Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
japanska affärstransaktionerna af honom tolkades
som erläggande af skyldig tribut. I senare tider
har man därför lagt Yoshimitsu till last, att han
af egennytta och fåfänga uppoffrat J:s värdighet
som själfständigt rike, men för honom själf,
som då icke längre officiellt intog en ledande
ställning, kunde denna utmärkelse snarare
synas som ett slugt framkalladt kinesiskt
missgrepp och i hvarje fall som tämligen
oväsentlig i jämförelse med den diplomatiska
och ekonomiska vinsten. De nya kinesiska
inflytelserna gjorde sig också starkt gällande
inom konstens område under "Muromachi-perioden",
ehuru de på ett egendomligt sätt omformades
af de japanska riddarhofvens allt kräsnare
smak. Sedan riksfältherrarna slagit sig ned
i själfva Kyoto, kunde de ej undgå att taga
djupa intryck af de där rådande böjelserna
för artistiskt dilettanteri, och ju mer deras
militära och politiska kraft domnade bort,
dess mer förvandlades de själfva till subtila
esteter i likhet med dynastiens medlemmar och den
högförnäma hofadeln. Men de och deras omgifning
skilde sig från den gammalklassiska skolan,
som präglades af yppighet och känslosvärmeri,
genom en dragning åt konstlad enkelhet och
ytterligt reserverade uttryck för stämningar
af tillkämpadt lugn, så mycket hellre som
de minskade tillgångarna uteslöto hvarje
onödigt prål. Denna Ashikaga-stil nådde
sin fullkomning under Yoshimasa (1449-72;
d. 1490), som invid Zen-sektens tempel och med
begagnande af alla åtkomliga kinesiska mönster
och undervisningsmedel inom sina jämförelsevis
trånga och nyktert inredda, om ock med
inläggningar af ädla träslag, med förgyllningar
eller försilfringar och skisserade målningar
i dämpade färger prydda paviljonggemak jämte
tillhörande konstmässiga trädgårdsplanteringar
hängaf sig åt de antydningsrika och andaktsfulla
festspelen (no), de diskreta "teceremonierna"
(cha-no-yn) eller täflingar i blomsteranordning
och parfymprofning. Ridderskapet ute i landet
förstod sig ej på alla dessa utstuderade
delikatesser, utan nöjde sig i allmänhet
med den stegrade kulten af sina skarpslipade
svärd och med att i strid och frid utbilda
noggrant iakttagna umgängesformer, som jämte
det stränga pliktansvarets häfdande likväl
i viss mån mildrade de blodiga fejdernas
ödeläggelser genom skyldigt undseende för de
vapenlöse och de fallne eller slagne. Eljest
togo de aldrig hvilande inbördeskrigen allt
större proportioner i följd af krigsmanskapets
tillväxt ur alla samhällslager och olika följens
sammanslutning till växlande, men omfattande
konfederationer. Långvariga belägringar, i
synnerhet af de starkt befästa klostren, främjade
förmågan att utfinna nya konstgrepp till anfall
och försvar, och stora drabbningar levererades,
i hvilka de af den kinesiska krigsvetenskapens
klassiska läromästare uppställda reglerna
lämpades efter de nyvunna erfarenheterna
och det ridderliga stridssättets kraf. Under
ett elfvaårigt krig, som framkallades (1467)
af en tvist om riksfältherredömets arfföljd,
lågo båda partiernas härar i hundratusental
midt emot hvarandra i Kyoto å ömse sidor om
Muromachi under ideligen upprepade fäktningar
och manövrer. Hufvudstadens välstånd och prakt
måste under sådana oroligheter oafbrutet sjunka,
och ingen bekymrade sig längre om vare sig
dynastiens eller högkvarterets anseende
och estetiska sinnesro. Det hände, att fem
Ashi-kaga-shoguner samtidigt framskötos af
täflande höfdingar, att den mest högättade hofadeln
måste vandra ut på tiggarfärder i landet,
att kejsaren själf nödgades för en ringa penning
sälja sina autografer till uppvaktande gäster
eller mottaga understöd af välvilliga munkar
för sin tronbestigningsfest, att hans lik stod
obegrafvet vid slottsporten i sex veckor af brist
på nödiga medel (1500). Hela samhället tycktes
befinna sig på väg till full upplösning. Emellan
de båda missionerande sekterna Shin och Nichiren
pågingo formliga religionskrig, som ej blott
eggade höfdingarnas maktintressen, utan äfven
upprörde de lägre folkmassornas lidelser, under
det att röfvarband af utskjutna lösdrifvare (eta)
hemsökte byalagen och de östasiatiska farvattnen
åter vimlade af "hafsjapaner" (kin. hai-wo)
till skräck för fredliga sjöfarande och kuster
eller i kamp med liknande kinesiska pirater. Ett
slags konsolideringsarbete var likväl sedan
länge i gång, ej egentligen för riket i dess
helhet, men åtminstone för många af dess
skilda territorier, som började organiseras
till småstater med egna regeringar och fasta
institutioner. De stora daimyoätterna, som först
under denna tid uppnådde en i viss mån stadgad
ställning, traktade ej så mycket som förr efter
en riksomfattande makt, som syntes alltför svår
att vinna, då medtäflarna voro tämligen jämstarka
och måste snarare lita på inbördes skiftande
kombinationer än på sina egna personliga
krafter. De förut upprättade centralregeringarnas
bräcklighet verkade afskrämmande, och det syntes
de klokare höfdingarna fördelaktigast att,
befriade från all besvärlig öfveruppsikt, på egen
hand bättre ordna sina förhållanden till vasaller
och undersåtar, visserligen under förbehåll af
alla gynnsamma utsikter till inkräktningar på de
närmaste grannarnas bekostnad. De som lyckades
bäst härutinnan blefvo i sak, om också ej till
namnet, så godt som oberoende landsfurstar,
vare sig de härstammade från någon af de
gamla historiska ätterna eller från lågbördiga
uppkomlingar, hvilkas förmenta stamtaflor
ej tålde en grundligare granskning. Men utom
dessa områden var allting ännu i vild jäsning.
Huruvida en ny rikssamlande makt skulle kunna
uppstå, berodde h. o. h. på möjligheten för en
därtill syftande sträfvan att förvärfva nya
öfvervägande hjälpmedel, som kunde bryta det
begynnande jämviktsläget.
III. J. i brytning med kristenheten
(omkr. 1540-1853). I förra hälften af 16:e
årh. utvidgade portugiserna sitt indiska
handelsvälde genom eröfringar i Öst-Asien
och framträngde som köpmän och sjöröfvare
till Kinas kuster, där de lyckades anlägga
faktoriet Macao. Några vinddrifna äfventyrare,
om hvilkas namn och öden för öfrigt uppgifterna
äro motsägelsefulla och omtvistade, kommo (1542
1. 1543) till den lilla japanska ön Tanegashima
och därifrån till Kyushu. .Främlingarna
(sino-jap. nam-ban, "barbarer från söder")
mottogos och affärdades välvilligt af fursten
i Bungo. Han visade sig särskildt förtjust
i deras skjutvapen, som han lät sina smeder
eftergöra. Han kunde dock ej bevara hemligheten
för sin egen räkning. Inom några få år var
konsten att tillverka krut och gevär spridd öfver
olika delar af J. och åvägabragte en fullständig
omhvälfning i stridssättet, maktläget och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
