Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1479
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1480
tåget, en grundlig och utförlig skildring). Å
ömse sidor kämpade hundratusentals krigare
med hänsynslöst dödsförakt i stormningar och
utfall. Försvaret sköttes i synnerhet af Sanada
Yukimura och den kristne Akashi Morishige, som,
oaktadt lyeyasu under en vapenhvila genom nya
svekfulla förhandlingar lyckats förmå Hideyori
att uppgifva en del af fästningsverken,
ännu i sista stund bragte honom i så svårt
trångmål, att han gjorde sig beredd till
harakiri, då plötsligt eld utbröt i citadellet
(såsom det säges, anlagd af en förrädare) och
belägringshären under förvirringen lyckades
intränga i staden. I det skoningslösa blodbadet
utrotades största delen af det kristna japanska
ridderskapet, som i Osaka samlats liksom i en
fälla och som där kämpat under några kvarblifna,
men ur striden förunderligt undkomna främmande
munkars välsignelser och under baner med bilder
af korset, jungfru Maria och t. o. m. St. lago de
Compostela, Spaniens nationalhelgon. Hideyori tog
sig själf af daga, hans moder aflifvades af en
trogen följesman, och efter Osakas fall halshöggs
hans späde son jämte många tillfångatagna
höfdingar på segrarens befallning. Dennes egen
lifskraft var likväl bruten; han hade fått ett
lansstyng i sidan, och efter ett års af tynande,
men oaf brutet sysselsatt med segerns befästande
genom nya kraftiga regeringsåtgärder, afled han
i Shizuoka (l juni 1616). Under ett af kejsaren
förlänadt buddistiskt helgonnamn begrofs han
i den präktiga tempelbyggnad, som hans son lät
uppföra i Nikko (n. om Tokyo). Under sin lefnad
en mönsterbild af adlig enkelhet, förtegenhet
och sträfvan för saken själf utan fåfänga
sidoblickar ("hvad betyder mitt namns ära? jag
vill rikets bästa"), betraktas Tokugawa-väldets
grundläggare, hvars skaplynne aldrig fängslat
mängdens hjärtan, ännu efter dess fall som
den ouppnådde mästaren i japansk statskonst
och tålamodskraft. - Sonen Hidetada (1605-22;
d. 1632) och sonsonen I y e-m i t s u (1622-51)
fullföljde, ehuru de ej kunde mäta sig med honom
i begåfning, hans politik i det hela efter de
anvisningar han gifvit, den senare i synnerhet
med sträng omsorg att hålla landsfurstarna i
obetingad undergifvenhet. Men hvarken de själfva
eller deras rådgifvare förstodo och vågade,
under de nya svårigheter, som företedde sig,
att utan öfv-erdrift häfda J:s själfständighet
i den allmänna folksamfärdseln. Skräcken för de
spanska eröfrings-planerna dref icke blott till
nya kristendomsfientliga påbud och allt grymmare
förföljelser mot er-tappade missionärer och
infödda kristna, utan äfven till afbrytande
af alla förbindelser med Filippinerna och
alla spanjorers utvisning ur J. (1624). Under
de föregående åren hade skarpa sjöstrider
pågått ej långt från J. mellan spanska och
holländsk-engelska eskadrar, hvarvid de senare
användt Hirado till en verklig operationsbas,
och den japanska regeringen sväfvade därför i
ständig fruktan för spanjorernas hämnd. Enligt
lyeyasus föredöme sökte man visserligen häfda
en obrottslig neutralitet genom förbud mot alla
sjöröfverier i J:s farvatten och mot de främmande
Hirado-köpmännens tilltag att därifrån utföra
japanska sjömän och krigsförnödenheter. Men när
holländarna, hvilkas makt i Öst-Asien ständigt
växte, med en stark flotta söderifrån angrepo
Macao (1622), visade det sig, att deras med stor
förlust tillbakaslagna landstigningsstyrka till
mer än
hälften bestod af japaner. Hirado-faktorierna
vågade sig dock vederbörande i Yedo ännu
ej riktigt på. Emellertid blefvo äfven
holländare och engelsmän inbördes osams:
de förre trakasserade den engelska handeln
med japanerna, så mycket de kunde, och efter
den s. k. "massakern på Amboina" (1623), som
orsakats af de engelske kolonisternas verkliga
eller förmenta stämplingar att med värfvade
japanska krigare öfverrumpla ett holländskt
kastell, uppgåfvo engelsmännen äfven sitt
faktori på Hirado, och deras flagga försvann
för lång tid från Stilla hafvet. Holländarna
däremot bemäktigade sig ytterligare (1624)
en hamn på Formosa och anlade där ett starkt
befäst faktori, hvarifrån de på mångahanda sätt
sökte kväfva den indräktiga handel, som idkades
med öns invånare af japanska köpmän för egen
och några stormäns räkning. Ingen upprättelse
gafs oaktadt påminnelser och förhandlingar
under ambassadresorna till hofvet i Yedo, men
till slut (1628) öfver-rumplade skeppskaptenen
Hamada Yahei själf-rådigt den holländske
fästningskommendanten, utan att garnisonen tordes
ingripa till hans befrielse, och frigaf honom
först mot gisslan och rikligt skadestånd för
begångna öfvergrepp. Uppmuntrad af holländarnas
ådagalagda svaghet, lade japanska regeringen
genast beslag på Hirado-faktoriet, f ramtvang
t. o. m. kommendantens utleverering på nytt
(1632) och kvarhöll honom i fångenskap, tills nya
betungande villkor för faktoriets återställande
efter många förödmjukande underhandlingar
blifvit antagna (1636). Holländarna sökte
förgäfves ställa sig in genom öf-versändande
af uppfångade portugisiska bref, som skildrade
högtidliga fester i Macao till åminnelse och
förhärligande af de kristne martyrerna i J. De
fingo till svar, att allt dylikt var förut
välbekant genom affällingars bekännelser och
att de själfva därför ej kunde räkna på minsta
extrabetalning för sin tjänstvillighet. Snarare
hyste japanerna trots sin ängsliga förbittring
mot kristendomen större respekt för martyrernas
dödsförakt än för köpmännens undfallenhet
och vinningslystnad. Emot själfva de spanska
myndigheternas förbud smögo sig oupphörligt
munkar öfver till J. för att under de svåraste
mödor och vid äfventyr af en kvalfull död
trösta och styrka de omvände i deras sega
motstånd. De kristne japanernas stora flertal,
äfven bland allmogen och bland kvinnor och barn,
öfverträffade också allt, hvad de fornkyrkliga
legenderna ha att förtälja om tålamod och
hänförelse under outsägliga pinor, om än många af
deras fäder endast med våld blifvit öfverförda
till den främmande gudstjänsten. Regeringen
och dess verktyg ifrade så mycket värre mot
den "förskämda sekten" (Yashu-mon, tillika
en anspelning på namnet Yasu, Jesus) med nya
raffinerade tortyrpåfund, med efterhärmningar
af kyrkans egna polisåtgärder mot kätterier:
förbud, förbränning och censur af böcker,
offentliga anslag öfverallt i riket med stränga
straffhot, anställning af särskilda inkvisitorer
(kirishitan-bugyo, "kri-stendomsfiskaler"),
inregistrering under uppsikt i buddistiska
församlingar, de misstänktes tvång till offentlig
vedersakelse af den fördömda irrläran (fumi-ye,
"bildtrampning", näml. af krucifixet). I
synnerhet skärptes förföljelsen, sedan en nitisk
ämbetsman i Nagasaki lyckats pina t. o. m. en
åldrig portugisisk jesuitprovinsial till öppet
affall (1633); efter denna framgång försvann
hvarje tvif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
