan befallning,
som Eriks lif ändades (1577). Men äfven om
så icke var, står det faktum kvar, att J. ej
ryggade tillbaka för ett brodermord och att
det icke var hans förtjänst, om det icke kom
till utförande. - Den makt, som J. sålunda
sökte trygga, använde han på ett sätt, som i
allo ådagalade hans oduglighet som regent. Han
älskade likna sig vid sin fader och att särskildt
framhålla, att såsom denne befriat Sveriges
rike från "den blodhunden Kristiern", så hade
han räddat dess inbyggare från den tyranniske
Eriks raseri. Vissa af faderns karaktärsdrag
återfinnas ock hos sonen: så misstänksamheten
och häftigheten i lynnet samt ömtåligheten
om makten. Men skarpsyntheten, klokheten,
den praktiska blicken saknades fullkomligt,
fastheten och försiktigheten likaså. I en tid,
då katolicismen uppträdde med nya krafter
för att återvinna, hvad den genom lutherska
reformationen förlorat, medan protestantismen i
allmänhet genom splittring och svenska kyrkan
särskildt genom obestämdhet i lärosatser och
yttre ordning erbjödo reaktionens män synnerligen
lämpliga anfallspunkter, sökte han inom denna
kyrka genomföra förändringar, som närmade
den till den katolska, i det fåfänga hoppet
att eftergifter äfven ifrån denna sida skulle
göras och sålunda en sammansmältning mellan de
båda kyrkorna åvägabringas. Att han med sådana
planer endast arbetade den katolska reaktionen
i händerna, insåg han icke; och att han genom
dessa sina sträf-vanden framkallade alldeles
motsatta verkningar var visserligen icke hans
förtjänst. Ej mindre brist på statsmannablick
ådagalade han, då han lät uppfostra sin son
Sigismund i katolska läran i syfte att åt honom
förvärfva Polens krona. Syftet vanns (1587),
och J. hade därmed beredt Sverige en ny union,
onaturligare än den, som fadern sönderslitit. Att
han därmed särskildt beredt högaristokratien
utsikter till en ställning jämförlig med den,
som denna klass under den gamla unionen innehaft,
upptäckte han, först då följderna af det stora
felsteget råkade i strid med hans personliga
känslor; och då (1589) utbröt förföljelsen mot
denna aristokrati, som hela hans föregående
regering varit egnad att gynna. Han sökte nu
bistånd hos sin broder hertig Karl, med hvilken
han, stödd af aristokratiens ledande män, under
större delen af sin föregående regering lefvat
i bitter strid. Anledningarna därtill hade varit
många, men en af de hufvudsakligaste hade varit
den, att J. som konung sökt med afseende på de
kungliga rättigheterna inom Karls furstendöme
tillämpa samma grundsatser, som han som hertig
hade så ifrigt bekämpat. 1587 hade han slutligen
lyckats förmå brodern att godkänna stadganden,
som mycket påminna om de 1569 af honom själf
upp-häfda Arboga artiklar, men att döma af ett
förslag (1590) till nytt ordnande af de furstliga
rättigheterna, uppgaf han efter brytningen med
högadeln handlöst de fordringar, som han förut
envist fasthållit. Äfven den nyvunna vänskapen
med Karl svalnade dock snart, och under de
sista månaderna af sitt lif stod J. fullkomligt
ensam. Han dog i Stockholm 17 nov. 1592,
lämnande sitt rike för-svagadt af yttre krig
och inre strider, af oordning och vanvård samt
för den närmaste framtiden hotadt af de största
faror. J. ligger bcgrafven i Uppsala
domkyrka (jfr fig. 2). - 16 sept. 1583 hade
J:s första gemål, Katarina Jagellonica, gått
ur tiden, efterlämnande två barn, Sigismund
(f. 1566) och Anna (f. 1568). Dottern Isabella
(f. 1564) dog i späd ålder. 21 febr. 1585 hade
J. trädt i nytt gifter-
Fig. 2. Johan III:s grafmonnuent af marmor i
Uppsala domkyrka (jfr sp. 1436).
mål, med riksrådet Johan Axelsson Bielkes
dotter Gunnel 1. Gunilla (se B i el k e 8),
som 1589 födde honom sonen Johan, hertig
af Östergötland. Utom äktenskapet hade J.,
med Karin Hansdotter, en son och två döttrar
(se G y 11 e n h i e l m l, 2). - Litt. :
Aegidius Girs, "Konung J. III:s chrönika"
(utg. af A. A. von Stiernrnan 1745), Bomansson,
"Hertig J. och hans tid" (1862), Ahlqvist, "Om
aristokratiens förhållande till konungamakten
under J. III:s regering" (2 dlr, 1864-66), Åhlén,
"Bidrag till det ryska krigets historia under
J. III:s regering" (2 dlr, 1869-70), "J. III och
Filip II, depescher från det spanska sändebudet
till Sverige, kapten Fr. de Eraso 1578-79" (i
"Hist. tidskr.", 1886), ödberg, "Om stämplingarna
mot kon. J. III 1572-75" (1897), K. Hildebrand,
"J. III och Europas katolska makter" (1898),
Hammargren, "Om den liturgiska striden under
kon. J. III" (1898), Söderqvist, "J. III
och hertig Karl 1568-75" (1898) och "Studier
rör. förhållandet mellan J. III och hertig Karl
1576-1582" (i "Hist. tidskr.", 1903-04), och
Almquist, "J. III och Stefan Batori år 1582"
(i "Hist. tidskr.", 1909).
J:s varma intresse för konsten, särskildt hans
verksamma nit för byggnadskonsten, förtjänar
att tacksamt erkännas. Utan tvifvel är han den
mest bygg-nadsifrige monark Sverige någonsin
haft. Han" var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
