Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1487
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1488
bart ett slags privilegierade administrativa
områden. Centralisationens framsteg hämmades
egentligen mindre af landsfurstarnas eget
motstånd än af den sega separatistiska samkänsla,
som fortfarande utmärkte ridderskapet inom
vissa områden. - Tokugawa-väldets första
århundrade var i det hela taget en tid af
fredligt framåtskridande i utjämnande välmåga
och odling. Folkmängden fördubblades (bortåt
30 mill. omkr. 1720), de krigiska minnena
sjönko undan som tillhörande en blott estetiskt
intressant fornålder, och redan under shogun
Tsunayoshi (1681-1709) nådde det fridsälla och
ypperliga iefvernet inom alla samhällsklasser
sin höjdpunkt och framkallade äfven sitt
uttryck i konstutvecklingens nya omslag,
som man ej utan skäl jämfört med öfvergången
från barock till rokoko i Europa (särskildt
"Genrofcw-perioden", 1688- 1703). Men samtidigt
började äfven följderna af landets af stängning
att framträda. J. hade hastigt nått sin rent
nationella utvecklings ekonomiska gränser, som
ej kunde vidgas, om ej nya hjälpkällor öppnades
genom samfärdselns frigifning. Men en sådan
politik var utesluten, enär man fasthöll den af
erfarenheten bekräftade satsen, att samfärdseln
med andra folk ovillkorligen måste blottställa
landets yttre och inre fred för oöfverskådliga
faror. Hellre sökte man afhjälpa de växande
svårigheterna genom tillfälliga åtgärder af
olika slag. Statsfinanserna, såväl rikets
som furstendömenas, voro formellt byggda
på den traditionella naturahushållningen,
förnämligast på grundskatter i ris, men i
själfva verket hade J:s ekonomiska samhällslif
redan hunnit penninghushållningens och, ej
minst i följd af cirkulationsmedlens knapphet,
kreditväsendets utvecklingsskede. Riksregeringen
och landsfurstarna vande sig att öfverlåta
största delen af risuppbörden åt de stora
firmorna i Yedo och Osaka, som försträckte
vederbörande dess penningvärde och för dess
af-yttring bildade vidtförgrenade syndikat af
bankirer och köpmän. I synnerhet landsfurstarna
blefvo sålunda genom ökad skuldsättning (när
risskörden slog fel) beroende af storkapitalet;
de sökte reda sig genom utfärdande af pappersmynt
(en gammal kinesisk uppfinning), som dock gällde
endast inom deras egna områden och ytterligare
försämrade deras ställning. De nödgades afskeda
en stor del af sina samurai, som i allmänhet
ej lefde af egna läns afkastning, utan af
direkta anslag från länsherrarna och efter deras
indragning måste som ronin söka sitt uppehälle
genom hvarjehanda osäkra och ofta tvetydiga
utvägar. Äfven många, som ännu kvar-stodo
i tjänst, råkade liksom sina herrar i skuld
hos köpmännen för löneförskott, som de sedan
icke kunde återgälda. Dessa missförhållanden
sträfvade regeringen att tid efter annan
undanrödja genom skuldernas tvungna uppgörelse
eller afskrifning, men ökade själf förvirringen
genom myntförsämringar, som föredrogos framför
upptagande af statslån. Åtskilliga reformförslag
framställdes af ekonomiska skriftställare, men de
försök till finansernas reglering, som gjordes
af den högt ansedde A r a i H a k u s e k i som
ledande statsman under I y e-nobu (1709-12)
och lyetsugu (1712-16) misslyckades till
sist, och man återgick till de förut anlitade
nödfallsmedlen, som man blott sökte mildra och
i det längsta undgå genom den största sparsamhet
i statsutgifter, så att ej ens regeringens här-
styrka hölls vid makt, på samma gång
som yppigheten motverkades genom stränga
öfverflödsförbud och bestraffningar af allehanda’
excesser. Med undantag af Yoshimune, som
ådagalade en viss förmåga af eget initiativ
i lagstiftning och förvaltning, voro alla
shoguner af den yngre linjen föga betydande
personligheter, som dessutom fjättrades, nästan
lika mycket som kejsaren i Kyoto, af en allt
noggrannare reglerad hofetikett. Regeringens
pseudonymitet eller rättare anonymitet,
som dr ef s så långt, att endast ytterst få
inflytelserika ministrar gjorde sig offentligt
gällande (Matsudaira Sadanobu 1787 -1812,
MizunoTadakuni 1830-43), hindrade likväl ej, att
en bestämd konservativ politik fullföljdes, utan
hvars fasthållande under dåvarande omständigheter
statsordningen knappast kunnat häf-das. Äfven den
enda tillåtna utrikeshandeln, med holländarna
på Deshima, hämmades genom inskränkningar
i utförseln af reda mynt och koppar; denna
samfärdsel bibehölls egentligen blott för
behofvet af underrättelser om hvad som försiggick
ute i världen. Skatterna voro i och för sig ej
egentligen tryckande, men intet utrymme eller
aflopp fanns för befolknings-öfverskottet,
som i stället utplånades genom upprepade nödår
(i synnerhet fr. 1780) och farsoter. Folkets
förbittring i följd af sådana lidanden gaf sig
ej sällan luft i våldsamma, men skoningslöst
undertryckta utbrott, som närmast riktades mot
de för prejerier beskyllde kapitalisterna,
men någon gång äfven emot regeringen själf
(särskildt det stora upproret i Osaka 1837). Inom
samurai-klassen, hvars högre bildning och anspråk
gjorde dess nödläge så mycket bittrare, spriddes
från midten af 18:e årh. alltmer utprägladt
oppositionella riktningar, som helt naturligt
gåfvo regeringen skulden för landets eljest
oförklarliga olyckor och fäste sina förhoppningar
vid nya statsideal. Emot den nyktra och torra
konfu-cianska ortodoxi, som åtnjöt regeringens
särskilda skydd, häfdades djärfvare och mera
för känslan och fantasien tilltalande läror,
i synnerhet den ännu i dag af många bland
J:s ledande män hyllade världsåskådning,
som grundades af den berömde Ming-filosofen
Wang-yang-ming (sinojap. 0-yo-mei; omkr. 1500)
och som, med åsidosättande af alla konventionella
och spetsfundiga skoldogmer, sökte "himlens
väg" (tendo), den af världsstyrelsen stadgade
sedelagen, omedelbart i människans "hjärta"
eller samvete. I de kinesiska samhällsteorierna
uppsöktes och betonades allting, som kunde
användas emot det bestående statsskicket: krafvet
på härskarens "dygd" såsom förutsättningen för
hans makt och folkets välfärd, medborgarens
plikt att hos de styrande inskärpa statens
sanna behof och att bekräfta sina förmaningar
äfven med uppoffring af sitt eget lif, det
berättigade i tyranners afsättning eller
t. o. m. deras mord. Det växande historiska
intresset gaf ett slags konkret underlag åt
dessa riktningar, som efter hand samlade sig
till en natio-nalistisl^-romantisk lärobyggnad
och propaganda. Märkligt nog utgingo de första
impulserna därtill från en gren af själfva
riksfältherreätten, furstehuset i Mito, som
tidigt ställde sig ganska själfständigt mot
regeringen i Yedo, och från de vetenskapliga
arbeten, som där fingo ett kraftigt understöd
i anslutning till de kinesiska studiernas
återuppblomst-ring. lyeyasus högt begåfvade
sonson, Tokugawa M it s u kun i (1. Mito K o m
o n; d. 1700), lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
