Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. IV. Det moderna Japan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1495
Japan (Historia. Det moderna J., tiden efter
1853)
1496
liga godkännandet emellan honom och Abe,
att en af hans yngre söner, den begåfvade och
allmänt uppburne Tokugawa Yoshinobu (1. K e i
k i, med en kinesisk namnform; f. 1837), som
blifvit adopterad i en af de tre yngre, till
riksfältherre-värdigheten berättigade linjerna
(Hitotsulashi), skulle efterträda den barnlöse
och i likhet med fadern sjuke och obetydlige I
y e s a d a (1853-58), med förbigående af den
närmare Kii-linjen, som f. ö. representerades af
endast ett barn. Denna öfverenskom-melse, enligt
hvilken Yoshinobu (som sedermera verkligen,
under mindre gynnsamma omständigheter, blef den
"siste shogun") redan vid den af görande yttre
och inre krisens begynnelse skulle ha tillträdt
styrelsen under sin faders ledning, åvägabragte
genast en samverkan emellan regeringen och
de förnämsta Tokugawa-grenarnas furstar
och ridderskap (Mito, Owari, Echizen, Aizu)
jämte hofvet i Kyoto och det mäktiga Satsuma,
som betydande furstar af Shimazu-ätten med
bistånd af yngre uppåtsträfvande reformvänner,
såsom Okubo Toshimichi och S a i g o Takamori,
gifvit en öfverlägsen militärisk och finansiell
organisation. Men med Abes död (1857) inträdde
en ny situation under hans efterträdare som
ledande minister, Hotta Masa-m u t s u, som snart
råkade i delo med Mito och Kyoto-hofvet för nya
utländska uppgörelsers skull. Efter Krimkrigets
afslutning (1856) sökte Ryssland omedelbart
taga skadan igen medelst en offensiv politik i
öst-Asien och gynnades därvid af Englands och
Frankrikes samtidiga konflikter med Kina. Sålunda
af tvang Ryssland Kina traktaten i Aigun (maj
1858; bekräftad och utvidgad genom fördragen i
Tien-tsin, juni s. å., och Peking, nov. 1860),
hvarigenom vänstra Amurstranden afträddes
jämte den s. k. "kustprovinsen" (landet ö. om
Amur och dess biflod Ussuri ända till hafvet),
där fästningen Vladivostok anlades längst i
s. vid Japanska hafvet (1860). England och
Frankrike tvungo det besegrade Kina till de
förödmjukande fredssluten i Tien-tsin (juni
1858) och Peking (1860). Dessa europeiska
öfvergrepp väckte stora farhågor i J., och däraf
begagnade sig amerikanske konsuln i Shimoda
(fr. 1856), Town-se n d Harris, för att inleda
förhandlingar med regeringen i Yedo om en ny
traktat, under åberopande, att villkoren kunde
blifva någorlunda drägliga, om de utan väpnad
påtryckning beviljades åt en så vänskaplig makt
som Förenta staterna och sedan utsträcktes till
andra makter, men utan tvifvel måste stegras,
om J. väntade, tills de europeiska flottorna
efter Kinakriget vände sig mot dess kuster. Han
fordrade främmande ministrars mottagande i Yedo,
frihet för främmande köpmän att drifva handel
utan japanska mellanhänder, äfvensom några
flera hamnars öppnande för samfärdseln. Nariaki
protesterade såväl mot Harris’ audiens hos shogun
(dec. 1857) som mot hans fordringar och varnade
Kyoto-hofvet att gå in därpå. Andra furstar
(bland dem Satsuma) yttrade sig tillstyrkande,
men alla yrkade, att frågans afgörande skulle
hänskjutas till kejsaren, som i sin ordning,
efter häftiga partitvister inom hofadeln
och demonstrationer af ronm-skaror i Kyoto,
kräfde (april 1858), att framför allt inga
främlingar finge nalkas hans hufvudstad och att
alla furstarnas skriftliga utlåtanden skulle
föreläggas honom, innan han kunde fatta sitt
beslut om traktaten. Detta sväfvande besked
framkallade en omhvälfning
inom regeringen i Yedo, som fruktade att komma
för sent med fördragets afslutning. Hotta trädde
tillbaka, och den energiske Ii Kamon-no-kami
utnämndes till tairo, till riksföreståndare i den
dödssjuke riksfältherrens namn. Han lät, utan
att vidare beakta Nariakis och hans anhängares
förnyade åberopande af kejsarens suveränitet,
bekräfta traktaten med Harris (29 juli 1858)
å riksfältherrens vägnar, som däri benämndes
taikun (liksom förut i förbindelserna med Korea),
i det att man öfverlämnade åt främlingarna
att, om de så funne för godt, tolka denna
hederstitel som den fulla härskarmyndighetens
officiella och legala beteckning. Efter detta
mönster följde omedelbart likartade fördrag
(under aug.) med Nederländerna, Ryssland
och Storbritannien, äfvensom med Frankrike
(okt.), under de följande åren med åtskilliga
andra europeiska makter. Traktat-makterna egde
att anställa diplomatiska ombud (i Yedo) och
konsuler med jurisdiktion öfver deras undersåtar,
som fingo, med rätt till fri religions-utöfning
och till uppbyggande af kyrkor, bosätta sig och
drifva handel i städerna Kanagawa och Naga-saki,
Hyogo (vid Innanhafvet) och Niigata (vid Hon dos
västkust), Yedo och Osaka; dessa hamnar skulle
dock endast successivt öppnas för samfärdseln
(från 1859 till 1863). En ganska låg tulltariff
för in- och utförsel fastställdes tillika, och
det stadgades, att utländskt mynt skulle mottagas
i J. efter dess metallvärde. Först 1872, och
endast efter tillkännagifvande ett år i förväg,
kunde förhandlingar af endera parten inledas om
traktaternas revision. Dessa fördragsbestämmelser
voro alltså i det hela ganska ofördelaktiga för
J., som behandlades som ett halfbarbariskt land
och fjättrades i såväl sin rättskipning och
lagstiftning som sitt finansväsen; på grund
af klausulen om "den mest gynnade nationen",
hvars rättigheter utan vidare skulle komma alla
andra till godo, kunde knappast några ändringar
åvägabringas utan samtliga traktatmakters
samtycke. Regeringen gaf vika för ett yttre
nödtvång, som ansågs oemotståndligt, och de
missnöjde hade under dåvarande omständigheter
i sin diplomatiska oerfarenhet ej blick för
någonting annat än själfva huf-vudfrågan,
huruvida främlingarna skulle insläppas i
landet eller ej. Denna fråga tillspetsades
på samma gång till en öppen konflikt emellan
Tokugawa-väldet och kejsarpartiet. Sedan de
första jämförelsevis fredliga försöken att
"förena de båda hofven" gått sönder, syntes
ingen annan utväg för statsmaktens samling
föreligga än konfliktens våldsamma lösning så
snart som möjligt, innan främlingsväldet hunnit
sätta sig fast i landet. Då måste hvart parti
för sig tillgripa den enklaste stridsformeln,
utan afseende på nästan alla de ledande männens
öfverensstämmelse i fråga om samfärdselns
och i synnerhet försvarsförbättringarnas och
undervisningsreformernas nödvändighet. Sålunda
blef å ena sidan "landets öppnande"
(sinojap. kai-koku) regeringspolitikens signal,
närmast inför utlandet, medan å andra sidan dess
motståndare, som ville vinna massorna för sig,
gjorde "vördnad för kejsaren och barbarernas
för-drifvande" (sinojap. son-o-jo-i} till sin
lösen. Samtidigt med traktaternas afslutande
genomdref Ii Kamon-no-kami, efter häftiga
slitningar inom regeringen, att shogun lyesada
kort före sin död (15 aug. 1858) till sin
efterträdare designerade den 12-årige I y e m
o c h i (1858-66) af Kii-huset under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
