Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. IV. Det moderna Japan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1499
Japan (Historia. Det moderna J., tiden efter
1853)
1500
serna af denna förbindelse för att i sin
ordning göra regeringen i Yedo till sitt
verktyg. Det gick ej an att låta de otyglade
ronin-skarorna få öfver-handen och störta
landet i fullständig anarki såsom ett byte
för främmande öfverväld. Endast Satsuma syntes
ega tillräcklig makt för att gifva det nödiga
utslaget. Iwakura och Okubo torde ha gemensamt
uppgjort den nya politiska planen. Till en viss
grad kunde de räkna på understöd af Kido Koin
(1. Takayoshi) från Choshu, Itagaki T a i-s
u k e (se d. o.) och Goto S h o j i r o från
Tosa, ehuru dessa män helst hade med ens velat
störta hela Tokugawa-väldet. Shimazu tågade,
åtföljd af ett kejserligt ombud, till Yedo
med en ansenlig härstyrka och genomförde
där i kraft af kejserlig fullmakt en verklig
statshv älf ning (juli-sept. 1862). Ando och
hans anhängare beröfvades all myndighet; hans
och hans företrädares domslut kasserades,
och deras motståndare återinsattes i sina
rättigheter. Yoshinobu utnämndes till förmyndare
för riksfältherren, som skulle begifva sig till
Kyoto för att där med sin kejserlige svågers och
de förnämste landsfurstarnas bistånd upprätta ett
kraftigt statsskick och riksförsvar. Omedelbart
därpå (17 okt. 1862) vidtog Yoshinobu en
betydelsefull åtgärd: landsfurstarna och
deras familjer befriades från den häfdvunna
skyldigheten att vistas i Yedo. Inom kort
utrymdes där h. o. h. deras palats och kaserner,
och Kyoto blef medelpunkten och skådeplatsen
för deras vidare makttäflan. - Tokugawa-väldet
var skakadt till grunden och riksfältherren,
ej minst genom sina egna f ränders åtgöranden,
förvandlad till allenast den främste bland
landsfurstarna under kejsarens uppsikt. Men
kejsaren hade ännu ingen fast riksregering,
och partistriden fortsattes om dess bildande
och Yedostyrelsens fullständiga utplåning. Nya
angrepp mot främlingarna fortforo att försvåra
ställningen (engelsmannen Kichardson mördad på
Tokaido af Shimazus följesmän, sept. 1862; de
brittiska och amerikanska legationshusen i Yedo
nedbrända, febr. och maj 1863; amerikanska,
franska och holländska fartyg beskjutna af
Choshu-batterier vid Shimonoseki, juni 1863). Om
regeringssättets reglering med landsfurstarnas
samfällda råd blef under den allmänna jäsningen
knappast tal. Riks-fältherren och hans förmyndare
kallades visserligen gång på gång till Kyoto,
men blott för att af den främlingsfientlige
kejsaren, som uppeggades af revolutionära
ronin och Choshu-män, mottaga overkställ-bara
befallningar om oförtöfvadt krig mot alla
"barbarer". De styrande såväl i Yedo som i
Satsuma måste likväl, för att undgå anklagelser
för hög-f förräderi, i det längsta trotsa de
utländska upp-’ rättelsekrafven. I Yedo böjde
man sig först för ett uttryckligt ultimatum och
måste finna sig däri, att Yokohama för flera år
(till 1875) besattes af engelska och franska
trupper (juni 1863); Satsuma gaf vika, sedan
Kagoshima blifvit bombarderadt af en engelsk
eskader (aug. 1863). Dessa motgångar bragte
de besinningsfulle till makten i Kyoto med
Satsumas bistånd; Choshu-krigarna utvisades,
och i kejsarens namn kungjordes, att "barbarernas
fördrifvande" tills vidare måste uppskjutas (30
sept. 1863). Men ytterlighetsmännen i Choshu,
som samtidigt af visade hvarje uppgörelse
med de främmande makterna och därför af alla
partiledare lämnades åt sitt öde, samlades åter
utan tillstånd i Kyoto och angrepo
t. o. m. kejsarens palats för att bringa honom i
sitt våld. De tillbakaslogos dock af Satsumas och
Tokugawa-furstarnas trupper efter en förbittrad
strid, hvarunder en stor del af hufvudstaden
gick upp i lågor (20 aug. 1864). Sedan Choshu
drabbats af kejsarens fördömelse för sitt
uppror och dess batterier blifvit tystade
och tagna af sjömakternas gemensamma eskader
(sept. 1864), kom efter hvarje-handa oroligheter
reformpartiet under Kido och andra ledare till
makten inom furstendömet och närmade sig Satsuma
för att vinna skydd mot Toku-gawa-furstarnas
hämndplaner. De senare voro dock ej heller alla
ense om en väpnad exekution, men för att vinna
fria händer förmådde de (nov. 1865) kejsaren
att efterkomma Englands och Frankrikes af en
flottdemonstration utanför Osaka understödda kraf
på traktaternas uttryckliga bekräftelse i hans
eget namn. Under tiden samlades, hufvudsakligen
genom Okubos och Sanjos ansträngningar, Satsuma,
Choshu och Tosa jämte några mindre furstendömen
till ett hemligt förbund och försäkrade sig
om Englands neutralitet genom dess minister
Harry P a r k e s, som öfvertygat sig om en
kejserlig regerings nödvändighet för att trygga
J:s förbindelser med utlandet. Okubo inlade i
Yedo å sin furstes vägnar en skarp gensaga mot
alla förberedelser till ett fälttåg mot Choshu
(maj 1866). Icke förty skredo riksfältherrens
trupper, med stöd af kejsarens fördömelsedekret
och med svaga förstärkningar från några få
andra furstendömen, till anfall mot Choshu,
men tillfogades det ena nederlaget efter
det andra af dess efter moderna metoder
öfvade och disciplinerade regementen
(juli och aug. 1866). Shogun lyemochi,
som med sin förmyndare begifvit sig till
krigsskådeplatsens närhet, dog plötsligt i
Osaka (19 sept. 1866). Yoshinobu erkändes af
vasallerna som Tokugawa-ättens öfverhufvud, men
antog efter mycken tvekan riksfältherretiteln
först på kejsarens bestämda uppfordran (6
jan. 1867). Han inställde fientligheterna
mot Choshu och sökte, ehuru förgäfves, förmå
de förnämste landsfurstarna till gemensamma
öfverläggningar om riksfreden. Så afled äfven
kejsar Komei (3 febr. 1867) och efterträddes af
sin unge son M u t s u h i t o (f. 3 nov. 1852)
under en af fadern förordnad förmyndares
ledning. Efter åtskilliga misslyckade försök att
bilda en starkare regering nedlade Yoshinobu, på
uppfordran från Tosa, sitt. riksfältherreämbete
och ställde hela dess myndighet till kejsarens
eget förfogande (9 nov. 1867), men behöll sitt
målsmansskap för Tokugawa-ätten med alla dess
vidsträckta län och mottog af kejsaren en ny
fullmakt att tills vidare sköta riksstyrelsen
i hans namn. Detta förfarande betraktades af
hans förbundna motståndare som ett förklädt
usurpationsförsök. De förskaffade sig af kejsaren
en till Satsuma och Choshu ställd skrifvelse,
som brännmärkte Yoshinobu som högförrädare,
öf-verrumplade palatset med sina trupper (3
jan. 1868) och upprättade i den myndigförklarade
kejsarens namn, sedan de gamla missbrukade
riksämbetena (kwambaku och shogun) blifvit
för all framtid upp-häfda, en ny regering af
kuge, daimyo och samurai såsom alla i lika
måtto kejsarens undersåtar och förenade till
det oundgängliga reformarbetet. Det var den
"kejserliga restaurationen", som afsåg såväl
en återgång till rikets förmenta ursprungliga
författning som J:s ombildning till en modern
stat med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>