- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
3-4

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Johan II Kasimir - 2. Johan III (Sobieski)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motgång (juli 1666) och måste i allt väsentligt
gifva efter för deras fordringar, särskildt
också beträffande adelns af de franska
intrigerna hotade fria valrätt; Lubomirski
dog kort därefter (jan. 1667), öfvergifven
af sina anhängare. Ludvig XIV ansåg sig
dock icke af denna uppgörelse förhindrad att
fortsätta sina påtryckningsförsök i Warschau,
men för J. framstod numera en abdikation som
enda medlet att förena ordhållighet gentemot
adeln med (mera lönande) eftergifvenhet
för de franska lockelserna. Innan denna plan
blifvit förverkligad, hade drottningen aflidit
(apr. 1667), till det sista outtröttlig i det
franska partiets intresse. Ställd inför nya
yttre svårigheter (kosackhetmanen Dorosjenkos
förbund med sultanen och det polsk-turkiska
krigets utbrott 1667) och genom sina fortsatta
franska förbindelser beröfvad sista resten af
sina undersåtars förtroende, som i stället allt
mer skänktes åt den nye kronhetmanen Johan
Sobieski, fann J. tiden vara inne att inför den
till riksdag samlade adeln nedlägga sin krona
(16 sept. 1668). Efter att till juli 1669 ha
uppehållit sig i Polen som fransk pensionär
valde han helt naturligt Frankrike till
sitt andra fädernesland, där han (bosatt i
S:t Germain des Prés) erhöll ett rikligt
underhåll, men under sin återstående mellan
andaktsöfningar och nöjen delade tillvaro icke
spelade någon som helst politisk roll. Med
J. utslocknade Vasaätten på manslinjen, öfver
J:s regentgärning och personlighet har vår tids
polska historieskrifning fällt en sträng dom,
som samtidigt skarpt framhäfver drottningens
riksfördärfliga korruptionspolitik.

illustration placeholder
2. J. III (Sobieski), son af kastellanen i
Krakau Jakob Sobieski, på fäderne och möderne
(Żolkiewski) stammande från berömda magnatätter,
f. 17 aug. 1629, d. 17 juni 1696, erhöll en genom
utländska studieresor fullbordad omsorgsfull
uppfostran, fick sin militära utbildning i det
stora kriget på 1650-talet och under fälttåget
mot ryssarna 1663—64, men kom att spela en mer
framträdande roll, först sedan drottning Marie
Louise samtidigt börjat söka hans medverkan i
den stora intrig, som afsåg att göra en fransk
prins till polsk tronföljare (se J. II). Hans
tidigt inledda kärleksförbindelse med en af
drottningens franska hofdamer, Marie Casimire de
la Grange d’Arquien (Marysienka), förmäld med
Jan Zamojski (d. y., d. 1665), drog honom i sin
mån till det franska partiet, och utom gynnandet
af denna kärlekshandel erbjöd honom drottningen
som lockbete den förföljde oppositionsledaren
Lubomirskis titlar och värdigheter. Han blef
sålunda kronmarskalk (1665) och deltog på
konungaparets sida i den krigiska uppgörelsen med
Lubomirski (1666); samtidigt förmälde han sig
med Marysienka (1665). Utnämnd till fälthetman
(1667), till kronhetman (1668), ställes han
i det nyss utbrutna kriget mot Turkiet inför
större uppgifter, än det dynastiska intrigspelet
kunnat erbjuda.

Med en fåtalig styrka försvarade han Podhajce
(i Podolien) mot de anstormande tatariska
skarorna (aug. 1667) och genomdref en dräglig
uppgörelse med kanen; till den i alla fall
nödvändiga tributen släppte han rundligt till
af egna medel. För denna bedrift storartadt
hyllad af olika landsändar, tycktes han efter
Johan Kasimirs abdikation (1668) främst bland
alla infödda böra komma i fråga som dennes
efterträdare, men han var redan så starkt
knuten till det franska partiet, att han
icke ville rivalisera med den af Ludvig XIV
utsedde kandidaten. Då den väljande adeln
emellertid trädde i skarp opposition mot
de franska intrigerna och icke heller kunde
förena sig om någon annan utländsk kandidatur,
utgick en nästan på slump vald infödd, den
obetydlige Mikael Wisniowiecki, som segrare ur
valstriden (apr. 1667). Det franska partiets
missnöje ökades, då den nye konungen förmälde
sig med en österrikisk ärkehertiginna, och
en ny intrig spanns i syfte att störta denne
från tronen och i stället uppsätta en fransk
prins. Först när hvarken konungen eller den af
liberum veto lamslagna riksdagen visade sig
i stånd att med energiska åtgärder möta den
(sedan 1671) öfverhängande turkiska faran, blef
J. benägen att på sådant sätt vinna Frankrikes
understöd och subsidier, ständigt också eggad
i denna riktning af Marysienka, som ifrigt
befordrade Ludvig XIV:s intressen. Intrigen
löpte emellertid ut i sanden, och J. kunde icke
hindra, att under olycksåret 1672 Podolien med
fästningen Kamieniec föll i turkarnas våld;
han aflade dock nya tapperhetsprof och räddade
ur öfverhängande fara konung Mikael, som själf
dragit i fält. Riksdagen 1673 lät ändtligen af
J. förmå sig till utomordentliga militära och
finansiella åtgärder i enlighet med en af honom
uppgjord storartad plan (”consilium bellicum”),
som jämväl afsåg att förverkliga den i Polen
länge impopulära tanken på en anti-turkisk liga,
i hvilken vid Polens sida särskildt kejsaren,
Ryssland och Persien skulle inträda; därmed hade
J. gjort ett första afsteg från sin tidigare,
af Frankrike inspirerade politik. För denna
energiska krigspolitik vann J. en lysande
triumf genom segern vid Chocim (11 nov. 1673)
öfver turkarna, hvilkas hela läger föll i hans
hand. På väg in i Moldau nåddes han af budskapet
om konung Mikaels död (10 nov. 1673) och skyndade
därför till Warschau. Under det nya interregnum
arbetade J. i början för Frankrikes intressen,
men då äfven kejsarens kandidat (hertigen af
Lothringen) samlade ett stort antal anhängare
och valet af en piast tycktes vara bästa utvägen
ur dilemmat, lät han slutligen, påverkad också
af den ärelystna Marysienka, uppställa sig
som kandidat. Den väljande adeln gaf honom
så mycket hellre sina röster (21 maj 1674),
som ensamt han som polsk konung kunde väntas
på allvar stäcka turkarnas (storvesiren Ahmed
Köprilis) planer. Kampen mot dessa och Podoliens
återvinnande blefvo sålunda hans närmaste uppgift
som konung; kröningen uppsköts (till 1676) för
detta angelägnare syfte. Under fälttåget 1674
återeröfrade han Bar; 1675 tillbakaslog han ett
turkiskt anfall mot Lemberg; äfven 1676 var han
i fält, men efter storvesirens död s. å. vann
han några års lugn; Podolien förblef visserligen
i turkarnas händer. — Hans yttre politik hade
f. ö. präglats af ett fortsatt beroende af
Frankrike, som bl. a. förmått honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free