Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. IV. Det moderna Japan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1501
Japan (Historia. Det moderna J., tiden efter
1853)
1502
kraft att häfda sin själfständighet i den
nya folksamfärdseln. - Efter några smärre
sammandrabbningar gaf Yoshinobu sin sak
förlorad. Han af stod från alla sina län, men
benådades med en ringa del däraf (april 1868)
och fick draga sig tillbaka till sin stamfaders
residensstad Shizuoka. Å ingendera sidan ville de
förnämste ledarna förlänga inbördeskriget. Några
af landsfurstarna i norra J., med Aizu i
spetsen, som ej genast nedlade vapnen på sin
förre länsherres uppfordran, besegrades snart
(nov. 1868) af den kejserliga hären under
furst Arisugawa Taruhito (af kejsarhuset) och
Saigo Takamori. Sist (juni 1869) kapitulerade
befälhafvaren öfver den. förra regeringens
nyanskaf-f ade flotta, E n o m o t o K a m
a j i r o, som med en mindre insurgentskara
bemäktigat sig Hakodate (dec. 1868). Med få
undantag behandlades de öfvervunne mildt, en
allmän amnesti förkunnades (nov. 1869), och
många af Tokugawa-väldets anhängare uppnådde
höga förtroendeposter i kejsarens tjänst. Under
tiden hade den forna afstängningspolitiken
blifvit uttryckligen underkänd genom en kejserlig
kungörelse (14 febr. 1868) och en ny bana bruten
genom flera andra betecknande åtgärder. Den
offentliga kejsareden (14 mars 1868) förkunnade
som ledande grundsatser samverkan mellan folk
och regering, samhällsklassernas sämja och
välfärd utan åtskillnad till person, gagnlösa
traditioners undan-rödjande och kunskapers
inhämtande från alla håll i världen till det
japanska rikets stigande förkofran. De främmande
ministrarna mottogos för första gången i Kyoto af
kejsaren i högtidlig audiens (23 mars 1868). Hans
residens flyttades först till Osaka (april
1868), där han offentligen framträdde inför
trupperna och folket, sedan till Yedo (nov. 1868;
definitivt fr. april 1869), hvars namn ändrades
till Tokyo ("den östra hufvudstaden"), och i
sammanhang därmed proklamerades (nov. 1868)
Meiji (se d. o., "upplyst styrelse") som
ny officiell årsbeteckning (nengo). Under
regeringens växlande organisationsformer
och sammansättning häfdades reformpolitiken
i kejsarens namn förnämligast af Iwakura,
Okubo och Kido, medan Shimazu och i synnerhet
Saigo, som genom sina segrar blifvit ett slags
folkhjälte, mot den påskyndade europeiseringen
sökte bevara äldre seder jämte en viss
särställning för Satsuma och samurai-klassen,
och Itagaki, Goto och Okuma Shige-nobu tidigt
med stöd af kejsareden förfäktade införandet
af representativa institutioner. De försök, som
gjordes i denna riktning, misslyckades dock, så
länge riksenheten ej var fullständigt genomförd
och ridderskapet förblef skildt från det öfriga
folket. Framför allt af finansiella och militära
skäl, äfvensom för att utplåna skillnaden mellan
segrande och besegrade partier och landsändar,
främjades likställigheten genom furstendömenas
indragning (25 juli 1869), upphäfvandet af
skillnaden emellan hof-adel och ridderskap
(s. å.), den kejserliga lands-förvaltningens
organisation (fr. 1870), allmänna värnpliktens
införande (1872), jämte andra för hela folket
gällande reformlagar. I ekonomiskt af seende var
det föråldrade 1’ansväsendets af skaffande genom
ränteaflösning och årfninderhåll en vinst för
landsfurstarna, som i allmänhet för länge sedan
tröttnat vid regeringsbestyren, äfvensom för de
samurai, som kunde vinna anställning i statens
tjänst. Men för de öfriga utgjorde särskildt
pensionernas tvungna
kapitalisering till låga belopp (1876) en stor
förlust, liksom förbudet mot de båda svärdens
bärande (s å.) en uppretande skymf. Därtill
kom, att regeringens utrikespolitik
icke tillfredsställde det stegrade
fosterlandsnitet. Den stora ambassaden till
Amerika och Europa (1871-73) under Iwakura och
andra ledande statsmän misslyckades i sitt värf
att åvägabringa traktaternas revision. Däremot
måste religionsfrihet beviljas de kristne
och deras missioner (1873; i Urakami nära
Nagasaki hade redan 1865 en menighet med i
hemlighet bevarad kristendom uppdagats, och
dess förföljelse hade framkallat skarpa gensagor
från utlandet). Efter långdragna förhandlingar
afslöts med Ryssland ett fördrag om Sachalins
fullständiga afträdelse i utbyte mot de föga
värderade Kurilerna (1875). I synnerhet
föivecklingarna med Korea och Kina ökade
missnöjet, så mycket mer som traditionerna och
anspråken från de forna krigstiderna återväcktes
genom afstängningens tvära omslag till allt
lifligare utåt riktade intressen. Expeditionerna
till Formosa (1874), för att tukta infödingar,
som misshandlat skeppsbrutna från Eiukiu-öarna,
och till Korea (1876), som mot erkännande af sitt
oberoende förmåddes mottaga en ständig japansk
legation och att öppna några flera hamnar för
japansk sjöfart och handel, förslogo ej att lugna
den uppflammande krigsagitationen. Efter några
smärre oroligheter utbröt en farlig resning
i Satsuma (1877) under Saigo, som dragit sig
tillbaka dit för att i form af krigsskolor
organisera en särskild landskapshär af det
unga ridderskapet och påtvinga regeringen sina
egna planer såväl mot Korea som i den inre
politiken. Men sedan hans skaror besegrats af
den nya ur alla folkklasser uppsatta rikshären,
som sålunda aflade det första profvet af sin
länge betviflade krigsduglighet, tog han sitt
eget lif genom harakiri (sept. 1877). Okubo
följde honom efter, mördad (maj 1878) af några
samurai, som ville hämnas hans död (Kido hade
aflidit under upproret, maj 1877). - Efter den
af görande inre krisen fortskred allt kraftigare
såväl det politiska organisationsarbetet som
den sociala utvecklingen efter europeiska
föredömen. Å kejsarens vägnar kungjordes
(okt. 1881), att den första riksdagen skulle
sammanträda 1890. En riksbank upprättades (1882),
regeringen ombildades genom en noggrannare
arbetsfördelning emellan ministerierna (1885),
förhandlingar inleddes ånyo (1887), ehuru länge
utan resultat, om traktatrevisionen i synnerhet
för den kränkande konsularjurisdik-tionens upphäf
vande, den kommunala själf styrelsen ordnades
(1888), full trosfrihet infördes (1889), och
sedan den länge förberedda, hufvudsakligen
af 11 o (se d. o.) utarbetade konstitutionen
utfärdats (ll febr. 1889, "årsdagen för Jimmus
riksstiftelse"), öppnades ändtligen af kejsaren
personligen den i två kamrar fördelade riksdagen
(29 nov. 1890). De ofta våldsamma debatterna,
de skiftande partibildningarna och de täta
ministerombytena vållade i det hela taget
ringa afbräck i den starkt organiserade
förvaltningens gång, under det att politikens
allmänna riktning bestämdes af kejsaren och
hans bepröfvade för^ troendemän, vare sig
med eller utan ministerposter. Under det att
J:s militära och ekonomiska krafter ständigt
och raskt tillväxte, fingo de internationella
förhållandena i Öst-Asien allt större betydelse
för dess intressen. Eiukiu-öarna införlifvades,
utan hänsyn till Kinas protester, som provins
med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
