- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
21-22

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Johanna I - 2. Johanna II - Johanna Darc. Se Jeanne d'Arc. - Johannelund - Johannes, "kärlekens apostel" - Johannes. 22 påfvar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Petrarcas lärjunge och firades af skalder och lärde. – Litt.: Baddeley, ”Queen Joanna I of Naples” (1893), Scarpetta, ”Giovanna I di Napoli” (1903). – 2. J. II, dotter till ofvannämnde Karl af Durazzo (sedan konung Karl III af Neapel), f. 1371, d. 2 febr. 1435, var änka efter ärkehertig Vilhelm af Österrike, då hon 1414 efterträdde sin broder Vladislav på Neapels tron. 1415 äktade hon Jakob II af Bourbon, grefve af La Marche, som lät afrätta J:s gunstling Pandolfo Alopo och själf tog makten, men störtades af de store, flydde till Frankrike 1417 och dog 1438 som franciskanmunk. Afundsjukan mellan två af drottningens gunstlingar, storkonnetabeln Sforza och Giovanni di Caraccioli, framkallade nya förvecklingar. Sforza slöt sig till Ludvig III af Anjou (sonson till den ofvannämnde), som gjorde anspråk på Neapels krona. Till sin hjälp inkallade J. konung Alfons V af Aragonien, som hon adopterade till arfvinge (1421). Men snart uppstod spändt förhållande dem emellan, och J. belägrades af Alfons i Capua. Hon befriades dock af Sforza och adopterade (1423) Ludvig, som återvann Neapel. Efter Ludvigs död, 1434, adopterade J. hans broder Renatus (René), som ock efterträdde J., då med henne äldre huset Anjou i Neapel utdog. Jfr Faraglia, ”Storia della regina Giovanna II d’Angiò" (1904).

1 o. 2. (G. W–k.)

Johanna Darc. Se Jeanne d’Arc.

Johannelund, gård i Bromma socken, Stockholms län, vid Ulfsundafjärden af Mälaren,
inköptes i juli 1863 för 50,000 kr. af Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som där i sept. s. å. öppnade ett missionsinstitut

illustration placeholder
Johannelunds missionsinstituts hufvudbyggnad.


”för att upptaga, pröfva, fostra, undervisa och utsända unga män, som ha håg och gåfvor för missionskallet”. Till en början var institutet afsedt endast för den yttre missionsverksamheten, men numera är äfven missionsskolan för bildande af kolportörer förlagd dit. Vid Johannelund hållas årliga friluftsfester af de till Fosterlandsstiftelsen anslutna missionsvännerna i samband med nämnda stiftelses årsmöte. Se vidare Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

(J. T. B.)

Johannes, ”kärlekens apostel”, broder till Jakob d. ä., son till fiskaren Zebedeus och dennes hustru, Salome, samt antagligen född i den galileiska staden Betsaida, var frälsarens mest förtrogne lärjunge. Han blef först en af Johannes döparens hängifnaste lärjungar och öfverflyttade sedan sin hängifvenhet på honom, hvilken Döparen utpekade som den utlofvade Messias. J. idkade, liksom fadern, fiskarens yrke. Under förutsättning att aposteln J. och

evangelisten J. äro identiska, egde J. en långt större begåfning än sin broder Jakob och var en djup, kontemplativ natur, som helst försänkte sig i det inre lifvets stilla värld. Därför fäste han sig särskildt vid det djupare i frälsarens tal, som gick förbi den stora mängden, och detta har han i sitt Evangelium bevarat åt eftervärlden. Men därför var han ingalunda vek och blödig, såsom den allmänna föreställningen och konsten präglat hans bild. Full af eld, var han ”en tordönsman”, enl. Jesu eget ord (Mark. 3: 17), som ville nedkalla eld från himmelen öfver otrogna samariter (Luk. 9: 54). Med denna evangeliska berättelse öfverensstämmer den af Irenaeus anförda historien, att J. en gång vid inträdet i ett offentligt badhus genast rusat ut, då han fick se den gnostiske irrläraren Cerinthus, emedan han ej ville vistas under samma tak som en så gudlös människa, af fruktan att huset skulle instörta. Enligt den kyrkliga traditionen verkade han som kyrkans ledare från Efesos under den apostoliska tidens sista skede. Därifrån förvisades han, enl. traditionen, under kejsar Domitianus’ 14:e eller 15:e regeringsår (94 eller 95) till ön Patmos, där han såg de syner, som han i Uppenbarelseboken tecknat. Ehuru kyrkofäderna samstämmigt förlägga förvisningen till denna tid, har en modern hypotes i exegetiskt intresse förlagt den till kejsar Neros tid. Till Efesos återvände J. vid Nervas tronbestigning (år 96), och där dog han, efter år 100, den sist kvarlefvande af apostlarna och den ende, som ej led martyrdöden. En sägen gick bland de kristne, att han skulle upplefva Kristi återkomst (jfr Joh. 21: 23). 27 dec. är i katolska kyrkan hans åminnelsedag. J. anses vara författaren jämväl till ”Johannes första bref”; om han skrifvit det 2:a och det 3:e är mera ovisst. Jfr Johannes’ evangelium och Uppenbarelseboken. – Om ett par exempel på framställning af J. inom den bildande konsten se pl. till art. Apostel och Dürer.

J. P.

Johannes. 22 påfvar ha burit detta namn (den siste af dem kallas emellertid J. XXIII, emedan den tjugonde i ordningen oriktigt kallade sig J. XXI).

1. J. I den helige (523–526), f. i Toscana, sändes mot sin vilja af Teoderik den store på en beskickning till Bysans för att utverka inställandet af den kättarförföljelse, som kejsar Justinus 523 anordnade och som gick ut öfver de arianske goterna vid Donau, hvilka därför anropat sina italienska trosförvanter om hjälp. Ehuru J. lyckades bringa sitt värf till önskad utgång, blef han efter återkomsten till Ravenna 526 – af hvad orsak synes dunkelt – kastad i fängelse, där han s. å. afled.

2. J. II (533–535) hette förut Mercurius Johannes, var presbyter vid kyrkan San Clemente och valdes efter en häftig valstrid till påfve med konungamaktens hjälp. Han invecklades i de monofysitiska stridigheterna samt lät för äktenskapsbrott inspärra biskop Contumeliosus af Riez i ett kloster och utnämnde Cæsarius från Arles till vikarie – den första yttringen af påfvens myndighet på detta område.

3. J. III (561–574), till börden romare, lyckades med Rom återförena de frånfallna
kyrkoprovinserna (Ravenna, Milano).

4. J. IV (640–642), från Dalmatien, fördömde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free