- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1451-1452

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1. "gudarnas väg"; i japansk öfv. Kami-no-michi)
och som utdanades till en gudstjänst å hela
folkets vägnar genom de särskilda myternas
samling i en för alla ätters upprinnelse
gällande kosmologi. Kejsarättens äldsta
förfäder skildrades i drag, som lånades från
den kinesiska litteraturens visa och välgörande
forntidshärskare, och tillika utrustades dess
maktinvigning med uråldriga symboliska insignier
(spegeln, svärdet och smycket eller inseglet),
som intygade dess eviga bestånd och i synlig
måtto utgjorde ett slags motsvarighet till
buddismens spekulativa "klenoder". Praktiskt
upprätthölls visserligen tronföljden inom
den gudaborna dynastien, men inskränktes till
den vid hofvet uppfostrade vare sig kvinnliga
eller manliga linjen, utan afseende på möderne,
kön eller ålder och öfverflyttades formellt
vanligen genom företrädarens designation
bland sina barn eller adoption af någon annan
släkting. Tronen blef ledig icke blott genom
dödsfall, utan äfven genom abdikation och
inträde i något buddistiskt kloster, endast
undantagsvis genom formlig afsättning, enär
omgifningens inflytelser ändå tillräckligt
kunde bestämma lämpliga tronskiften. För öfrigt
försvagades kejsarättens öfvervikt och inbördes
sammanhållning genom sidogrenarnas afsöndring
under egna släktnamn och deras uppgående i
den högre eller lägre adeln. Hofsysslornas och
ämbetenas tillsättning, ehuru alltid formellt
beroende af kejserlig utnämning, rättade sig
efter liknande åskådningssätt. De tilldelades
snarare släkten än individen och användes
till stöd för familjens förkofran, inbördes
samverkan och ytterligare förgrening. Så
godt som från början framträda tendenser till
deras ärftlighet, som äfven sträckte sig till
åtföljande lönejord och donationer. I socialt
afseende funnos egentligen blott två stånd:
adel och bönder; någon köpmansklass utvecklades
ännu ej på länge, och handtverkarna hörde till
hofvets eller stormännens tjänstefolk. Det
japanska samhällsskicket förblef liksom
förut väsentligen aristokratiskt, men
under en riksorganisation, som sprängde de
forna ättförbunden och anknöt stormännens
maktsträfvanden till regeringens skötsel, till en
viss grad äfven gynnade nya ätters uppstigande
ur folket. - Omdaningsverket inleddes genom
en samverkan emellan den förste Fujiwara
och dynastiens kraftigaste medlem. Efter
den senares broder och efterträdare, kejsar
Temmu (672-686), som synes ådagalagt
själfständig arbetsförmåga, öfvergår den faktiska
regeringsmakten mer och mer till Fujiwara-ätten,
som tryckte sin prägel på den främmande kulturens
fortsatta nationalisering. Ett fast residens,
en "fridens boning" (sinojap. Hei-jo, Heian-jo),
enligt föredöme, namn och t. o. m. byggnadsplaner
från Tang-dynastiens vidtfrejdade Si-ngan-fu,
upprättades först (710) i Nara, sedan (794,
efter ett beslut af 784) i byn Uda, som
sålunda förvandlades till rikets "hufvudstad"
(sinojap. Kyoto, jap. Miyako). öfverflyttningen
torde sammanhänga med kväfvandet af buddistiska
stämplingar, som i Nara vållat upprepade
konflikter emellan Fujiwara-herrarna och
dynastien. Endräkten framträder fullt återställd
under den förste Kyoto-kejsaren Kwammu
(782-805), som äfven personligen anses ha
verksamt deltagit i styrelsevärfven. För öfrigt
bevaras ännu minnet af "Nara-perioden" i J:s
kulturhistoria på grund af tempelkonstens och den
inhemska diktens blomstring; många slöjdalster,
skulpturverk och målningar, som representera Öst-Asiens
äldre klassiska stil, finnas ännu i behåll, till
stor del visserligen af koreanska och kinesiska
konstnärer i japansk tjänst. Under Kyoto-tiden
("Heian-perioden", till omkr. 1150) fortsattes
denna utveckling i småningom mer nationaliserad
riktning och i allt yppigare former; inom
litteraturen öfvervägde till en början sysslandet
med prosaiska och poetiska efterbildningar på
kinesiska, men sedan förbindelserna med Kina
lidit afbräck genom Tang-dynastiens förfall
mot slutet af 9:e årh. och efterföljande
omstörtningar, uppstod vid hofvet på
modersmålet ett egendomligt förfinadt och
förkonstladt romanförfattarskap, hufvudsakligen
idkadt af förnäma damer. Det aristokratiskt
reglerade hofvet och dess kulturlif utgjorde
det inympade styrelsesystemets för kommande
tider betydelsefulla praktalster på samma gång
som dess för de närmaste offentliga behofven
kraftförtärande utväxt. För den monarkiska
landsförvaltningens fullständiga genomförande
i kinesisk stil saknades, oaktadt nyinrättade
läroverk och ämbetspröfningar, en verkligen
rotfäst rutin och en af statsplikterna fullt
medveten uppfattning. Endast i landskapen omkring
hufvudstaden kunde med statsmaktens tillhjälp i
materiellt afseende föredömena från fastlandet
med framgång efterföljas. Vägar, kanaler och
dammar anlades, risodlingen främjades genom
konstmässig bevattning, siden och te blefvo
inhemska produkter; i följd däraf ökades hastigt
folkmängden jämte dess arbetsduglighet och
välmåga. Men hos de styrande togo godsskötselns
vanor och synpunkter öfverhanden i st. f. de
svårfattliga främmande rättsgrundsatserna;
uppbördsdistrikten sammanblandades med
privatbesittningarna, skatterna och dagsverkena
betraktades och behandlades som enskilda
inkomster, ämbetsuppdragen anförtroddes
åt enskilda tjänare, den administrativa
arbetsdelningen, som aldrig blifvit fullt
begripen och tillämpad, fördunklades till ett
tomt titelväsen som underlag för den allt
spetsfundigare etiketten vid hofvet, där
högadeln samlades under den oafbrutna fredens
hägn. Inom det kejserliga palatset (gosho)
utkämpades likväl fortfarande strider emellan
stormännen, fastän utan väsentliga rubbningar
i det häfdvunna maktläget. Fujiwara-väldet
tryggades genom inrättandet (880)
uteslutande för denna ätt af ett slags
riksmarskalksämbete (kwambaku), som ensamt
egde att förmedla kejsarens beröring med öfriga
dignitärer. Dess siste betydande motståndare,
den kinesiska klassicitetens förnämste målsman,
historieskrifvaren, prinsläraren och ministern
Michizane af den nästan lika högförnäma ätten
Sugawara dog i förvisning på Kyushu (903;
ännu under helgonnamnet Tenjin firad som
skrifkonstens och skolornas skyddspatron). Inom
dynastien undertrycktes hvarje personlig
viljeyttring. Kejsarens fullt legitima gemål
utvaldes endast bland Fujiwara-döttrarna,
hvilkas privilegium härutinnan ända till
våra dagar blifvit bevaradt. Hans närmaste
uppvaktning bestod äfven eljest af kvinnor,
för det mesta ur samma ätt, och den öfriga
hofstaten fylldes likaledes af dess medlemmar
och klienter. Tronen besattes ofta med barn,
som vid vuxen ålder förmåddes att abdikera. Men
riksföreståndarätten snärjdes själf i sina
egna garn; dess vidt förgrenade linjer hade
ej sällan svårt att sämjas, ceremonierna och
festerna lade beslag på dess tid och krafter,
hvadan den verkliga maktutöfningen å dess vägnar


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0790.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free