Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allra senaste omhvälfningens utgång. Kring honom
samlades Hojo-oligarkiens mest förbittrade
fiender, främst de ännu som ungdomens högsta
förebilder i fosterländsk kejsartrohet firade
höfdingarna Kusu-noki Masashige och Nitta
Yoshisada, äfvensom den sluge Ashikaga Takauji,
hvars affall från Hojo i det kritiska ögonblicket
till en början afgjorde den goda sakens
seger. De båda senare voro Minamoto-ättlingar
af olika grenar, och äfven den förstnämnde
kunde enligt traditionen åberopa en kejserlig
stamfader (redan i 6:e årh.). Alla motståndare
brännmärktes som "rebeller" (choteki) mot
kejsaren, och hans anhängare förklarades utgöra
den "rikstrogna hären" (sinojap. kwan-gun),
- prejudikat, som intill senaste tider varit
af stor innebörd. Växlingarna i det krig, som
nu begynte (1331), betecknas i sagorna af en
mängd romantiska episoder och analogier med Kinas
motsvarande hjälteålder under folkvandringstiden
(3:e o. 4:e årh.). Till slut härjades och brändes
Kamakura (1333), och hela Hojo-ätten jämte
massor af dess stridsmän stupade för fiendens
eller sina egna svärd. Men för kejsaren var
uppgiften att själf ordna en honom verkligen
underdånig riksstyrelse alltför svår, och hans
nederlag därvid bildade också sedan prejudikat
för århundraden emot ett dylikt företag. Han
tordes ej alldeles upphäfva Yoritomos och Hoios
verk, men han ville på det närmaste förbinda
dynastien med riksfältherredömet, i det att han
med detta ämbete beklädde sin egen begåfvade
son Morinaga (1. Moriyoshi). De indragna
länens fördelning ville han begagna för att
sammansmälta både hofadel och ridderskap till
en pålitlig riksaristokrati. Just dessa planer
väckte dock den yttersta harm hos en stor del af
den segrande rikshären. Ashikaga ställde sig i
spetsen för de missnöjde, underblåste kejsarens
genom intriger och egen svaghet framkallade
osämja med sin son, störtade först den senare,
som han lät aflifva i fångenskapen, vände sig
sedan mot fadern, uppsatte en pretendent af
en annan dynastigren på tronen och framtvang
sålunda sin egen utnämning till riksfältherre
(1336). Därmed var signalen gifven till mer
än ett halft århundrades förvirrade strider,
hvarunder de fortfarande kejsartrogne hjältarna
från kampen mot Hojo alla förgingos. Partierna
fördelade sig emellan en mängd höfdingar, som
förfäktade växlande intressen, men till namnet
slogos för "söderns och nordens dynastier"
(sinojap. nam-boku-cho; i nyare tider talas
äfven om "kampen om kiku" = kejsarvapnet, som
ett slags motstycke till de båda Rosornas strid
i England), i det att Go-Daigo och hans linje
(som traditionellt anses för den legitima)
togo sin tillflykt till den tempelprydda
bergsbygden Yoshino i Yamato, men Ashikaga
med sina skuggkejsare stannade i Kyoto, där
gatan eller stadsdelen Muromachi afgränsades
till riksfältherrens särskilda residens. En
förlikning ifrågasattes, som tillika skulle
innebära ett märkvärdigt fastställande på samma
gång af tronföljden och regeringstiden: de båda
linjerna skulle växelvis bekläda tronen, men
ingen kejsare få regera längre än tio år. Först
under Takaujis sonson Yoshimitsu (1368-93;
d. 1408) kom uppgörelsen till stånd (1392)
sålunda, att kejsaren "i söder" abdikerade mot
villkor af linjernas framtida omväxling, men
utan regeringstidens begränsning; den "norra"
linjen utslocknade dock efter några få led,
och endast den "södra" fanns
kvar som den enda legitima utan vidare
successionsordning. Kejsarättens inflytande och
anseende försvagades ytterligare för långliga
tider i följd af katastrofen under Go-Daigo,
men midt i den värsta oredan formulerades
för första gången den lojala och alla japaner
förpliktande teorien om dess högstämda anspråk i
ett tendenshistoriskt arbete (förf. 1340-45) af
Kitabatake Chikafusa, också en Minamoto-ätling,
som äfven med svärdet kämpade för sin herres
och sydlinjens sak. Så bevarades till en sen
uppståndelse åtminstone idealet af en kejsare,
som ej fick vara en hjälplös idol eller symbol,
utan den sannskyldige krigsherren öfver hela
folket i vapen. För öfrigt fanns snart ingen,
som i hans ställe mäktade sammanhålla det
sönderfallande riket. Riksfältherrarna af
Ashikaga-ätten lyckades visserligen behålla
sitt ämbetes ärftlighet för sitt eget namn,
om också ej för en regelbundet tillträdande
serie af målsmän. Men med dess myndighet var
det redan efter få personombyten ganska klent
beställdt. Det visade sig omöjligt att från Kyoto
omedelbart regera Kwanto med dess makttraditioner
och obändiga storvasaller. Därför ditsändes
särskilda regenter eller underfältherrar,
som tillhörde yngre grenar af den härskande
ätten och naturligtvis sökte göra sin syssla
ärftlig med stöd af olika partier bland
ridderskapet. Riksfältherrarna själfva stodo ofta
som omyndiga i beroende af någon förtroendeman
utom ätten eller af den formellt afgångne
företrädaren, och med tiden blefvo alla mer
betydande ämbeten inom bakufu ärftligen fästa
vid vissa vasallätter, hvarigenom äfven de
fullvuxne Ashikaga-herrarnas makt ytterligare
inskränktes. Den siste framstående statsmannen
bland dem var Yoshimitsu, äfven som inkyo under
sin son Yoshimochi (1393-1422). Han lyckades
åter åvägabringa fredliga förbindelser af stor
vikt för J:s handel och kultur med Kina, som
under de första regeringarna af den inhemska
Ming-dynastien (1368-1644) upplefde en ny
restaurationstid. De långvariga revolutionära
skakningar, som föregått mongolernas fördrifvande
och äfven drabbat det underlydande Korea, hade
lockat en mängd japanska äfventyrare att efter
förfädrens sed och tillika som hämnd för den
tillbakaslagna invasionen hemsöka grannländerna
med vilda sjöröfverier. De utrustades ofta
af krigshöfdingarna på Tsushima och andra
närbelägna öar eller kuster. De fattade äfven
fast fot i några sydkoreanska hamnstäder, där
de af dem grundlagda kolonierna med åtskilliga
växlingar och afbrott blifvit fortplantade
ända till nutiden. Yoshimitsu begagnade sig af
den japanska tronstridens biiäggande för att
åtminstone tills vidare undertrycka det värsta
själfsvåldet. Han affärdade beskickningar,
som på samma gång voro handelsexpeditioner,
till Kina med skadeersättning för plundringarna
och med japanska varulaster, hvilkas afyttring
på gynnsamma villkor inledde en för båda
rikena fördelaktig handelssamfärdsel, ej minst
därigenom att J. förvärfvade ett välbehöfligt
cirkulationsmedel i det kinesiska kopparmyntet
och sålunda kunde lättare höja sig öfver den
rena naturalhushållningens ståndpunkt. Till
gengäld hälsades han (1402) i den kinesiske
kejsarens skrifvelser som "konung af
J." (kin. Jih-pen-kwo-wang; sinojap. Nippon-o),
en titel, som onekligen såsom förlänad af den
senare innebar ett anspråk på öfverhöghet,
liksom de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
