Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1485
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1486
ordnade ämbetsverk och expeditioner för såväl
hofvets som rikets angelägenheter, likaså
ståthållare i Tokugawa-furstendömets olika
landskap och i de förnämsta riksstäderna, såsom
Osaka, Naga-saki m. fl. (där borgar funnos, äfven
särskilda kommendanter). Emellan administration
och jurisdiktion voro inga bestämda gränser
uppdragna. Rättskipningen reglerades dels af den
tidigare lagstiftningen och sedvanerätten, dels
af regeringens instruktioner, som ställdes endast
till ämbetsmännen och principiellt hemlighöllos
för folket, dels af prejudikatsamlingar till
de dömande myndigheternas tjänst. - Om kejsaren
talades offentligen i de underdånigaste ordalag
(det hette äfven i lyeyasus hemliga "testamente",
att "landet måste drabbas af för-därf, om
riksfältherrarna, berusade af högmod, någonsin
visade kejsaren sidvördnad"). Men i verkligheten,
fastän i det fördolda, behandlades tronen
rätt hänsynslöst, i synnerhet under det första
århundradet, genom påtvungna abdikationer eller
(måhända formellt genom adoption legitimerade)
giftermåls-förbindelser med Tokugawa-ätten,
upphöjelser af barn och kvinnor, och framför
allt genom en ytterst sträng bevakning af hela
hofvet, för hvilket ett noggrant reglemente
utfärdades (1615), naturligtvis i den kejserlige
riksmarskalkens (kicambaku) namn. För säkerhets
skull fanns alltid i kraft af kejserlig utnämning
(fr. 1654) en medlem af dynastien till hands i
Yedo som öfverstepräst vid Tokugawa-herrarnas
graf tempel i Nikko och Uyeno (inom själfva
hufvudstaden); i nödfall kunde han genast
uppsättas på tronen, om kejsaren folie i något
regeringsfientligt partis våld. Eiksfältherren
hade sitt eget präktiga slott i Kyoto, och
i början plägade han, vid sitt tillträde
till regeringen, personligen och högtidligen
där af hämta sin kejserliga fullmakt; redan
i 18 :e årh. iakttogs dock ej längre denna
ceremoni. Däremot fanns alltid en ståthållare,
som noga öfver-vakade och i själfva verket
anordnade allting vid hofvet. Årsanslaget
till hela dess underhåll öfversteg knappast en
föga ansenlig furstes inkomster. Kejsaren fick
aldrig lämna Kyoto och endast undantagsvis sitt
palats. Ingen landsfurste fick tillträde till
honom, och till yttermera visso innehades alla
kringliggande län af pålitliga fudai. Alla de
gamla värdigheterna och titlarna bibehöllos och
voro mycket eftersökta, enär de i rang öfverstego
äfven de förnämsta verkliga riksämbeten,
men deras utdelning förmedlades endast genom
riksfältherren, som själf plägade låta befordra
sig från det ena trappsteget till det andra
och sällan nådde det allra högsta. Kuge, den
uråldriga hofadeln, voro således synnerligen
förnäma i all sin torftighet, men de fingo ej
befatta sig med några statsangelägenheter,
utan inskränktes uttryckligen till vittra
sysselsättningar och bevarandet af alla forntida
kulturtraditioner. Denna uppgift fylldes också
af dom på ett sådant sätt, att Kyoto under
den långvariga freden utvecklade sig till de
nationella sträfvandenas förnämsta brännpunkt
och på denna väg med tiden äfven vann en stor
betydelse för rikets politik. - Det är särskildt
karakteristiskt för Tokugawa-väldet, att de
maktegande i Yedo likaledes sökte nedtrycka
landsfurstarna till personlig obetydlighet. Det
var en gammal sed, att vasallerna, helst årligen,
uppvaktade länsherren med hedersgåfvor och vid
hans hof mottogs som ärade gäster. lyeyasu hade
begagnat sig däraf för att
efter omständigheterna under längre eller kortare
tid kvarhålla sådana gäster eller deras familjer
som ett slags gisslan. Sedermera, i synnerhet
under lyemitsu och lyetsuna (1651-81), utbildades
denna sed till ett formligt tvångssystem, som
reglerades genom flera stadgar. Riksfältherren
upphörde att, såsom förut, personligen utanför
Yedo möta de besökande furstarna, som i stället
hade att efter ankomsten inställa sig hos hans
ministrar. De måste turvis i en bestämd ordning,
ej alla tillsammans eller ens alla från samma
landsdel, vistas i Yedo först ett halfår i
sänder, sedermera hvartannat år och vid hemresan
där kvarlämna hustrur och barn. Därför måste
de i Yedo, omkring länsherrens vidlyftiga och
befästa palatskomplex (Oshiro, "storborgen"),
alltefter sina tillgångar uppföra egna palats
och kaserner (yashiki) för sina följesmän. De
sysselsattes där med ideliga uppvaktningar
och andra ceremonier, men fingo, endast när
deras särskilda ämbeten så kräfde, deltaga i
politiska rådslag och värf. Deras färder fram
och tillbaka voro nogo utstakade, reglerade
och bevakade (bl. a. fingo de aldrig passera
genom Kyoto), men tillika hälsade med folkets
föreskrifna vördnadsbetygelser och understödda
med allehanda bekvämligheter utmed den stora
stråkvägen, Tokaido ("österhafsvägen"), som
vimlade af dylika festprocessioner och erbjöd ett
af det japanska samhällslifvets egendomligaste,
i konst och litteratur med förkärlek återgifna
skådespel. För regeringen utgjorde dessa resor
och hofbesök ypperliga medel att försvaga
landsfurstarnas samband med sina hembygder och
ådraga dem dryga utgifter, som ytterligare ökades
genom affordrade "gåfvor" till riksfältherrens
skattkammare och ålagda uppdrag till utförande
af offentliga arbeten. För egen räkning fingo
de ej underhålla mer än hvar sin befästa borg,
och ehuru deras truppkontingenter voro noga
uträknade efter deras inkomster, öfversåg man
gärna därmed, att de för besparings skull alltmer
undandrogo sig denna militärlyx. Riksfältherren
förfogade alltså snart öfver den enda fullt
organiserade härstyrkan inom riket, och hans
inflytande äfven inom de större furstendömena
växte därför oupphörligt. Under furstarnas
frånvaro sköttes ärendena af deras karo (ofta
flera till antalet) och andra ämbetsmän jämte
öfriga kerai, som äfven i furstendömena bestodo
af två klasser, motsvarande riksfältherrens
hatamoto och gokenin. I allmänhet utgjorde
den furstliga statsorganisationen en af bil d
i smått af styrelsen i Yedo, ehuru med vissa
traditionella eller under detta tidehvarf
utvecklade egenheter i somliga landsändar, som
länge fört en skarpt af gränsad tillvaro. Enligt
japansk uppfattning voro äfven undervasallerna
ansvariga för skötseln af de riksämbeten, som
anförtroddes åt deras närmaste länsherrar,
och därigenom växte de förres inflytande
äfven vid hofvet i Yedo. Men i samma mån som
landsfurstarnas personliga verksamhet aftog,
kunde också riksregeringen lättare ingripa i
deras angelägenheter genom påtryckningar under
hand på de egentlige styresmännen af lägre rang
och stundom äfven genom omedelbar inblandning
med anledning af stridigheter inom furstehusen
eller emellan olika adelspartier. Däraf orsakades
ej sällan tvångsabdikationer eller uppsättning
af omyndiga efterträdare, t. o. m. delningar
eller indragningar af furstendömen. Sålunda
förvandlades småningom de flesta smärre
furstendömen till blott och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
