Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. I. Japanska rikets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket större, som man ännu i hög grad saknar det
nödiga motsvarande materialet för jämförelser
med det asiatiska fastlandets fornlämningar,
dels därför att hittills så få vetenskapligt
tillfredsställande utgräfningar hunnit
företagas i Kina och Korea, dels därför att
dessa äldre kulturländer gång på gång blifvit
beröfvade stora massor af sina minnesmärken
genom sådana förhärjande omhvälfningar, som
icke drabbat det, åtminstone i historisk tid,
från främmande invasioner så godt som förskonade
J. De japanska fornfynden afspegla i sin mån den
östasiatiska kulturens yttersta utstrålningar,
för så vidt som de röja ett framåtskridande i
handaslöjd och beväpning, växande tillgångar för
personlig utsmyckning och fastare sammanslutning
för tidkräfvande arbeten. Men det är knappast
möjligt att gruppera framstegen i en bestämd
följd, att noggrant skilja emellan det inhemska
och det importerade, att uppvisa de inflytelser,
som efterträdt eller korsat hvarandra
i verktygsformer och ornamentstilar. Det
samlade intrycket af dessa fornlämningars
beskaffenhet och lokala fördelning bestyrker
dock de allmänna slutsatser, som kunna dragas
ur en strängare kritik af den senare upptecknade
och öfverarbetade folktraditionen, nämligen att
det japanska samhället förnämligast utbildat
sig omkring "Innanhafvet", att denna utbildning
försiggått under ledning af länge sinsemellan
täflande höfdingar och att beröringarna med
fastlandskulturen förmedlats genom den kortare
och lättare öfverfarten till Korea, icke öfver
det öppna hafvet emellan Kyushu och Kina. Däremot
vinner hvarken den officiella teorien om en
uråldrig enhetsstat (till hvars förmenta härskare
vissa af de större graf högarna pläga hänföras)
eller den moderna hypotesen om en malajisk
invandring sjöledes söderifrån något slags
stöd i de arkeologiska forskningsresultaten.
- Rådfrågar man åter de äldsta skriftliga källorna,
de kinesiska och koreanska annalerna, för så
vidt som de hittills blifvit tillgängliga och
pröfvade med afseende på sin äkthet och härkomst,
så öfverensstämma likaledes deras vittnesbörd
med den ofvan framställda uppfattningen af det
japanska samhällets tidigare utveckling. Den
kinesiska statsmakten och kulturen utbredde
sig från urminnes tider åt n. och n. ö. omkring
Gula hafvets kuster till de trakter, som utgöra
de södra delarna af det nuv. Mandschuriet, och
framträngde äfven, i synnerhet efter riksenhetens
befästande under Handynastien (206 f. Kr.-221
e. Kr.), till de af koreanska stammar befolkade
områdena vid och bortom Jalufloden. Dessa stammar
kunde visserligen ej fullständigt och varaktigt
underkufvas, men under kampen mot den främmande
inkräktningen tillegnade de sig själfva efter
hand allt flera element af den högre odlingen
och dess fastare samhällsorganisation. I sin
egen inbördes makttäflan vädjade de äfven ofta
till kinesisk hjälp emot hvarandra. Sålunda
framträda omkr. begynnelsen af vår tidräkning
på den koreanska halfön flera sinsemellan
ständigt kämpande småriken, hvilkas härskare ofta
enligt kinesisk sed af kejsaren mottogo sina
insegel som underlydande konungar, till honom
affärdade beskickningar med tribut och synas
ha ordnat sin förvaltning till stor del efter
hans mönster. Därmed följde äfven någon kunskap
i kinesisk skrift och litteratur, och snart
nog började den buddistiska propagandan genom
kinesiska missionärer, ehuru icke officiellt
understödda
af regeringen, göra sig gällande med allt större
framgång i Korea. De kinesiska inflytelserna
sträckte sig äfven, ehuru mycket försvagade,
ända till japanerna. Ett märkligt intyg därom
lämnas af ett i norra Kyushu funnet guldinsegel
med kinesisk inskrift: "Han (-kejsaren)
till konungen (wang) öfver landet Ido", i
sammanhang med de kejserliga annalernas uppgift,
att ett sändebud just från detta lilla landskap
(hvars snart föråldrade namn återfinnes äfven
i japanska källor) år 57 e. Kr. anländt till
hofvet och erhållit ett dylikt insegel å sin
herres vägnar. Denna tilldragelse, som står i
uppenbar strid med den officiella traditionen,
torde vara den första säkert daterbara i den
japanska historien. Under den följande tiden,
i synnerhet från början af 3:e årh., omtalas
i koreanska annaler (bevarade dels i den
inhemska litteraturen, dels i senare japansk
omarbetning) en hel mängd japanska härjningar
jämte däraf föranledda inre oroligheter i
Korea. En samtidig, ännu bevarad minnesvård
vid Jaluflodens öfre lopp (med kinesisk
inskrift) öfver en koreansk konung förtäljer
utförligen om dylika förvecklingar (391-404),
naturligtvis afslutade till japanernas skam
och skada. Den långt yngre japanska legenden
vet att förtälja om en kejsarinna Jingo-Kogo
(201-269), som skulle ha eröfrat hela Korea och
för all framtid grundlagt de japanska anspråken
på herraväldet öfver detta land. Ehuru denna
berättelse måste anses fullkomligt ohistorisk,
kan det dock ej betviflas, att redan vid denna
tid en betydande japansk stat hunnit utveckla sig
i samband med de koreanska krigen och att dess
härskarmakt stundom varit representerad äfven
af kvinnor (liksom sedermera mycket ofta ända in
i nyare tiden), hvilket häntyder därpå, att den
regerande ättens ställning länge varit erkänd som
oantastlig t. o. m. utan manligt öfverhufvud. I
samtida annaler från de riken, som uppstodo
i norra Kina efter Han-väldets splittring,
omtalas (238-266) flera beskickningar från och
till japanska drottningar, som af kejsarna
mottagit insegel, smycken, sidentyg m. m. i
gengäld för erlagd tribut. Denna samfärdsel har
utan tvifvel, liksom dess fortsättning under
det följande århundradet, gått öfver Korea
med bistånd af koreanska bundsförvanter, som
under Kinas politiska maktförsvagning vunnit
större själftillit med allt erkännande af
dess öfverlägsenhet i kultur. För dem var
det en angelägen omsorg att söka indraga de
ännu barbariske japanerna i det kultursamfund,
som de själfva tillhörde. Koreanska och äfven
kinesiska handtverkare upptogos i japansk
tjänst emellan de ofta förnyade vikingatågen,
som på samma gång ledde till den japanska
härskarmaktens förstärkning och till ett mindre
förvirradt ingripande i grannarnas politik,
sedan de första urskillningslösa anfallen blifvit
tillbakaslagna. Endast den yttersta sydspetsen
(Mimana) af Koreahalfön synes någon längre tid
ha stannat under japansk öfverhöghet. Till det
midt emot J. vid östkusten belägna riket Silla
(jap. Shinra) förblef förhållandet i det hela
mindre vänskapligt, under det att dess rival
Pekche (jap. Hiakusai 1. Kudara) vid koreanska
bukten ofta trädde i förbund med J. Från
denna aflägsnare stat utgingo förnämligast de
impulser, som påskyndade japanernas fredliga
kulturframsteg. Men äfven de koreanska fejderna
tryckte en varaktig prägel på J:s efterföljande
politiska utveckling genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
