Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. I. Japanska rikets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de förstorade och eggande minnena, af forntida
bragder och eröfringar, som förvandlat de
afsöndrade fiskarstammarna till ett
själfmedvetet och företagsamt krigarfolk. - Den
högre kulturens inträngande i J. minskade likväl
efter hand den mot Korea riktade anfallskraften,
och under senare hälften af 6:e årh. förlorade
japanerna nästan h. o. h. den maktställning de
sökt häfda på denna halfö. I stället utbröto
häftiga strider emellan ätthöfdingarna
om den bestämmande styrelsemakten, hvars
befogenheter och anspråk växte i sammanhang
med de nyförvärfvade hjälpmedlen. Ur de
förbundna vikingaföljenas ledning, som af ålder
tillerkändes "storhöfdingen" (ohokimi) öfver den
heligaste ätten, uppstod en begynnande monarkisk
myndighet, som formade sig efter koreanska,
ursprungligen från Kina lånade förebilder. Det
var den med härbefälet sammanhängande
sändebudssamfärdseln å hela folkets vägnar,
som gaf uppslaget till denna öfverflyttning
af främmande sedvänjor och åskådningssätt. Vid
ättens herresäte, som ännu i århundraden växlade
efter hvarje höfdings frånfälle, infördes genom
koreanska lärare den kinesiska skriften (404),
och därmed följde såväl upprättandet af ett
slags räknekammare som möjligheten att bevara
en säkrare historisk tradition. Länge synes
dock skrifkonsten egentligen ha öfvats inom ett
från främlingarna härstammande ärftligt skrå,
hvars medlemmar, i likhet med andra inflyttade
koreanska och kinesiska handtverkare, stodo
under husbondens särskilda uppsikt och arbetade
i hans tjänst, ehuru såsom personligen fria
undersåtar. Sålunda skapades en ny samhällsklass,
som på ärftlighetens grund inordnades i det
japanska ättförbundet, men till den förnämsta
ättens förstärkning. Dess arfvegods gåfvo
en rikare och med större omtanke förvaltad
afkastning genom de främmande arbetskrafternas
användning. Till dem samlades äfven som
underhafvande allt flera fria bondeätter,
som där funno en tryggare bärgning genom
ett högre utveckladt jordbruk i kinesisk
stil. Arbetstvång torde i allmänhet ha varit
uteslutet, ty träldomen var i J. inskränkt
till en del svårare förbrytare och barbariska
krigsfångar och f. ö. sällan tryckande eller
varaktig. Den af solgudinnans ätt beroende
folkmängden tillväxte starkt; ättegodsen
utvidgades genom fatabursbyggnader och nyodlingar
i olika delar af landet. Herrgården, som tillika
var ättens och dess underlydandes hufvudtempel,
fick större betydelse för hela folket genom
mer besökta och högtidligare offerfester, genom
husbondens präktigare lefnadssätt och ständigt
underhållna lifvakt. Han gällde ännu ej som
hela folkets styresman äfven i fredstid, men
hans maktställning hade öfverflyglat de andre
"gudasönernas’’ genom den större rikedomens
öfvervikt, som af dem tolkades som obefogadt
intrång i deras egen jordbesittning och
husbondemakt. De fogade sig icke godvilligt
däri, och de konflikter och kompromisser,
som vållades af deras motstånd, äro oförenliga
med antagandet af ett uråldrigt envälde, ehuru
de af den senare traditionen omstiliserades
till förvecklingar emellan "tyranner" och
"rebeller" enligt kinesisk schematisering. Den
japanska riksenheten utbildades först genom
höfdingaätternas täflan och samarbete, som vände
deras blickar och krafter från de slutligen
misslyckade eröfringarna bortom hafvet. - Nya
lifsideal främjade brytningen med det gamla
samhällsskicket. Genom skriftlärda, som
enkom hämtades från Korea och regelbundet
aflöste hvarandra, infördes från de första
decennierna af 6:e årh. i de högsta kretsarna
studiet af Kinas klassiska böcker med deras
rationalistiska statsmoral och ritualistiska
lefnadstukt. Äfven om möjligen tidigare
buddistiska inflytelser kunna spåras, härstammar
äfven deras egentliga ingripande från en
koreansk beskickning (552), som öfverlämnade
bilder, symboler och heliga böcker jämte en
missionsskrifvelse med hänvisningar till den
indiska lärans mystiska djup och universella
frälsningsbudskap. Dessa främmande åskådningar
måste rubba ättförfattningens sakrala grundvalar
och framkalla sträfvanden att uppställa allmänna
regler för en verklig riksorganisation. Men
de kunde åberopas för olika maktanspråk,
och de väckte naturligtvis äfven i och för
sig motstånd. Inom solgudinnans ätt rådde
(liksom allt framgent intill nyaste tid) ingen
stadgad arfsföljd. Dess medlemmar voro ofta
inbördes splittrade och slöto sig till olika
partier, som sålunda vunno inflytande på deras
upphöjelse och maktutöfning. Täta omskiften
genom mord, afsättningar, kvinnostyrelse
och förmynderskap stå i uppenbar strid
med teorien om statsöfverhufvudets urminnes
oantastlighet. Särskildt striden om buddismens
införande fördes förnämligast emellan några
af de andra stormansätternas hufvudmän i
spetsen för hvar sin konfederation, emellan
Omi under Soga-ätten och Muraji under
Mononobe-ätten, som till en början understöddes
af den prästerliga, med solgudinnans barn nästan
jämbördiga ätten Nakatomi. Det senare partiet,
som förfäktade de inhemska gudarnas uteslutande
dyrkan, dukade efter åtskilliga växlingar under
(587), och buddismen tryggades under Soga-väldet
genom präktiga tempelbyggnader och instiftelsen
af en ordnad hierarki. Men en af solgudinnans
ättlingar förstod att, sedan han förbundit
sig med det segrande partiet, fullfölja en
genomtänkt och själfständig politik, ehuru
utan härskarnamn. Shotoku-daishi ("den store
läraren i vishet och dygd", såsom han kallades
efter döden med sitt buddistiska helgonnamn)
är den första personlighet, som framträder med
något tydligare karaktär i J:s häfder; äfven
hans yttre drag anses bevarade genom en icke
mycket yngre målning (måhända kopia efter en
samtida koreansk mästare). Han var en from och
lärd buddist, men tillika bevandrad i kinesisk
statsvisdom. Därom vittnar hans införande af
kinesiska ceremonier och titlar, äfvensom ännu
mer en kungörelse (604), hvari han inskärper
ej blott vördnad för buddismens "tre heliga
klenoder" (Buddha, lagen och kyrkan), utan äfven
den kinesiska uppfattningen af regeringsmakten
och undersåtarnas lydnadsplikt. Genom sina
(numera förlorade) historiska och genealogiska
arbeten grundlade han den sedermera utvecklade
statsteorien. På hans tillstyrkan öppnades
(607, 608) diplomatiska förbindelser med
den kinesiska Sui-dynastien, som (589) åter
samlat det af århundradens revolutioner och
folkvandringar söndrade väldet, och därvid
sökte han, ehuru visserligen förgäfves, vinna
vederbörligt erkännande af det nya riksnamnet
Nihon (Nichi-hon) 1. Nippon ("soluppgången" =
"österlandet", näml. räknadt från Kina) och af
J:s härskare som en "himmelens son" (i likhet
med de kinesiska dynastiernas öfverhufvud). Hans
betydelse ligger mindre i hvad han verkligen
lyckades genomföra än i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
